Börje Isakson, frilansjournalist och författare
Unionsupplösningen 1905 tillhör de undanträngda händelserna i svensk historia. Och det är inte konstigt. Sverige blev av med en tredjedel av riket. Men det skedde inte vid något krig utan genom en smart kupp där Norge lyckades frigöra sig på ett fredligt sätt.
Den 7 februari 1905 konstaterade Oscar II att de norska och svenska ministrarna än en gång hade misslyckats med att utarbeta en överenskommelse om norska konsuler. Det blev droppen som fick norrmännen att besluta att spräcka unionen med Sverige.
 |
|
Norsk valaffisch från 1905. |
|
SCANPIX |
Utlösande faktor
Den som frågar vad som egentligen gjorde att unionen mellan Sverige och Norge upplöstes får ofta svaret att det berodde på konsulatfrågan, Norges krav på att få utse egna konsuler och öppna norska konsulat ute i världen. Det gör inte det hela mer begripligt. Hur kunde en tvist om konsulat spräcka en union? Svaret är att konsulatfrågan bara var den utlösande faktorn. Hade inte den funnits så hade unionen brustit av något annat skäl.
Unionen mellan Sverige och Norge slöts 1814 då Danmark tvingades avstå Norge till Sverige. För Sverige blev det ett plåster på såren efter förlusten av Finland 1809. Men norrmännen ville inte ha någon union, de ville bli självständiga. Sverige tvingades till ett krig för att få Norge att acceptera unionen.
När unionen efter det väl var verklighet hade norrmän och svenskar helt olika syn på den. På norskt håll ansåg man att de båda rikena var jämbördiga och att unionen var ett första steg mot norsk självständighet. Men för Sverige var unionen ett första steg mot en sammansmältning under svenskt styre.
Rågat mått
Efter drygt 90 år var Sverige och Norge 1905 inte mer överens, snarare tvärtom. Under 1800-talet hade Norge påverkats av de kraftiga nationalistiska strömningarna i Europa, och efter ett antal mer eller mindre klumpiga manövrar från svensk sida hade en majoritet av norrmännen – oberoende av partipolitisk färg – bestämt sig för att spräcka unionen, kosta vad det kosta ville. Att det skedde just 1905 berodde på att norrmännen så dags ansåg att måttet var rågat. Då hade konsulatfrågan stötts och blötts av utredningar och i förhandlingar under 14 års tid utan att man lyckats nå någon överenskommelse.
Upprinnelsen var ett av det liberala norska partiet Venstres vallöften 1891. Om det vann valet skulle den nya regeringen se till att skaffa Norge en egen utrikesminister, något man saknade. Venstre vann, men förvandlade löftet till ett krav på ett eget, norskt konsulatväsen. Under de kommande åren blockerade den svenske kungen Oscar II och hans regering på olika sätt de norska försöken att bilda ett eget konsulatväsen samtidigt som båda sidor ställde till problem för varandra på andra sätt.
1902 tillsattes ännu en kommitté som skulle utreda konsulatfrågan, och på hösten samma år inleddes en ny omgång svensk-norska förhandlingar, nu på regeringsnivå. De resulterade faktiskt i en överenskommelse om skilda konsulatväsen för Sverige och Norge. Deras förhållande till utrikesministern skulle regleras i likalydande lagar. Resultatet hälsades med missnöje i både Norge och Sverige. Trots det började man arbeta med att utforma de likalydande lagarna.
Norrmännen var snabbast, men deras förslag underkändes av den svenska regeringen. Den svenske statsministern Erik Gustaf Boström underkände också det förslag som hade utarbetats av hans egen regering. Det hela slutade med att statsministern skrev ett eget lagförslag med hjälp av den etablerade norskätaren professor Ernst Trygger.
Snabba ryck
När den norska regeringen fick se Boström-Tryggers förslag sparkade den omedelbart bakut. Inte nog med att den svenska utrikesministern skulle kunna avsätta en norsk konsul, där slogs också fast att kungens titel alltid skulle vara kung av Sverige och Norge, aldrig kung av Norge och Sverige.
Men förhandlingarna fortsatte. Sverige återkom med ett lätt förändrat kompromissförslag. Också det tillbakavisades av Norge. Den 11 januari 1905 skickade den norska regeringen en PM till den svenska där norrmännen pekade ut sex punkter – lydrikespunkterna – som de inte kunde acceptera. Enligt norrmännen stred förslaget mot det man tidigare kommit överens om och de konstaterade att det var meningslöst att fortsätta att diskutera det svenska lagförslaget.
För den svenska regeringen var detta bara ännu en i raden av resultatlösa turer kring konsulatsfrågan, men för norrmännen var måttet rågat. Nu var det dags för det slutliga avgörandet.
Norrmännen agerade snabbt. Medan befolkningen samlades till stora opinionsmöten och krävde självständighet tillsatte den norska regeringen en kommitté som fick i uppdrag att komma med förslag om hur Norge skulle agera. Den föreslog att Stortinget på egen hand skulle fatta beslut om en norsk konsulatslag utan hänsyn till vad kungen eller den svenska regeringen ansåg.
Kuppartat
I Sverige tog man det betydligt lugnare. Varken kung eller regering trodde att det norska ståhejet skulle resultera i något annat än just ståhej. ”Oron är dock så våldsam att den näppeligen länge kan hållas gående. Och vår politik synes mig vara lugn och kallblodighet”, skrev statsminister Boström i ett brev 12 februari.
Det var en missbedömning. Den 27 maj 1905 presenterade den norska regeringen sin konsulatslag för kungen. Han vägrade att godkänna den. Då lämnade de norska statsråden i Stockholm in sina avskedsansökningar. Men kungen godkände inte heller dem. Han motiverade det med att han inte skulle kunna bilda någon ny norsk regering.
Det blev det argument som den norske statsministern Christian Michelsen använde vid den norska regeringens kupp drygt en vecka senare. Den 7 juni lade han inför Stortinget fram ett förslag som innebar att regeringen avgick eftersom kungen inte hade godkänt dess förslag till konsulatlag. Eftersom kungen 27 maj sagt att han inte kunde bilda någon annan regering, vilket var hans skyldighet, och eftersom det var en följd av kungens personliga politik, så hade kungen lämnat sin funktion som statsöverhuvud. Därmed hade också unionen mellan Sverige och Norge upphört.
Det återstod visserligen många turer innan upplösningen godkändes av Sverige – Norge tvingades till en folkomröstning och förhandlingar i Karlstad samtidigt som båda länderna skramlade med vapnen – men i slutänden upplöstes unionen. Den 26 oktober avsade sig Oscar II den norska kungakronan för gott.
Kravmaskin
Sverige och Norge var inga isolerade öar i Europa. Det spelade in för att unionen skulle kunna upplösas på fredlig väg. Inga av de europeiska stormakterna ville ha ett krig i ett redan oroligt Europa. Att Ryssland låg i krig med Japan borta i Fjärran Östern – ett krig som man förlorade – och under 1905 skakades av omfattande inre oroligheter påverkade också utvecklingen. Ryssland sågs som det största hotet mot Sverige och Norge, men 1905 var det lamslaget. Det innebar att risken att Ryssland skulle försöka erövra ett självständigt Norge sågs som liten.
Även om många i det konservativa lägret i Sverige talade stort om betydelsen av att bevara unionen så var de samtidigt trötta på broderlandet i väster. Det berodde inte bara på att det ständigt kom med nya krav, den norska demokratin var också mer utvecklad än i Sverige. De konservativa i Sverige ville därför inte hålla liv i en union som bidrog till att Sverige smittades av norsk demokrati och radikalism.
Det betyder sammanfattningsvis att även om unionsbrottet inträffade just 1905 därför att norrmännen då ansåg att de hade fått nog så lyckades de samtidigt välja en tidpunkt då både det utrikespolitiska läget och de inrikespolitiska förhållandena i Sverige var som mest gynnsamma.
(Artikeln publicerad 2005-05-13)
I NE-butiken kan du enkelt och billigt köpa boken om 1905: De glömda revolutionernas år
Hur måttet blev rågat
http://www.ne.se/rep/hur-måttet-blev-rågat
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
