Hitlerattentat: 20 juli 1944

Folke Schimanski, frilansskribent

Den 20 juli 1944 försökte överste Claus Schenk von Stauffenberg mörda Hitler i hans så kallade varglya i Ostpreussen. Men ledaren överlevde, och vid midnatt var Stauffenberg och hans närmaste sammansvurna redan skjutna.

Enligt Gestapo riktades totalt tio verkligt allvarliga mordförsök mot Führern. Från och med 1933 förekom enligt polisens beräkningar attentatsförsök mot honom nästan var vecka. De politiskt motiverade försöken kom mestadels från socialdemokratiskt eller kommunistiskt håll. Ofta lyckades inte polisen identifiera attentatsmännen.

Adolf Hitler tillsammans med Benito Mussolini inspekterar förödelsen efter attentatet 20 juli 1944.

KEYSTONE/SCANPIX

Militärtattentat

Till och med nazistiska avhoppare, som Otto Strasser och hans ”Svarta front”, försökte mörda Hitler. Från sin exil i Prag skickade de en judisk student som hette Helmuth Hirsch att mörda honom, men han blev arresterad av Gestapo och avrättad i det beryktade fängelset Berlin-Plötzensee.

Ensamvargar som teologen Maurice Bavaud försökte också mörda Hitler. År 1938 kom en annan krets in i attentatsbilden: militärerna. De var rädda att Führern skulle föra Tyskland in i ett utsiktslöst krig, något som ju också besannades. Ett kuppförsök i september 1938 blev emellertid inte av – Münchenavtalet kom emellan.

När stridslyckan under kriget vände gjorde militärer nya direkta mordförsök. I ett fall ombord på Hitlers eget flygplan, i ett annat fall vid en utställning av krigsbyten. Senare blev vissa officerare moraliskt upprörda över judeförföljelserna och SS-terrorn i de ockuperade områdena. De var allvarligt störda över det successiva förstörandet av den gamla tyska rättsstaten och nazisternas hårda politik gentemot kyrkan. Det spädde ytterligare på det militära motståndet.

Teoretiskt lyckat attentat

Stauffenbergs attentat var alltså inte det första officersattentatet mot Hitler. Men Hitler hade alltid änglavakt. Eftersom den tyska krigsmakten hade tvingats avlägga trohetsed mot Hitler måste denna undanröjas med tanke på de officerare som ville hålla eden. Detta kunde bara ske genom att ta livet av honom. Och militären var naturligen de som rent praktiskt hade de bästa förutsättningarna att göra sig av med Hitler.

De missnöjda officerarna var ofta från adeln. De var genomgående bildade personer, en del religiöst troende och några rentav besvikna medlemmar i nazistpartiet. Många officerare hade stött Hitler för att han ville rusta upp krigsmakten. De kände därför en ”delidentitet” med regimen – men den minskade alltmer. Det skapades kontakter mellan de militära sammansvurna och civila kretsar, bland dem många adelsmän, mest diplomater.

Stauffenbergs attentat var i teorin det bäst förberedda. Flera av de inblandade – som fanns i det militära högkvarteret Oberkommando der Wehrmacht (OKW) i Berlin, i Paris och i Prag – visste exakt vad de skulle göra om mordet lyckades. En ny antinazistisk regering skulle bildas. Alla nazistledare skulle fängslas. Det var bestämt i detalj vilka civila eller militära befattningshavare som skulle inta politiska och militära toppbefattningar. Det rådde enighet bland de sammansvurna om att den nazistiska statsapparaten skulle förintas, koncentrationslägren öppnas och fred genast sökas med de allierade.

Det var en demokratisk modell med långtgående decentralisering som skissades av männen i den så kallade Kreisauerkretsen. Deras politiska program gick ut på att förhindra att Weimarrepublikens labila demokrati återinfördes, och intressant nog fanns i deras program en stark tonvikt på europeiskt samarbete som förebådade våra dagars EU.

I vargens lya

Trots de allvarliga skador som Claus Schenk von Stauffenberg ådragit sig i Afrikakriget – han förlorade ett öga, sin högra hand och två fingrar på sin vänstra – blev det han som fick uppdraget att genomföra det som skulle bli det sista kända attentatsförsöket mot Führern. Genom att vara direkt underställd chefen för reservarmén, generalöverste Fromm, hade Stauffenberg goda tillfällen att delta i Hitlers strategiska överläggningar med de militära ledarna.

Den första planen, som gick ut på att han skulle mörda Hitler i hans alpresidens Berghof den 6 juli, misslyckades dock. Nästa möjlighet yppade sig i Hitlers ”varglya” i Rastenburg, Ostpreussen. Men när Stauffenberg och hans adjutant överstelöjtnant von Haeften skulle aptera bomber i två portföljer inför mötet med Hitler blev de avbrutna i sina förehavanden av att en oinvigd person kom in i rummet.

De blev sedan omgående kallade till Hitlers överläggningar. Det gjorde att de bara hann ta med en av de båda väskorna. Stauffenberg lämnade överläggningen under förevändning att han måste göra ett telefonsamtal. Klockan 12.45 den 20 juli detonerade bomben. Men denna räckte inte för att döda Hitler, i synnerhet som han rörde sig från den plats där bomben briserade.

Minnesplatta

Stauffenberg, som direkt efter attentatet snabbt flög till Berlin för att träffa sina gelikar och sätta upp en ny regim, levde i tron att Hitler hade omkommit. Senare blev sanningen uppenbar för honom. Den övervägande delen av krigsledningen i Berlin, däribland Stauffenbergs egen chef generalöverste Fromm, visade sig alltjämt vara lojal mot sin överbefälhavare.

Hur noggrant statskuppen än hade förberetts fanns där en brist: det var oklart vad som skulle ske om Hitler inte blev mördad. Faktum var att de militära ledare i det ockuperade Frankrike som var knutna till attentatet hann driva kuppen längre genom att arrestera inte mindre än 12 000 nazisttrogna chefspersoner där!

Fromm, som i några timmar fängslats av Stauffenberg, blev befriad och lät sent på kvällen arkebusera Stauffenberg och tre av hans medsvurna i innergården till krigshögkvarteret OKW, det så kallade Bendlerblock. Där vittnar än en minnesplatta om martyrerna.

De allra flesta av de inblandade officerarna och civila avlivades på Führens order på ett sadistiskt sätt i Berlin-Plötzensee efter en rättsvidrig process ledd av nazisternas svar på Stalins chefsåklagare Andrej Vysjinski, den vrålande exkommunisten Roland Freisler.

Därmed var det tyska motståndets historia slut: utöver de utfärdade dödsdomarna arresterades upp emot 6 000 misstänkta personer, däribland släktingar till attentatsmännen. Deras barn placerades i fosterfamiljer och gavs andra namn. Den legendariske generalfältmarskalken Erwin Rommel, tidigare Hitlers favorit, tvingades i oktober 1944 att ta sig av daga, då han ansågs ha med attentatsförsöket att skaffa.

Klent stöd

Det skulle visa sig att det misslyckade attentatet inte hade stöd hos de breda folklagren. Goebbels hade nämligen inga svårigheter att efter attentatsförsöket samla befolkningen till trohetsförklaringar gentemot Führern, som ännu sommaren 1944 inte förlorat sin gudomliga nimbus.

Inte heller stöddes attentatet i fiendelägret. New York Times hånade attentatsmännen. Det fanns hos den politiska ledningen i Washington och London en inrotad aversion mot de preussiska aristokraterna. Roosevelt till och med förbjöd nämnandet av ett tyskt motstånd. Stalin hade ingalunda samma ”beröringsångest”. Bakom den sovjetiska fronten bildades rentav ett råd bestående av tyska officerare som tagits till fånga. Dessa utsattes för marxistisk indoktrinering och de utarbetade planer för att undergräva den tyska stridsmoralen i ett läge då krigets utgång var given.

De västallierade ledarna utgick något felaktigt från att det militära attentatsförsöket bara berodde på att krigslyckan för tyskarna vänt. I Casablanca hade Churchill och Roosevelt i januari 1943 gjort en gemensam deklaration, att Tyskland skulle tvingas till unconditional surrender, dvs. ovillkorlig kapitulation.

Äreräddning

Naturligtvis förstod de sammansvurna att förutsättningarna för en snabb fred var små. Generalmajor Henning von Tresckow myntade därför den kända satsen: ”attentatet måste försökas, om inte annat så för att rehabilitera Tyskland moraliskt… låt vara att det inte leder till någon omedelbar förbättring för Tysklands utrikespolitiska chanser”. På detta grundade sig Stauffenbergs hjältemodiga insats – det var ett försök till äreräddning åt det tyska motståndet mot Hitler.

Mycket hade förmodligen vunnits om de västallierade inte bundit sig för Casablancalinjen. Den tog ju bort ett av incitamenten för att undanröja Führern. Hade attentatet lyckats och den nya regeringen dessutom kunnat sluta ett snabbt vapenstillestånd med fienden skulle det ha sparat hundratusentals liv, inte minst i förintelselägren.

Det har påståtts att de svenska järnmalmsleveranserna till Tyskland förlängde andra världskriget med två år. Samma sak skulle kunna sägas om Casablancadeklarationen, som försvårade de tyska militärernas motstånd och som dessutom kan ha förlängt kriget genom att upprätthålla tyskarnas krigsmoral. Ty vad hade de att förlora? ”Gläd er åt kriget, freden kommer att bli förskräcklig”, sade berlinarna med sin kända galghumor.

(Artikeln publicerad 2004-07-14)