Folke Schimanski, författare och journalist
Det är en ödets ironi att den i hela världen mest berömda filmen gjord av filmmakare i efterkrigstidens Tyskland med säkerhet kommer att bli den nu aktuella Undergången: Hitler och Tredje rikets fall. Den skildrar Hitlers sista dagar i en bunker i Berlins centrum. Den har redan setts av miljontals tyska biobesökare och visas nu i alltfler länder. Den är också den dyraste tyska filmproduktionen: drygt 100 miljoner kronor har den kostat.
Producent är ingen okänd figur i internationella sammanhang, nämligen Bernd Eichinger, som tidigare blivit anlitad för sådana storfilmer som Das Boot, Andarnas hus och Fröken Smillas känsla för snö. Regissör är Oliver Hirschbiegel, mest bekant för ett förflutet med TV-deckare som Kommissarie Rex och Brottsplats Köln (Tatort).
Hitler själv spelas av schweizaren Bruno Ganz, som tidigare agerat tillsammans med toppgarnityret inom den internationella skådespelarvärlden. Han har haft roller i filmer som Himmel över Berlin och den film om Luther som kom 2003. Ganz väg till hans kanske största roll har varit lång sedan han debuterade på Zürichs teaterscener under sextiotalet. Med sina 64 år är han åtta år äldre än Hitler blev.
 |
|
Bruno Ganz i rollen som Hitler. |
|
CONSTANTIN FILM/MEDIANETWORK/PRESSENS BILD |
Neutral framställning
Som filmisk prestation är Undergången sevärd: Ganz anses personifiera sin förlaga på ett lysande sätt. Han har till och med tränat sig i vissa särdrag för diktatorn, som hans österrikiska dialekt och hans skakningar av Parkinsons. I det förra fallet har Ganz lärts upp av en skådespelare från Hitlers barndomstrakter i Österrike, det senare är frukten av studier av Parkinsons sjukdom på en klinik i Schweiz.
Utseendemässigt nalkas Ganz Führern bättre än många andra skådespelare, Anthony Hopkins och Alec Guinness inräknade. ”Men det var svårt att spela Hitler, en definitivt ond varelse”, säger Ganz, och dessutom komplicerad: ”Han var en vansinnigt sammansatt person utan kärna, hos vilken man finner en egenartad tomhet.”
De andra skådespelarna i filmen – för oss föga kända tyska namn – har till uppgift att gestalta Hitlers entourage i de elbelysta bunkerkamrarna. Det är sådana som rustningsministern Speer, SS-ledaren Himmler, Hitlers sambo Eva Braun som han gifter sig med strax före deras självmord, familjen Goebbels, där modern dödar sina fem barn genom en giftdrog innan föräldrarna själva tar sig av daga, och Hitlers timida sekreterare Traudl Junge.
Stämningen i den undergångsmärkta miljön har gestaltats på ett suggestivt sätt. Det kan inte ha varit så svårt, eftersom man vid läsningen av ett antal böcker om bunkerlivet i Berlin i krigets slutskede upplever en makaber fascination utan att behöva se några bilder.
Genomgående har filmmakarna bemödat sig om en neutral framställning utan moraliska accenter, biobesökaren får använda sitt eget omdöme. Stoffet för filmen kommer från historikern Joachim Fests bok med samma titel som filmen. Fest har tidigare utkommit med en omfattande biografi i två band om Hitler, som hör till de mest spridda. Ungefär samtidigt med Fests bok om Hitlers sista dagar publicerades Traudl Junges självbiografi – I Hitlers tjänst (2003) – som bygger på minnesanteckningar som hon lämnade ifrån sig först åren strax före sin död 2002. Hon har också tjänat som inspiratör: filmen är gjord så att hon får en sorts berättarroll.
Kommersiella baktankar
Undergången synes ha ett solitt underlag både konstnärligt och i historisk mening, vilket intygas av den brittiske historikern Ian Kershaw, som likt Fest skrivit en biografi i två volymer om Hitler. Kershaw som såg filmen vid en förhandsvisning menar att även spelfilmer kan återge skeendet på ett träffande sätt, och det gäller i hög grad denna film. Men Kershaw anser samtidigt att filmen inte tillräckligt förklarar ”fenomenet Hitler”. Lika ambivalent är veteranen inom tysk samtidshistoria, Hans Mommsen, som anser att det inte är möjligt att reducera historien till rena personhistorier, som han menar att filmen gör. Men han tycker att det är bra att ”publiken äntligen begriper att Hitler var en medelmåtta och inte en förebild”.
Även författare, filmkritiker och filmmakare är kritiska mot avgränsningen av temat. Det är något som historiker närmast ser som ett strukturellt problem, vilket kan lösas bättre genom en ren dokumentär. För dem är det ett moraliskt problem, eftersom de tycker att man ska tillämpa man-ska-berätta-allt-formeln. Anklagelser för kommersiella baktankar är inte ovanliga. Den egensinnige regissören Hans-Jürgen Syberberg, som gjorde filmen Hitler — en film från Tyskland, kommenterar surt att Hitler nu ”blivit säljbar, precis som sex”.
När Undergången hade premiär i Frankrike kring trettondagen i år blossade en ny debatt upp. Claude Lanzmann, som skapade det berömda mastodontverket Shoah, stämplade filmen som ”farlig och pervers”. Att intressera sig för Hitlers psyke skulle betyda ”att förstå, att rättfärdiga” honom, och Lanzmann frågar sig, hur man kan ”koppla bort Hitlers sista dagar från de förbrytelser som han tidigare begått”. Kända franska historiker som Jean-Pierre Azéma och Marc Ferro bedömer filmverket ungefär som Kershaw, men nalkas det moraliska perspektivet. Över huvud taget fick Undergången en övervägande dålig press hos den gamla franska arvfienden.
Tidsmässig distans
En annan typ av kritik – och en mycket skarp sådan – gav regissören Wim Wenders, som i veckotidningen Die Zeit beskyllde sin kollega Hirschbiegel för att ha gjort en hållningslös film. Han fäster sig dessutom vid att lidandet ovan jord i filmen bildsätts med bloddrypande realism, medan kameran taktfullt undviker att ta närgångna bilder då ”svinet äntligen dött” – förtjänar verkligen Hitler den respekten? (Noteras kan i sammanhanget att Bruno Ganz haft ledande roller i filmer av Wenders som Den amerikanske vännen och Himmel över Berlin.)
I en del utländsk press, som New York Times, ser man Undergången som ett led i en process där tyskarna vill lägga Hitler bakom sig eller få lov att känna sig stolta över att vara tyskar. Eller så påstås att Hitler i filmen gjorts ”humanare”, alltså blivit en oförtjänt trevligare person.
Det är sant att det nu blivit mode att det görs filmer i nazismens hemland om den tabubelagda eran. Måhända behövde man den tidsmässiga distansen för att gå i land med den uppgiften. Ett exempel är Margarethe von Trottas film Kvinnorna på Rosenstrasse, där man ser tyska kvinnor som är gifta med judar göra uppror mot makthavarna. Ett annat exempel i samma anda är en TV-inscenering av officersattentatet mot führern i juli 1944. Senare i vår, sextio år efter nazirikets ändalykt, är det dags för filmer om herrarna Goebbels och Speer.
Undergången kommer tveklöst att bli en alla tiders kassasuccé. Den blir säkert ännu större av att filmen nominerats för en Oscar i kategorin bästa utländska film (Downfall heter den på engelska). Eichinger och Ganz har upprepade gånger betygat att de velat varken trivialisera eller göra en harmlös historia om Hitlers sista dagar. De vill för sitt liv inte placeras i samma bås som den kände TV-historikern Guido Knopp och hans historiefabrik, som de kallar ”gigantisk och grotesk”.
Nu är det dags för den svenska biopubliken att kunna se filmen, och många kommer att ha åsikter om den.
(Artikeln publicerad 2005-02-21)
Hitler: Undergången
http://www.ne.se/rep/hitler-undergången
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
