Historiska museet: Memento mori

Arne Järtelius , NE-redaktör

Döden är ständigt aktuell. Det gäller dels våra egna utmätta liv, dels att döden hela tiden är närvarande i de mest skilda sammanhang. Döden ägnas ibland ett intresse som känns större än livet självt. Man kan undra varför.

Just nu finns döden att bese i en utställning på Historiska museet i Stockholm, att läsa om i skön- och facklitterära skildringar och att dagligen ta del av i reportage i våra ibland lätt dödsfixerade kvällstidningar. Samtidigt försöker vi ständigt och på olika sätt schasa i väg vår egen död från agendan.

Memento mori

Memento mori är en påminnelse: kom ihåg att du skall dö. Visst går det att på olika sätt skydda sig mot en för tidig död och man kan säkert också inympa i sig själv att döden ständigt är lika avlägsen, men en dag står han där lika fullt som definitiv vinnare, och då kan det vara så dags att ångra det man inte hann med under sin livstid.

”Memento mori - kom ihåg att dö” är titeln på den utställning om döden som pågår på Historiska museet i Stockholm till och med den sista mars 2004. Den vill väcka insikt och starta en diskussion om etiska och politiska frågor i samband med döden. Kompletterad med utställningskatalogen, som är utformad som en liten dödshandbok, ger oss museet en tänkvärd vandring i det hinsides. När lyckades en utställning senast med den bedriften?

Det skulle möjligen vara ett besök på någon mumiekongress – omskrivna i Heather Pringles bok ”Mumiekongressen” (2002) – alternativt på något museum med gott om mumier, som British Museum i London eller Nationalmuseet i Kairo. Eller varför inte besöka doktor Günther von Hagens vandringsutställning ”Bodyworlds”, som lockat flera miljoner besökare runtom i Europa? Med sina preparerade människolik är det en minst sagt spektakulär exponering av den döda kroppen.

Dödsorsaker

Livet eller döden? I Sverige tillämpas begreppet hjärndöd. I Nederländerna och Belgien har man infört laglig dödshjälp. Belgien, som fick sin lag i slutet av förre året, registrerade de tio första månaderna 170 fall av laglig dödshjälp. Det är långt ifrån den ”dödshjälpsturism” som kritikerna av den nya lagen sade sig befara, men många inom den belgiska sjukvården sägs fortfarande vara skeptiska till lagen och hur den efterlevs (reportage i DN 2003-04-09).

Obduktion eller inte? Det är en läkare som frågar. Hade den frågan ställts före mitten av 1970-talet hade svaret blivit positivt i hälften av fallen. 1976 kom en lag som tog större hänsyn till den dödas och de anhörigas integritet. Tjugo år efter den lagen kom en ny som stadgar att en anhörig ska ge sitt tillstånd till om en obduktion får utföras. Det gör att det i dag är endast omkring 15 procent per år av dem som avlider som obduceras. Det har fått till effekt att den statistik som här i landet förs över dödsorsaker inte är lika tillförlitlig som tidigare, men individens integritet går före.

Nedgrävning, kremering eller snabbförmultning? Kremering av stoftet är den vanligaste metoden, medan nedgrävning två meter ned i myllan blir allt mindre förekommande; inte minst av miljömässiga skäl eftersom förmultningen på det djupet är synnerligen långsam och miljödyr. En ny metod som håller på att utprovas är en form av ekologisk begravning där stoftet efter nedfrysning och nedsänkning i flytande kväve kan bli till mull inom ett halvår.

Döden i populärkulturen

Vad är det för kul med döden kan man undra, men inser i samma andetag att frågan är felställd. Kvällstidningars, TV-seriers och annan populärkulturs myckna sysslande med döden har inte med humor att göra. I stället är det besvärjelser. Det är nutidsmänniskans sätt att hålla döden på mesta möjliga antal armlängders avstånd från sig själv. Jag ska inte dö!, men jag ser gärna dem som dött i TV-serier som ”Six Feet Under” och ”Crime Scene Investigation” (i två olika upplagor), och var det inte dansk TV som för lite sedan i programmet ”Gåtfull död” ville visa obduktioner live på danskar som dött en onaturlig död? Det blev inget av sedan samtliga inblandade blivit oense om upplägget, men det var ett tecken i en tid som ser sörjandet och döden som högsta mode.

I sin avhandling ”Döden, kroppen och moderniteten” (2002) beskriver författaren Eva Åhrén Snickare vår relation i dag till de döda som en skräckblandad lockelse inför deras vara, en hotande mellanform mellan subjekt och objekt. Det kan föra tankarna till några repliker i Lars Noréns pjäs ”Stilla vatten” (2002), där Judith och Emma till varandra säger: ”Du är död i de levandes värld.” ”Och du lever i de dödas.”

Man skulle kunna se dödens återkomst i olika kulturformer som ett gott tecken. Via dem påminns vi åter om att vi är dödliga och i bästa fall kan de få vår dödsrädsla att minska. Kristina Lugns senaste och storsäljande diktsamling ”Hej då, ha det så bra” (2003) är ett exempel på det:

/---/Jag röstar för att de levande i denna världenska vägra lämna mig ifrån sig.Om detta förslag avslås yrkar jag härmedatt förhandlingar omedelbart inledsmed ambassaden i Dödsriket.Jag vill avtjäna straffet i mitt fosterland.

Yttersta domen

För den i någon mening – religion, filosofi eller någon annan dyrkan – troende är tanken på döden kanske lättare än för de otrogna. En religion som kristendomen – för att ta ett näraliggande exempel – har en uppbyggnad som säger vad som kan vänta människan i livet efter detta. Det gör att man kan ha något att luta sig emot, att söka tröst hos när behovet finns.

Historieprofessor Bengt Ankarloo har just utkommit med boken ”Helvetet” som har undertiteln ”Döden och de evig straffen i Västerlandets kristna tradition”. Det är en genomgång som tar läsaren från olika bibliska och folkliga helveten, via Dantes syn på helvetet på 1300-talet till Mörkrets furste några hundra år senare, och därifrån in i vår egen sekulariserade tid. Det som slår en vid en första genomläsning är det sätt på vilket kyrkan i olika omgångar omdefinierat kriterierna för att hamna i helvetet för att undvika överbefolkning i den delen av dödsriket.

På allra senaste tid har det visat sig att inte ens de troende känner sig säkra på livet efter detta. När opinionsundersökningsinstitutet Demoskop tidigare i år frågade 1 800 svenskar om deras tro på livet efter detta svarade 47 procent av de praktiserande troende att de inte tror på existensen av helvetet. Endast 64 procent av gruppen troende svarade att de tror på himlens existens, och knappt 60 procent av dem sade sig tro på ett liv efter döden. Vad ska man tro!?