Gunilla Cedrenius, frilansjournalist
Inredning och design väcker stort intresse. Efter flera år i topp är dessa ämnen fortfarande hett stoff i såväl TV som tidningar. Hemmahosreportage och s.k. home makeover får stort utrymme. Hus utbjudna till försäljning i digra annonsbilagor ges också en statushöjande makeup eller styling som det benämns. Hemmet är inte längre bara en plats där vi bor utan också en signal till omvärlden om vilka vi är eller vill vara.
För den som tröttnat på funkis, postmodernism och retro i 2000-talstappning rekommenderas på plats några exempel på hemkänning från olika decennier under de senaste två århundradena. Det är Stockholms stadsmuseum som i fyra olika hus inrett tidstypiska bostäder, det vill säga som de kunde ha sett ut när husen var nya.
   |
||
| Kämpingebacken 13 i Tensta exteriört, köksmiljön och med Charlotte och Iréne Artursson i sin nya lägenhet. |
Osvenskklingande
Det senaste museitillskottet är också det tidsmässigt yngsta. Det ligger på Kämpingebacken 13 i norrförorten Tensta och är ett exempel på de bostäder som byggdes efter riksdagsbeslutet 1965 då det så kallade miljonprogrammet antogs för att råda bot på bostadsbristen. Från Stockholms central tar det 19 minuter med pendeltåg att nå Hjulstalinjens näst sista hållplats. I dag är Tensta och grannen Rinkeby mest kända som Stockholms mest mångkulturella förorter, var och en med livlig torghandel och mångetniskt köpcentrum.
Jag far dit en lördagseftermiddag. Det är många människor i rörelse. Korv, kebab, pizzor och piroger slukas på uteserveringarna eller på bänkar utmed Tenstas bilfria gågata, och har man tur kommer s-politikern Nalin Pekgul förbi på en shoppingrunda och hejar glatt. Den i medierna omdebatterade Tensta konsthall ligger vägg i vägg med T-banestationen och har efter mycket lobbning och entusiastisk ledning fått en värdig nystart. Just den här dagen är det vernissage för New York-konstnären Jen DeNike och performance av multimediekonstnären Michael Portnoy. I det nya konsthallskonceptet har också ingått att förvandla den tidigare vändplanen utanför entrén till ett torg för vardagsmöten och festivaler.
Ett besök i Tensta kan också revidera förutfattade meningar om slarvig och omänsklig miljö, undermålig, trist arkitektur och dålig planering. Pärlor i Tensta är gymnasiet, simhallen och biblioteket, som ligger cirka fem minuters promenad från Kämpingebacken.
Frågan är bara hur man hittar miljonprogramslägenheten. Någon information står inte att finna och ingen av dem jag frågar vet något. Kämpingebacken finns dock med på stationskartan, och med kartbilden i huvudet tar jag mig igenom ett relativt tätt bebyggt område men med generösa utrymmen för träd, blommor och buskar. Väl framme kan jag glutta in i det låsta trapphuset och konstatera att det under våning 2 står "Stadsmuseet" på namnskylten. Det är sånär som på ett enda namn det enda svenskklingande namnet. Längre än så kommer jag inte den här gången.
Livs levande retro
Den som har bättre tur kan få besöka familjen Artursson som flyttade till Tensta och storstaden 1969 från Jönköping och hörde till de första hyresgästerna i huset. Familjen bestod av mamma, pappa och tre barn och det är med hjälp av mamman i huset som lägenheten har möblerats såsom den såg ut vid den tiden. Real retro alltså för dem som inte kan få nog av 70-talets formvärld av häftiga mönster gärna i brunt, grönt och orange.
På Stadsmuseets hemsida under fliken "kulturmiljö" finns ett utmärkt material om ytterstadsprojektet och förorten Tensta. Ambitionerna under byggnadsåren 1966–71 var höga och Stockholms stadsbyggnadskontor med arkitekterna Igor Dergalin och Lars Brattberg som projektansvariga lade ner mycket möda och omsorg vid planeringen av denna mönsterförort som skulle hämta det bästa från staden, kombinerat med tillgången till "grönska, rymlighet och frihet från störningar". Trafiken skulle ledas på ett sätt så att inte rörligheten för de gående skulle störas. Venedigs broar blev inspiration till de separata gångvägarna som skulle överbrygga bilvägarna.
De nyinflyttade Tenstaborna var eller blev så småningom barnfamiljer och stor vikt hade redan under uppbyggandet lagts vid planeringen av skolor. 1960-talets nya läroplan ställde andra krav på skolbyggnader än den gamla folkskolan/läroverket. Stockholms stad hade dessutom tagit fram ett eget program för skolbyggnader där en standard arbetats fram som kunde användas som grund och därefter anpassas efter skolan olika stadier. Men dit hör inte Tensta gymnasium, där det ligger omgivet av idrottshallen, och Tensta träff med bibliotek och möteslokaler.
För alla dem som gillar modernismens formspråk, goda material och en stilfull lek med japanska former är denna gymnasiebyggnad en upplevelse. Arkitekt är Gösta Uddén. Skolan uppfördes 1976–80. Den två våningar höga vinterträdgården lär vara en fin upplevelse som liksom den stängda museilägenheten får sparas till ett andra besök. För det blir det!
Tidsdofter
Men är man sugen på museala hemmahosbesök så finns det ytterligare tre möjligheter i innerstaden. Från 1937 är familjen Jonassons tvårummare i ett barnrikehus i funkisstil på Stickelbergsvägen 7 inte långt från Östra station och Tekniska högskolan på Östermalm. Besöket kan också ses som en verklighetsstudie i kvadratmeterbehov. Barnrikehusen byggdes för "mindre bemedlade" familjer. För att kvalificera sig för en liten tvårumslägenhet var förutsättningen att familjen hade minst fyra barn. Ljust, varmt och bekvämt med tillgång till modern köksutrustning och tvättstuga betydde mycket under en tid då inte nämnvärt mycket förvaringsplats behövdes. Medieutrustningen bestod av en radio, och sommar- respektive vintergarderoben var begränsad till det nödvändigaste och förvarades på vinden.
Nästa nerslag är på Söder i en typisk 1700-talsstuga med tidsdoft från tiden efter första världskriget, 1917–23. Adressen är Stigbergsgatan 21, som ligger idylliskt inte långt från utsiktspunkten i Stockholm framför andra – Fjällgatan. Här bodde blockmakare Andersson med familj och i undervåningen änkan Gustafsson med fem barn, vilket får 1930-talets tvårummare att framstå som rena lyxen.
Den fjärde och sista bostaden är också den äldsta. Stuckatörens hus från 1880-talet berättar en annan historia om boende i landets största stad. Det är en högborgerlig miljö men knappast representativ, eftersom de rika takstuckaturerna inte bara gjorts för att pryda den italienskättade stuckatören Notinis eget hem utan också för att användas som varuprover för hugade kunder med feta plånböcker.
Precis som i alla hemma-hos är det inte lätt att komma över tröskeln. Men har man väl satt foten i dörrspringan är det värt besväret.
Externa länkar: Stockholms stadsmuseum: Museilägenheter och Stuckatörens hus
(Artikeln publicerad 2007-07-11)
Hemma hos: Fyra Stockholmsbostäder att besöka
http://www.ne.se/rep/hemma-hos-fyra-stockholmsbostäder-att-besöka
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
