Henrik Halvarson, musikkritiker och journalist
2010 firas tre stora tonsättarjubileer: Robert Schumann, Frédéric Chopin och Gustav Mahler. Schumann och Chopin skulle ha fyllt 200 år och Mahler 150 år. Firandet dominerar stora delar av musiklivet på många håll i världen under året.
 |
|
Äkta paret Robert och Clara Schumann. |
|
BETTMAN/CORBIS/SCANPIX |
Robert och Clara
Den 8 juni 2010 skulle tonsättaren Robert Schumann ha fyllt 200 år. Det är en födelsedag som firas runtom i världen. Som en av den västerländska musikhistoriens stora pianokompositörer spelas hans musik på alla kontinenter och av pianister i alla åldrar. Under året genomförs det ett antal pianomaratonarrangemang. Gamla och nya skivinspelningar ges fortlöpande ut.
Det kan vara gott för den stackars Robert att han i sin himmel får njuta av den uppskattning och kärlek som nu visas hans musik. Under sin livstid hade han mycket motstånd att kämpa mot, både på det musikaliska området och som privatperson. Han blev aldrig den pianovirtuos han ville bli, trots en mycket seriös satsning. Hans idoga övande gjorde tvärtom att han fördärvade ena handen. När han senare i livet satsade på dirigentkarriären klarade hans nerver inte av stressen att leda en orkester.
På det personliga planet fick han kämpa i åratal för att få gifta sig med sin älskade Clara. När detta väl uppnåtts dröjde det inte länge innan den mentalsjukdom, som till slut skulle bryta ned honom bröt ut och slog familjeidyllen i spillror. Hustrun som inspirerat honom till så många sånger och pianostycken blev den som i stället fick hålla ihop familjen, både psykologiskt och ekonomiskt.
Historisk spricka
När Schumann dog på ett sjukhus 1856, endast 46 år gammal, hade kulten av klassikerna, av det förgångnas mästare, bara tagit sin början. Intill slutet av 1700-talet var det endast det nykomponerade som gällde. År 1829 ledde exempelvis Mendelssohn det första framförandet någonsin av Matteuspassionen efter Bachs död nästan ett sekel tidigare. Det kom att bli startskottet till renässansen för Bachs musik.
Det var under 1800-talet som sprickan mellan det moderna och det klassiska blev synlig och vidgades för varje decennium. Det är en tudelning som i dag manifesteras av att endast en mindre andel av musikutbudet på konsertestrader och på skiva är nykomponerad.
I motsats till andra konstarter är det de gamla mästarna som dominerar repertoaren i konstmusiklivet. Det är svårt att tänka sig att konstgallerierna till 90 procent skulle fyllas med barockmåleri, renässansskulpturer och 1800-talsporträtt. Eller att biograferna bara skulle visa äldre filmer. Inom filmen är det ju i stället så att nyhetsvärdet är lika viktigt som det var inom musiken fram till 1700-talet.
Det är väl bara på teatern som det nyskrivna i dag sitter lika trångt till som musiken. Med den skillnaden att flera av våra nu levande dramatiker är betydligt mer kända för den stora allmänheten än vad tonsättarna är. Vem skulle få högst ranking på kändislistan, de annars jämförbara Lars Norén och Sven-David Sandström.
Klassikerdyrkan
En speciell form av klassikerdyrkan odlas inom musiklivet. Här firar man jämna födelsedagar som besatt. Varje år plockas jubileumslistan fram och ger underlag till festivaler och skivutgivningar. De som ”bara” skulle ha fyllt 100 år ges inte något större utrymme, om de inte dog väldigt unga. Det verkar vara på det viset att ju längre sedan det är som döde tonsättaren verkade, desto bättre. Det paradoxala är att ju mindre nytt det finns att (åter)upptäcka, desto mer spelas. Hur ska man annars förklara det faktum att de kompositörer som spelas mest till vardags också ägnas de största festivalerna och de mest omfattande skivutgivningarna?
Gustav Mahler, som skulle ha fyllt 150 år 7 juli i år och vars nio fullbordade symfonier har en säker plats på repertoaren, ägnades till exempel en stor orkesterfest i Stockholm i början av året. Frédéric Chopin, vars 200-årsdag inföll 1 mars i år, ägnas många olika maratonkonserter runtom i världen, ofta tillsammans med Schumann.
Men de jubilarer vilkas plats i repertoaren inte är lika självklar och vilka skulle ha (postum) glädje av att deras musik når ut till en större publik ägnas ingen större uppmärksamhet än vanligt. Spelas den amerikanska nyromantikern Samuel Barber mer i år, när han skulle ha uppnått ett sekel, än förra året? Eller Hugo Wolf, Mahlers jämnåriga studiekamrat i Wien? För att inte tala om det 300-åriga födelsedagsbarnet Giovanni Battista Pergolesi. Kommer vi att få höra något annat än hans Stabat mater? Trots sin korta levnad skrev han en hel del som är lika givande att lyssna till.
Jubelgenombrott
En del av orsaken till dessa tingens ordning är den betydelse som skivbolagen fått i det moderna musiklivet. I synnerhet sedan CD:n tog över marknaden har jubileer blivit en specialitet för skivproducenterna. Varje bolag med någon ekonomisk självaktning verkar ge ut kompletta utgåvor av Mahlers symfonier och av Schumanns och Chopins pianomusik. De stora dubblerar med både nyinspelningar och återutgivningar. Marknaden översköljs av boxar och serier i en sådan omfattning att man stundtals bibringas intrycket att det knappt finns plats för något annat.
Detta jubelgenombrott sammanföll med det stora kyrkomusikjubileet 1985, då bland annat Johann Sebastian Bachs och Georg Friedrich Händels 300-åriga födelse firades och följdes sedan upp med än större omfattning och intensitet 1991 då minnet av Mozarts död 200 år tidigare högtidlighölls. Det blev en formlig explosion av konserter och skivor. Alla skulle vara med på tåget och tjäna en hacka på att göra ungefär det man brukade göra, fast i större skala.
Det var som tonsättaren Lars-Erik Larsson ska ha påpekat vid något tillfälle att sett utifrån orkestrarnas repertoarsättning var det ett Mozartår varje säsong. Denna lätt ironiska kommentar kom från en kompositör som ändå kunde glädja sig åt en relativt stor popularitet.
Men det är med tonsättarjubileer som med snön som föll i fjol. Man glömmer så lätt bort den som uppmärksammades tidigare. Det mediala bruset är så starkt att det ska mycket till för att bryta genom det och skapa ett bestående intryck hos publiken. Det kommer alltid något nyare nytt som pockar på vår uppmärksamhet.
Talmagi
För att åter anknyta till en av jubilarerna, Gustav Mahler. Även om hans musik började nå ut till den stora publiken först i samband med att det gått 100 år sedan hans födelse så hade det inget att göra med de jämna talens magi, som vi verkar vara så besatta av. Det berodde i stället på att det då äntligen fanns en beredskap för Mahlers speciella blandning av modernitet och romantik, högt och lågt.
Den beredskapen fungerade som ett slags befrielse från den dåtida avantgardismens känslomässiga tvångströja i form av totalserialism som odlades av Stockhausen och Boulez och deras efterföljare i Darmstadt. Sedan var det inte oväsentligt att Mahlers musik hade en så passionerad förespråkare som dirigenten Leonard Bernstein. Han var visserligen inte ensam i den rollen, men kanske den mest uppmärksammade.
Nästa år är det dags att högtidlighålla 150-årsminnet av Mahlers död. Kommer årets festivaler att upprepas eller är det dags för Allan Pettersson att få sitt riktigt stora internationella genombrott 100 år efter sin födelse? Att det blir något slags firande av en eller annan tonsättare råder det dock inget tvivel om.
Länk till NE.se: Två romantiska rivaler
(Reportaget publicerat 2010-06-08)
I gamla mästares sällskap
http://www.ne.se/rep/i-gamla-mästares-sällskap
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
