Henrik Ibsen:
Livslögnens uppfinnare
av Staffan Bergsten
docent i litteraturhistoria och NE-medarbetare
Att åstadkomma något helt nytt är varje konstnärs dröm, fast det nya i allmänhet måste hålla sig inom mediets givna ramar, för diktarnas del språket. Någon gång lyckas de ändå skapa även nya ord.
Ett ord som vunnit fäste i dagligt tal är livslögn, som uppfanns i likalydande form på norska 1884 och året därpå dyker upp i tryck även på svenska. Upphovsmannen är dramatikern Henrik Ibsen, som i år firas världen över med anledning av hundraårsdagen av hans död 23 maj 1906.
Lyckad livslögn
Ordet livslögns innebörd är som alla geniala uppfinningar självklar när man väl fattat den. I NE:s ordbok lyder definitionen: felaktig föreställning som ngn bygger sitt liv på och anför som exempel: hennes livslögn var att hon kunde blivit en stor skådespelerska. Den belysande frasen är väl vald med tanke på att ordet första gången uttalades offentligt från en teaterscen, närmare bestämt 9 januari 1885 på nationalteatern i Bergen. Det var vid urpremiären på Ibsens skådespel Vildanden.
En av personerna i stycket heter Hjalmar Ekdal och är en misslyckad existens som drömmer om upprättelse genom en revolutionerande uppfinning han arbetar på. Den liksom hela hans liv bygger på illusioner utan verklighetsgrund, och detsamma gäller hans far, en degraderad officer och före detta storviltjägare som går på harjakt i en fantasiskog som han förlagt till husets vindsvåning. När en vän till familjen kommenterar hans öde med orden Han har verkligen fått slå av på sin ungdoms ideal invänder dramats desillusionerade resonör, doktor Relling: Använd inte det där utländska ordet ideal. Vi har ju ett bra ord själva: lögn. Han varnar också: Tar vi livslögnen från en genomsnittsmänniska tar vi lyckan från honom på samma gång.
Livslögnsoffer
I Ibsens tankevärld hör ideal och livslögn samman nästan som orsak och verkan. Ju hårdare en människa skruvar upp sina ideal, desto nödvändigare blir det att ta till lögner för att dölja misslyckandet, ty varje människa är innerst inne svag och oförmögen att helt svara mot höga ideal. För att hennes självbild inte ska rämna itu tvingas hon ibland in i försvarsattityder som kan växa till en livslögn.
Inte bara Vildandens far och son Ekdal lider av denna sjuka. En lång rad personer i Ibsens dramatik både före och efter Vildanden är offer för en livslögn. En är Peer Gynt, storskrävlaren och äventyraren som saknar förmåga att se sanningen om sitt liv i ögonen och därför ständigt är på flykt undan sig själv. I Gengångare är det kammarherre Alving som för omvärlden spelar rollen av rättskaffens renlevnadsman men avslöjas som en usling. I hans fall är livslögnen till stor del ett verk av hans hustru som förgäves vill skydda sin son.
Allt eller intet
Det är inte idealism i största allmänhet som är sanningens fiende utan den ideale Fordring ett nyckelbegrepp i skådespelet Brand. Titelpersonen är präst i en församling på Norges bergiga västkust och han besjälas av strävan efter absolut sanning och äkthet. Han ställer det ideala kravet på både sig själv och sin omvärld och spelar ut det mot det han föraktar mest: Akkordens ånd, kompromissens anda. Med ett bevingat uttryck kräver han: Det som du är, var fullt och helt, / och icke styckevis och delt. Och det valspråk Brand brinner för lyder: Intet eller allt!
Man har diskuterat varifrån Ibsen fick idén till denna renodlade fanatikertyp. Den främste kandidaten är den danske religionsfilosofen Søren Kierkegaard som förkunnade individens absoluta frihet och ansvar för sitt liv och som krävde en kompromisslös överensstämmelse mellan liv och lära. Liksom Brand läste han till präst men lät aldrig viga sig och gick till och med ur statskyrkan i protest mot dess ljumma anpasslighet, och hans fanatism drev honom liksom Brand i döden. Ibsen kommenterade saken själv: Framställningen av ett liv som har idealens genomförande till riktpunkt kommer alltid på vissa punkter att sammanfalla med Kierkegaards.
Brands idealism går ut över hans närmaste och framstår till slut som ren hjärtlöshet. När han möter döden på fjället ljuder ur snöstormen en röst: Han är deus caritatis, dvs. Gud är kärlekens Gud. Därmed kan alltså Ibsen sägas ta avstånd från Brands mentalitet och hänföra den till kategorin livslögn, men den samtida publiken i Norden tog allvarligare på saken. Sanningskravet blev en del av det som brukar kallas det moderna genombrottet i Nordens kultur omkring 1880 och gick hand i hand med kritik av auktoritär överhet, ståndsprivilegier, könsdiskriminering och sexuell dubbelmoral.
Domedagsdiktare
På samma linje som Ibsen, fast ännu radikalare, gick Bjørnstierne Bjørnson, medan August Strindberg i Giftas ironiserar över Ibsens Ett dockhem, samtidigt som han odlade sin speciella livslögn: att han var en stor kemist som kommit guldmakeriet på spåren.
Den som kräver absolut sanning av andra måste ställa samma krav på sig själv om han vill bli tagen på allvar. Privat var Ibsen som de flesta andra en människa med svagheter och brister och dunkla punkter i sitt förflutna. Att det förhöll sig så vidgick han i princip mer än i konkreta detaljer. Med en berömd formulering förkunnade han: Att dikta är att hålla domedag över sig själv.
Det låter tjusigt och dög bl.a. som tema för hans sista skådespel När vi döda vaknar. Den livslögn som där uppdagas består i tron att konsten rättfärdigar hänsynslöst utnyttjande av andras liv. Straffet blev i Ibsens fall milt: internationell berömmelse som håller i sig ännu hundra år efter hans död.
(Artikeln publicerad 2006-05-23)
Extern länk: Ibsenstiftelsen
Ibsen: Livslögnens uppfinnare
http://www.ne.se/rep/ibsen-livslögnens-uppfinnare
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
