HEMligheter på Louisiana

Ninlil Athoraya, NE-medarbetare

Vad gör ett hus eller en lägenhet till mer än en bostad, till ett hem? Vad är det som gör att trots att våra privata adresser genom åren kan växla så förblir hemmet detsamma?

I Louisianas utställningsserie ”Arkitekturens gränser” III–IV pågår nu (1 juni–2 oktober) utställningens tredje och sista del ”Living” där man vill undersöka människans förhållanden till att leva och bo. Detta gör man genom att låta arkitekturen samspela med antropologi och sociologi.

Det handlar inte om arkitektur i bemärkelsen formgivning och byggande, utan här har man antagit ett antropologiskt synsätt och studerat arkitekturens förhållningssätt till människors olika föreställningar om begrepp som hem och bostad. Var känner vi oss hemma? Och hur skapar man ett hem?

Hus eller hem?

Vad är skillnaden mellan att ha en bostad och att ha ett hem? Inom antropologin lägger man stor vikt vid de vardagsritualer människor utför och som man menar skapar hemmet i ett samspel med rummet och arkitekturen.

Att sparka av sig skorna i hallen, slänga nycklarna på hallbordet, ta sig ett glas vatten, slå på TV-n och med ljudet av den i bakgrunden börja hacka upp grönsaker till middagen. Det är ritualer som man utför varje dag mer eller mindre reflexmässigt och som man inom arkitekturen nu börjat ta till sig för att ta reda på vad det egentligen är människor gör när de bor. Detta arkitekturens samarbete med de humanistiska vetenskaperna visar att arkitektur i dag inte handlar om att bygga monument utan att bygga för människor.

Utställningen på Louisiana är inte en kartläggning av alla boendeformer som finns, utan på rent etnografiskt manér har man gjort ett gränssnitt och fokuserat på en bråkdel av världen just nu. Med den synvinkeln får vi som betraktare en komprimerad bild av hur hem görs på olika sätt av olika människor – hur living går till.

Ett hotell att känna sig hemma i?

Arkitekturen och människan

Genom att betrakta arkitektur utifrån ett etnografiskt perspektiv uppstår nya frågor. Hur får man väggar, golv, tak och möbler att bli hem? Detta blir en väsentlig fråga i utställningsdelen som fått det passande namnet hemligheter.

Här har man bland annat frågat sig vad det är man tar med sig från hemlandet när man flyttar någon annanstans. För visst är det viktigt att bostaden ska kännas som ett hem?

Genom att fotografera inuti köksskåpen hos olika minoriteter i Amsterdam – en student, en invandrare och en direktör – har den nederländske fotografen Erik Klein Wolterink velat visa på de små detaljerna som skvallrar om ett ursprung och en hemkänsla. Sättet man inrett det amsterdamska köket på är olika beroende på vad man har för bakgrund och visar hur ett kök kan uttrycka kulturell mångfald. Vad är det som tidigare var hemma som man nu tar med sig till det som ska bli ett nytt hem? Genom att undersöka vad det är för saker som flyttar med till det nya landet kan man visserligen inte direkt definiera hem men ändå få en bild av vad hem är för just dessa människor. Hemmet finns inom oss, inte mellan väggarna.

Det är just det som verkar vara utställningens budskap: ett hem görs av de människor som bebor det och som också följer med människan när denna byter bostad. Med andra ord: arkitektur fylls inte med mening förrän den kommer i kontakt med människan.

Ett trädhotell i Harads.

ÅKE E:SON LINDMAN

Drömska kojor

I utställningsdelen som kallas dröm har man sökt sig tillbaka till den minimala formen av arkitektur, nämligen kojan, som med sin primitiva boform ställer frågan om vad hem kan vara på sin spets.

Ett av de mer iögonfallande exemplen är Arne Quinze som med titeln ”My Home My House My Stilthouse” lekt med tanken vad ett hem kan vara. Med orangerödmålade träplankor som tornar upp sig och med vimplar försedda med texten ”My Home” reflekteras det kring hem ur en lekfull synvinkel som speglar barndomens dröm om den perfekta trädkojan. För inte kan väl det där vara ett hem? Eller? I trädkojan ryms hela drömmen om att fly bort, en oas för lek eller eftertanke. Genom att skriva ”My Home” högst upp på det som ser ut som en lekplats tvingas man reflektera över vad det är som krävs för att vi ska kunna kalla något ett hem. När arkitekter får händerna fria blir det alltifrån svävande glasrum bland trädtopparna till puppor i träden.

Anpassningar

En viktig tanke att ta med sig hem från utställningen på Louisiana är att låta arkitekturen interagera med omgivningen, utnyttja naturen och anpassa arkitekturen till den, snarare än tvärtom. Exempelvis har de svenska arkitekterna på Tham & Videgård Arkitekter närapå kamouflerat ett helt hotellrum på Treehotel i Harads, Norrbotten. Upphissat bland trädtopparna och med kubens spegelglasväggar tycks det nästan försvinna bland träden, en tanke som ter sig svindlande. Ett liknande koncept återfinns i Mikael Genbergs Hotell Hackspett, som består av en stuga upphissad i Vasaparken i Västerås, och dess systerhotell Utter Inn, ett undervattenshotell tre meter ner i Mälaren.

Utställningen som helhet belyser på ett spännande sätt de detaljer som gör hem personliga. Vare sig det är genom extrema närstudier av polska hem, fotograferade in i minsta vrå, eller behovet av en egen plats att dra sig tillbaka till i en trädkoja. Om man kommer närmare en klarhet i vad hem är av utställningen är svårt att säga. Men utställningen lyckas absolut väcka tankar och funderingar om vad det kan vara. Vad är hemma för dig?