Staffan Bergsten, litteraturhistoriker och författare
Inget är flyktigare än medial berömmelse: den dystra sanningen gäller även så betydelsefulla namn som litterära nobelpristagare och deras verk. Det har nu gått mer än ett sekel sedan priset första gången delades ut, men hur många av de drygt hundra belönade författarna minns vi i dag? Här ska några av dem väckas till liv ur glömskan, som för all del är olika djup. Orsaken kan vara så enkel som trängseln bland alla nya namn.
Urvalet gör inte anspråk på objektiv giltighet och tar inte hänsyn till de djuptänkta motiveringar som Svenska Akademien förser sina belöningar med. Den dryga handfull verk som presenteras här är sådana som en vidare läsekrets kan ha behållning av. Samtliga föreligger i god svensk översättning, även om de ibland måste sökas i biblioteksmagasin eller på antikvariat.
 |
|
Nobelpristagare att ta en ny titt på: Kipling, Undset, Mann, Galsworthy, Roger Martin Du Gard, Singer, Solzjenitsyn och Szymborska. |
|
IBL, SCANPIX, IMS |
Allegoriskt
Först ut är 1907 års pristagare Rudyard Kipling och Djungelboken (1894). Men inte är den väl bortglömd? Nej, men till den grad förvanskad av Disneys Hollywood att originalet skymts undan. Kipling ansluter sig till en gammal litterär form, fabeln, som speglar mänskliga förhållanden i djurisk dräkt – eller rättare sagt päls. Som allegori gestaltar Djungelboken de ideal – till skillnad från den politiska praxis – som bar upp det brittiska imperiet under dess storhetstid: Lag och ordning, tapperhet och pliktuppfyllelse och respekt för lärdom, men också ett vaksamt öga på svek och bedrägeri.
Men Kipling kunde mer än så. Uppvuxen i Indien kände han till dess vilda natur och skildrar djuren inte bara som representanter för mänskliga egenskaper utan som varelser med egen stolthet och integritet. Den vise björnen Baloo – så väsensskild från den fjant Disney gjort honom till – kompletteras av den både fysiskt och psykiskt smidige pantern Bagheera, och tillsammans fostrar de mänskobarnet Mowgli som förirrat sig ut i vildmarken. Djungelboken lämpar sig utmärkt som högläsning för barn men är också njutbar för den vuxne som läser.
Kärlekshistoria
Från Indiens djungler till vår karga nord, från brittisk imperialism till norsk medeltid: 1928 belönades Sigrid Undset för sin stora roman i tre delar, Kristin Lavransdotter (1920–22). Huvudpersonen är en stark och åtråvärd kvinna vars liv vi får följa från ungdomen till graven. Många män korsar hennes väg men viktigast är hennes rättrådige far och den äventyrlige både äkta och oäkta mannen Erlend Niklausson.
Det är en psykologisk utvecklingsroman och samtidigt en passionerad kärlekshistoria förlagd till trakter och tider som författarinnan skaffat sig ingående kunskaper om och gestaltar med must och kraft.
Studier i Norges medeltid ledde Undset till allt djupare engagemang i katolicismen. Själv konverterade hon och i romansvitens tredje del, Korset, möter vi en åldrande Kristin som from botgörerska. Slutligen blir hon ett av de många offren för digerdöden. Som mångsidigt, färgstarkt och engagerande kvinnoporträtt har Kristin Lavransdotter få motstycken i nordisk litteratur.
Familjekrönikor
En typ av böcker som förskaffat flera författare ett nobelpris är den realistiska familjeromanen, gärna utvidgad till släktkrönika i flera delar. Det började med Thomas Manns Huset Buddenbrooks (1901) som skildrar några generationer av en borgarfamilj i Lübeck och ledde till 1929 års pris. Därnäst kom turen 1932 till John Galsworthy vars Forsytesagan (1922) – vida bekant även som TV-serie – i åtta delar följer en Londonfamilj i ett par generationer fram till 1920-talet. Mindre känd är fransmannen Roger Martin du Gard och hans Släkten Thibault (1922-40) likaledes i åtta delar, som prisbelönades 1937.
Hans romansvit ställer två bröder Thibault i fokus: Antoine, den äldre av dem, är fast förankrad i den borgerliga traditionen och utbildar sig till läkare, medan lillebror Jacques redan som tonåring råkar i konflikt med både skola och familj. En stor del av handlingen är koncentrerad till tiden kring första världskrigets utbrott, och den övertygade pacifisten Jacques omkommer när han från ett flygplan sprider antikrigspropaganda. Antoine dör senare i sviterna av stridsgasförgiftning.
Det låter dystert men romansviten rymmer mycket annat, som passionerade kärlekshistorier, och är skriven med sinne för spännande intrig. De ideologiska utläggningarna kan bli tröttande men man rycks med av det dramatiska händelseförloppet.
En judisk historia
Ett helt annat och jämnare episkt flöde utmärker den polsk-amerikanske jiddischförfattaren Isaac Bashevis Singers Familjen Muskat (1950) som i två delar om sammanlagt 65 kapitel speglar ett halvsekel judisk historia i Warszawa fram till tyskarnas inmarsch i Polen 1939. Familjens överhuvud är den förslagne affärsmannen Meschulam Muskat som är far till en lång rad barn i ett par äktenskap. Fritänkare ställs mot ortodoxt fromma, fattiglappar mot nyrika i denna av personer och öden myllrande roman, där pengar och erotik utgör två mäktiga drivkrafter.
Berättaren Singer dömer ingen men döljer heller inga svagheter. Som landsflyktig emigrant i New York ser han med lika kärleksfull som osentimental blick tillbaka på en för alltid utplånad ghettokultur, och med till synes enkla medel ger han intensivt liv åt onda som goda och frammanar med närmast fysisk påtaglighet deras miljö. För denna sin konst belönades han 1978.
Infernaliskt
I himlen finns flera boningar, lär Bibeln, och detsamma gäller helvetet. En som hade förstahandskännedom om de senare är 1970 års pristagare Aleksandr Solzjenitsyn. De tallösa skaror som sovjetsystemet förpassade längst ner i helvetet skildrar han i det halvt dokumentära verket Gulag-arkipelagen (1973–75) men längre upp, under det vanliga samhällets yta, utspelas romanen Den första kretsen (1968) med namn efter motsvarande plats i Dantes Inferno. De som hålls inspärrade där behandlas förhållandevis milt eftersom systemet är beroende av deras specialkunskaper.
Miljön är ett specialfängelse utanför Moskva, där Solzjenitsyn själv tillbringade en tid. En skara högt kvalificerade vetenskapsmän ägnar sig åt att utveckla en metod att identifiera telefonröster som hemliga polisen spelat in. Fångarna behandlas väl för att kunna prestera bättre. Då och då nås de av meddelanden från anhöriga ute i friheten vilka ofta lider långt värre nöd. Romanens storhet ligger i skildringen av de individer som bevarar sin inre själsliga frihet opåverkad av yttre bojor. Mot dem ställs ett förintande porträtt av en som äger all yttre frihet och använder den till att låta döda miljoner oskyldiga: Josef Stalin.
Den första kretsen visar Solzjenitsyn på höjden av skaparkraft. Efter emigrationen och mötet med kulturen i väst, som han aldrig riktigt förstod sig på, svek honom dessvärre ofta omdömet så att han trodde sig sitta inne med svaret på alla viktiga frågor.
Ovetskap
Solzjenitsyns raka motsats i detta avseende är polskan Wislawa Szymborska, den enda poeten i detta urval. I ett tal hon höll i samband med att hon tilldelades 1996 års nobelpris varnar hon för alla som menar sig ha definitiv kunskap, det må gälla vetenskap, religion eller politik. Sådana personer är ”livsfarliga”. Och, tillägger hon, ”därför håller jag dem så högt, de tre små orden: 'Jag vet inte'.”
I själva verket vet hon mer än de flesta om livet men slår aldrig fast något i sina dikter utan prövar sig fram. På svenska föreligger Dikter 1944–2002 i en enda volym, stor som en ordinär roman. Den som ”inget vet” är sparsam med orden. Hennes ämnen är det alldagliga livet, den vanliga människans villkor, glädje och sorg, kärlek och död. I den tidiga dikten ”Förälskad” lyder en strof:
Vi är så förvånade över oss själva
att vad kan förvåna oss mera?
Varken en regnbåge om natten,
eller en fjäril bland snöflingorna.
Det sägs att en så stor belöning som Nobelpriset kan förlama mottagarens skaparkraft. Inte så för Szymborska. 2005, vid 82 års ålder, gav hon ut dikthäftet Ett kolon (2005) där hon bl.a. intervjuar ”fröken Atropos”, ödesgudinnan som klipper av människans livstråd. Intervjuaren slutar med orden: ”Jag vet, jag vet. Vi ses igen.” Ett vet alltså Wislawa Szymborska. Att vi alla ska dö, förr eller senare.
(Artikeln publicerad 2009-10-08)
I glömda nobelpristagares sällskap
http://www.ne.se/rep/i-glömda-nobelpristagares-sällskap
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
