Hyllad hjältesaga i nytt ljus

Charlina Lunvald, NE-medarbetare

Tjejer i fantasyberättelser har traditionellt varit reducerade till bihang, ögongodis eller medel med vilka hjältarna, de manliga huvudpersonerna, uppfyller sina mål. Det är en av slutsatserna som Maria Nilson drar i sin bok Från Gossip Girl till Harry Potter: Genusperspektiv på ungdomslitteratur (2010), där hon granskar bland annat fantasy- och science fiction-litteratur med genusglasögon.

Nilson är genus- och litteraturvetare vid Lunds universitet och har tidigare givit ut bland annat Genus, medier och masskultur och Chick lit – från glamour till vardagsromantik (bägge 2008). I Från Gossip Girl till Harry Potter diskuteras förutom fantasy och science fiction genrerna chick lit jr, samtidsrealism samt skräck med betoning på vampyrer. Urvalet av böcker är spretigt och långt ifrån heltäckande, men Nilsons ambition är främst att vara en hjälp för den som vill analysera texter på egen hand.

Nilsons bok fungerar utmärkt som ögonöppnare och innehåller flera exempel på både diskussionsunderlag och vidareläsning. Och den kommer med en varning: när du väl tagit på dig genusglasögonen är de svåra att ta av igen!

Killarna dominerar

Att femtiotalsklassiker som Sagan om ringen-trilogin och Narniaserien är fulla av genusstereotypt material – för att inte tala om rasistiska tendenser och idealisering av ljushyade – kommer väl inte som någon större överraskning. Men hur ser det ut i dag? Vad händer när man tittar på fantasylitteraturen ur ett genusperspektiv?

Nilson säger sig se en trend inom både fantasy- och science fiction-litteratur där det blir allt vanligare med tjejer som huvudpersoner. Trots detta är det uppenbart att det är det traditionella mönstret med en manlig huvudperson och en tjej som en stark men stöttande biperson som återkommer i de flesta av det senaste decenniets mest populära fantasyserier: J.K. Rowlings Harry Potter, Christopher Paolinis Eragonserie, Angie Sages böcker om Septimus Heap, Eoin Colfers Artemis Fowl-serie, Jonathan Strouds Bartimaeustrilogi, Michelle Pavers Vargbröderserie ... Listan kan göras längre.

Ständig sidekick

I Harry Potter-böckerna finner vi ett klassiskt exempel på den stöttande, kvinnliga bipersonen: Hermione, Harrys näst bästa vän efter Ron. Hermione är geniet vars lärdom Harry kan dra nytta av och hon går gärna igenom skolbibliotekets böcker efter den information han behöver. Dessutom agerar hon ofta moralisk kompass och är den i trion som står för eftertanke och logiskt resonemang.

Hermione är en sammansatt natur – som kontrast till de traditionellt ”manliga” egenskaperna förnuft och logik uppvisar hon ibland en nästan löjlig, ”kvinnlig” känslosamhet och våpighet. Åsikterna om henne är många och hon betraktas som allt från ett nödvändigt ont till böckernas verkliga hjältinna. I mitt tycke får hon oftast alldeles för lite cred för sina bedrifter och uppoffringar.

Nilson berör bara Harry Potter som hastigast innan hon far vidare i sin analys, men det finns mängder av annan litteratur att tillgå om man vill titta närmare på hur de kvinnliga karaktärerna i Harry Potter-böckerna presenteras. Serien har som bekant fått utstå mycket kritik – Rowling har bland annat beskyllts för att förespråka häxkonster, underminera kristna värderingar och kritisera kärnfamiljen – men det är anklagelserna om sexistiskt innehåll som här ska beröras.

Harry (Daniel Radcliffe) och hans trogna sidekick Hermione (Emma Watson) misströstar en stund i ”Harry Potter and the Deathly Hallows: Part 1”.

© Sandrew Metronome

Kritiska röster

Christine Schoefer skriver i artikeln ”Harry Potter’s Girl Trouble” att Harry Potter-serien speglar den konventionella uppfattningen att männen styr, och bör styra, världen. Och visst stämmer det att flertalet höga poster i trollkarlsvärlden – till exempel trolldomsministerämbetet (motsvarigheten till premiärministern) – innehas av män. Vidare menar Schoefer att medan männen i böckerna är en brokig samling karaktärer porträtteras kvinnorna som antingen dumma och osympatiska eller som hjälpare, rena instrument. 

Natasha Whitton uttrycker liknande tankegångar i ”Me! Books! And Cleverness!”. Hon finner Harry Potter-böckerna fulla av både manliga och kvinnliga stereotyper men anser att det främst är de kvinnliga karaktärerna som framställs schablonmässigt: oattraktiva, feta, tjatiga, elaka, stränga, tillgjorda och så vidare. (Tänk på Harrys styvmor Petunia, den paddlika Dolores Umbridge, den omvårdande hemmafrun Mrs. Weasley och den kyliga professor McGonagall!) Självklart återges inte heller männen alla gånger på smickrande sätt, menar Whitton – praktexemplet är väl Snape – men medan kvinnliga förebilder lyser med sin frånvaro har Harry alltid män som Dumbledore, Hagrid och Sirius Black att se upp till.

”Jag! Böcker! Och läshuvud!”

Både Whitton och Schoefer beskriver hur Hermione genomgående skildras som en bokmal, lärarnas favorit och en irriterande besserwisser som strängt håller på reglerna. Men hennes stora bokliga kunskap hjälper henne inte när hon står inför verklig fara, då förvandlas hon till en klassisk ”kvinna i nöd” och förlitar sig på killarnas förmåga att rädda situationen. Whitton och Schoefer illustrerar båda detta resonemang med en episod från den första boken, Harry Potter och de vises sten, då ett troll sluppit löst på skolan och Hermione paralyserad av skräck måste räddas av Harry och Ron.

En annan passage som stör Whitton – så till den grad att hon rubricerat sin artikel efter den – kommer i slutet av samma bok, när Harry ensam ska ge sig av för att möta fienden:

”Men Harry … tänk om Du-Vet-Vem är med honom?”

   ”Ja, men jag hade ju tur en gång, eller hur?” sade Harry och pekade på sitt ärr. ”Jag kanske har tur igen.”

   Hermiones underläpp började darra och hon rusade plötsligt fram till Harry och slog armarna om honom.

   ”Hermione!”

   ”Harry – du är en stor trollkarl, ska du veta.”

   ”Jag är inte lika bra som du”, sade Harry väldigt generad, då hon släppte taget om honom.

   ”Jag!” sade Hermione. ”Böcker! Och läshuvud! Det finns viktigare saker … vänskap och mod och … å Harry … var försiktig!”

Denna episod blir droppen för Whitton. Harrys uppvisade mod gör Hermione stereotypt, flickaktigt känslosam. Och när nu bokens – enligt Whitton – sanna hjältinna äntligen får lite erkännande för sina ansträngningar så viftar hon bara bort det och nedvärderar sin egen insats!

Hjälpare eller hjältinna?

Det är värt att påpeka att Whittons analys av de kvinnliga karaktärerna i Harry Potter-serien grundar sig enbart på den första boken i serien, Schoefers på de första tre. Till Hermiones försvar får man säga att hon som karaktär utvecklas mycket under berättelsens gång och att Harrys många gånger galna äventyr inte skulle ha en chans att lyckas utan henne. I den tredje boken, Harry Potter och fången från Azkaban, är det Hermiones kunskaper i tidsresande som gör att trion lyckas rädda Harrys gudfar Sirius Black. I bok nummer fem, Harry Potter och Fenixorden, startar hon motståndsrörelsen Dumbledores Armé, vilket får stor betydelse längre fram i serien. Och i den sista boken, Harry Potter och dödsrelikerna, är hon den som troget stannar vid Harrys sida i hans sökande efter horrokruxer, även när Ron övergivit dem.

Science fiction- och fantasyförfattaren Sara Zettel är en av dem som inte instämmer i den negativa kritiken mot Harry Potter-serien. Hon tycker inte att böckerna är vare sig sexistiska eller stereotypa utan att de tvärtom innehåller både manliga och kvinnliga karaktärer som är mångfasetterade och spännande. Hermione ser hon som den typiska feministiska hjältinnan som är stark och modig och vägrar acceptera orättvisor.

Visst har Zettel en poäng – Hermione blir ofta den kanal genom vilken Rowling framför kritik mot rasism och fascism. I bok nummer fyra, Harry Potter och den flammande bägaren, bildar Hermione Föreningen för Ideellt Stöd åt Alferna när hon inser att husalfer utnyttjas som billig arbetskraft åt trollkarlar och häxor. Och som mugglarfödd (av icke-magiska föräldrar) hamnar hon ofta i skottlinjen för de som anser att endast ”renblod” bör få gå på Hogwarts. (Och det är förstås väl och bra att Rowling kritiserar rasism, men man kan ju undra varför den överväldigande majoriteten av människorna i hennes böcker är vita?)

Att Hermione av många läsare uppfattas som självständig blev tydligt när Rowling inför bok nummer fyra, Harry Potter och den flammande bägaren, avslöjade att en av de viktigare karaktärerna skulle dö. Många började genast oroa sig för Ron, men ingen verkade oroa sig för Hermione. Den allmänna åsikten tycktes vara att hon kunde ta vara på sig själv.

Helig ko

Schoefer frågar sig hur en modern kvinna kan skriva en bok så full av stereotyper. Hon tycker inte det är något mysterium att killar älskar Harry Potter. (Men man kan ju fundera över hur böckerna skulle ha mottagits om serien i stället handlat om häxan Harriet Potter och hennes smarta vän Herman!) Och tjejer, menar Schoefer, har en nästan kuslig förmåga att föreställa sig själva i hjältens roll, vilket möjliggör för dem att bortse från de kvinnliga karaktärernas begränsningar. Men varför reagerar inte de vuxna?

Att ställa den frågan har haft sitt pris. Genom att kritisera böckerna har Shoefer fått erfara att Harry Potter är en helig ko. Bland Harry Potter-älskande föräldrar har hon blivit stämplad som ”a heavy-handed feminist with no sense of fun who is trying to spoil a bit of magic they have discovered”.

Även Whittons slutsats är dyster: Rowling skriver definitivt inte feministiska böcker. I Harry Potters patriarkala och hierarkiska värld är det männen som dominerar – precis som i verkligheten.

Länk till NE.se

Externa länkar

Litteratur om Harry Potter

  • Harry Potter’s World. Multidisciplinary Critical Perspectives (2003)
  • The Ivory Tower and Harry Potter. Perspectives on a Literary Phenomenon (2002)

(Reportaget publicerat 2010-11-17)

Hyllad hjältesaga i nytt ljus
http://www.ne.se/rep/hyllad-hjältesaga-i-nytt-ljus
Nationalencyklopedin, 2012-05-27 Kopiera källangivelse

Relaterade artiklar

Relaterade reportage

Relaterade ämnen

Nationalencyklopedin