I huvudet på Svenska Akademien

Arne Järtelius, nyhetsredaktör vid Nationalencyklopedin

”Jag tycker reaktionerna i dag var ovanligt varma. Särskilt med tanke på att pristagaren måste ha kommit som en fullkomlig överraskning för de allra flesta. Det ställer väl till med en massa trassel på redaktionerna. Men det kan ni gott ha.” Det var enligt Aftonbladet akademiesekreteraren Horace Engdahls reaktion sedan årets nobelpris i litteratur till Doris Lessing tillkännagivits.

Något liknande inträffade för 50 år sedan. Då var det en stor överraskning att spanjoren Juan Ramón Jiménez fick nobelpriset i stället för hans av de flesta högre rankade och allmänt tippade landsman Ramón Menéndez Pidal. Hur Svenska Akademien tänkte beträffande priset till Doris Lessing får vi med de sekretessregler som gäller veta först 2057, men nu har NE.se tagit reda på hur Akademien tänkte när nobelpriset delades ut 1956. Det visade sig vara en kamp om olika åldersstreck, litterära kvaliteter framför kulturella och nationella hänsynstaganden.

Juan Ramón Jiménz knep nobelpriset i litteratur 1956 före landsmannen Ramón Menéndez Pidal.

bettmann/corbis/scanpix

Åldersstrecket

Att ålder numera inte är något hinder för att tilldelas nobelpriset i litteratur visar väl årets pristagare, den 88-åriga Doris Lessing. På 1950-talet kunde däremot en hög ålder ligga en kandidat i fatet. Således avvisades i samband med nobelpriskandidatgenomgången 1951 både Paul Claudel och Ramón Menéndez Pidal – båda 80+, med hänvisning till deras respektingivande ålder. Det samma hade gällt för italienaren Bernadotte Croce några år tidigare. Det hindrade emellertid inte att Menéndez Pidal (1869–1968) fanns med i prisdiskussionerna i ytterligare minst fem år. 1952 skrev den dåvarande ständige sekreteraren Anders Österling i sitt utlåtande om Menéndez Pidal: ”Betänkligheten i fråga om Pidals ålder synes mig därvid kunna motvägas av tillfredsställelsen att i hans person hylla Spaniens höga kulturtraditioner.”

Om Menéndez Pidal varit nobelprisaktuell under en följd av år, så blev Juan Ramón Jiménez det först 1952. Den som introducerade honom var den brittiska poesikännaren och Oxfordprofessorn Cecil Maurice Bowra (1898–1971). I sitt utlåtande om Jiménez skrev denna på sin tid litterära gigant: ”In my view he is the greatest living poet” och han fortsatte: ”I cannot think of anyone who more deserves the Nobel Prize.”

Det ledde till att Jiménez nobelprisrekommenderades av någon av Akademiens ledamöter under de följande fyra åren. 1953 och 1955 föreslogs han av Hjalmar Gullberg och 1954 och 1956 av Harry Martinson. Vid Akademiens omröstning om nobelprisvinnaren 1955 fick Menéndez Pidal och Jiménez vardera tre röster och Laxness resterande tio röster. 1956 var det bara vinna eller försvinna som gällde för dem båda.

Nationella hänsyn

I sitt utlåtande om mottagare av 1956 års nobelpris i litteratur skrev ständige sekreteraren: ”I årets valsituation måste jag dock slutligen stanna för ett alternativ, som avser de båda länge diskuterade förslagen n:o 1 Ramón Menéndez Pidal och n:o 23 Juan Ramón Jiménez. Det ligger i öppen dag att Spaniens vidsträckta språkområde har allvarligt försummats ända sedan 1922, då dramatikern Benavente prisbelönades. Det växande missnöje som på grund härav kommer till uttryck på spanskt håll är synnerligen förklarligt och borde icke negligeras.” Österling satte Menéndez Pidal på första plats med Jiménez som andra namn, men han kunde inte låta bli att ha invändningar mot att Menéndez Pidal i första hand var humanist. Om Jiménez skrev han: ”Jag är övertygad om att han som poetisk mästare motsvarar Nobelprisets kvalitetsfordringar, även om han möjligen icke i samma grad skulle motsvara den spanska opinionens önskemål.” När det gäller det senare hade ”hela det nu officiella Spanien hissat Menéndez Pidals vördade och obefläckade namn som en flagga inför världen” och det fick ett instämmande från ”ett formligt myller av professorer från skilda delar av jordklotet”.

Hjalmar Gullberg var inne på samma linje som ordföranden när han samma år i ett särskilt yttrande skriver: ”En talkör utan like, som givetvis lika lite får nonchaleras av Akademien som dirigera dess fria val, kräver med samfällt eftertryck ett Nobelpris i litteratur åt den spanska humanistiska vetenskapens grand old man Menéndez Pidal.” Mot det stod Akademien med Harry Martinson som förslagsställare av Jiménez. Gullberg fortsätter lätt desillusionerad över det externa tryck han tyckte att Svenska Akademien utsatts för: ”En världsopinion av betydande humanister och vetenskapsmän har naturligtvis annat att göra än att befatta sig med poesi. La soledad sonora, Den ensamhet som talar, får tala för sig själv. Kanske bäst så.” Gullberg satte Jiménez i första rummet och det gjorde även hans kollega i Nobelkommittén Sigfrid Siwertz, båda med hänvisning till att priset detta år borde gå till en lyriker.

Mästare kontra banbrytare

Till de ovan nämnda åldersmässiga och nationella hänsynen vid utdelningen av 1956 års nobelpris kan läggas de politiska. Inte så att Menéndez Pidal skulle ha varit politiskt belastad genom samröre med den vid den här tiden i Spanien härskande Francoregimen, men väl att Jiménez var den enda i den berömda Generación del '98 och dess efterföljare som överlevt inbördeskriget. Bland de senare hade både Antonio Machado och García Lorca fallit offer för nationalisterna under kriget. Jiménez hade på grund av inbördeskriget gått i landsflykt 1936, och vid den här tiden levde han i exil i USA. Gullberg skriver i sitt utlåtande till Nobelkommittén om Machado och Lorca med hänvisning till Jiménez: ”Deras mästare, den nya spanska poesins mästare, lever i Amerika.”

Juan Ramón Jiménez tilldelades till mångas överraskning och andras nesa nobelpriset 1956. Sett i ett större perspektiv – något som Kjell Espmark gör i sin bok Litteraturpriset: Hundra år med Nobels uppdrag, 2001 – var prisvalet också ett uttryck för att prisbelöna nydanarna inom litteraturen till förfång för allehanda med stämpeln ”mästare” på sitt litterära œuvre. Det blev i Jiménez fall ännu tydligare i samband med Gullbergs tal till pristagaren. Han sade där att den Jiménez som först framträdde på den litterära scenen inte var någon ”djärv nydanare”, men att den senare Jiménez ”gjort tabula rasa med sin tidigaste produktion” och präglas av ”sitt formella experimenterande”.

Året därpå fick fransmannen Albert Camus nobelpriset i litteratur. När Akademiens papper om honom släpps fria nästa år ska det bli spännande att se vad som där finns att läsa. NE.se ber därför att tids nog få återkomma i ämnet.