Mats Carlsson, NE-medarbetare och frilansjournalist
Blir det en ny svensk skidtriumf i Vasaloppet, efter succén för de svenska skidåkarna i OS? Eller kommer någon av bröderna Aukland att ta ännu en seger? Nu är den snart här, årets folkliga megaidrottshändelse.
Söndagen den 7 mars är det dags igen: det 86:e Vasaloppets åkare drar i väg från starten i Berga by på sin mångmilafärd mot det hägrande målet i Mora. Det är ett av de längsta skidloppen i världen, och samtidigt ett av de största. Banan är 90 km lång och går från en start på 350 meter över havet, över Sprängsbackarna på 525 m ö.h. och ned till 165 m ö.h. vid målet.
Skidkungarna
Under sin 88-åriga historia, sedan det första loppet gick av stapeln den 19 mars 1922, har Vasaloppet sett flera legendariska skidkungar. Främst av dem alla är naturligtvis Nils Karlsson, ”Mora-Nisse”, som med sina nio segrar var 1940- och 50-talens dominant. Under 1960-talet var det Janne Stefansson som närmast abonnerade på vinsten med sju segrar 1962–69. Och så här långt har Vasaloppens segrarlista under 2000-talet präglats av Oskar Svärd och Daniel Tynell, med tre segrar vardera.
Massorna
Det är således en traditionsmättad begivenhet, som för många utgör höjdpunkten på år av träning och förberedelser. Och många är de som känner sig kallade att delta i detta klassiska långlopp – i år är det 15 901 deltagare i själva Vasaloppet, enligt den officiella sajten.
Vad är det då som gör att alla dessa människor utsätter sig för den utdragna fysiska påfrestning som ett Vasalopp utgör?
Det finns förstås många tänkbara individuella motiv: några vill göra ett kraftprov och visa sig själva och andra att man minsann kan klara av en så svår uppgift. Andra drivs måhända av tävlingslusta, och vill mäta sig med andra i en form som är etablerad och uppmärksammad. Och en del drivs kanske ut i halt spår av omvärldens förväntningar – eller av ett förhastat vad efter en blöt afton.
En ritual i tiden
Vasaloppet härbärgerar dem alla, oavsett vilken drivkraft som fört dem dit. Kanske finns det en förenande känsla, en faktor som gjorde att det blev just Vasaloppet som valdes som ett värdigt forum för denna folkliga energiutlösning.
Det är kanske samma känsla som gör att ännu många fler följer Vasaloppet på TV och radio – känslan av att delta i, eller åtminstone bevittna, en gemensam ritual. I vår sekulariserade tid är det kanske just den kollektiva ansträngningens karaktär av en världslig pilgrimsfärd som lockar själarna – att delta i något som är större än en själv, under det ståtliga mottot I fäders spår för framtids segrar, som det står skrivet på banderollen över mållinjen i Mora.
Vallafärd
Vi kanske ska se det hela i en svag återspegling av samma ljus i vilket vi betraktar de årliga massrörelserna av pilgrimer till Mekka eller fromma katolikers vandringar längs vallfartslederna till Santiago de Compostela och Rom.
Dock är det i detta fall mer en prosaisk än en transcendental skuld som ska sonas – den mäts snarare i kalorier än i Ave Marior, så att säga.
En ljuv plåga
Säkert är att mången svensk familjefar, eller -mor numera, beskriver sina upplevelser under sitt Vasalopp med ett språkbruk som låter ana en personlig Via Dolorosa: plågan uppför Sprängsbackarna, vederkvickelsen av Mångsbodarnas blåbärssoppa, tvivlet i Evertsberg och Oxberg, förlösningen vid Eldris och jublet i Mora.
Välsignad vare vår svenska vallfärd i välfärd.
I fäders spår för framtids segrar
http://www.ne.se/rep/i-fäders-spår-för-framtids-segrar
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
