Ove Bring, professor i folkrätt och NE-medarbetare
Sedan diplomater från ett 130-tal länder på en konferens i Rom 1998, under stora ovationer, röstade fram en stadga för en internationell brottmålsdomstol, har smolk infunnit sig i glädjebägaren.
USA:s missnöje med domstolens vida mandat att döma krigsförbrytare har lett till en frän diplomatisk offensiv genom vilken man försöker vrida klockan tillbaka.
Krigsförbrytardomstol
Efter förberedelser i FN:s folkrättskommission lyckades en diplomatkonferens i Rom sommaren 1998 anta en stadga för en permanent internationell brottmålsdomstol, Internationella brottmålsdomstolen (International Criminal Court, ICC). Domstolen kompletterar Internationella domstolen i Haag (International Court of Justice, ICJ), som sedan 1945 varit en del av FN-systemet och dömer i tvister mellan stater. Den nya domstolen är till för lagföring av individer som förbrutit sig mot internationella normer. De brottskategorier som omfattas är krigsförbrytelser, folkmord och brott mot mänskligheten. ICC står för en dramatiskt progressiv utveckling av den internationella rätten, bl.a. kan statschefer och diktatorer åtalas och domstolens existens kan sända en signal runt världen att förtryck och förföljelse inte accepteras. En svaghet ligger möjligen i att det främst är demokratiska stater som engagerar sig i det nya systemet. Bland medlemmarna i FN:s säkerhetsråd har USA, Ryssland och Kina valt att inte ansluta sig till stadgan.
Ständigt till hands
Domstolen är inrättad på permanent grund, till skillnad från Krigsförbrytartribunalen i Haag (tribunalen för forna Jugoslavien) samt den internationella tribunalen för Rwanda. Dessa tribunaler är tillkomna genom resolutioner i Säkerhetsrådet och inte genom öppna förhandlingar. De är upprättade i Haag, Nederländerna resp. Arusha, Tanzania. Även dessa tribunaler är till för att lagföra individer för bl.a. krigsförbrytelser, men de är s.k. ad hoc-tribunaler (tribunal skapad för visst ändamål), som kommer att ha fullföljt sina uppgifter inom ett antal år och därefter avvecklas. Medvetenheten om att statssamfundet inte i längden bör upprätta specialdomstolar för enskilda länder, ledde till den diplomatiska process som nu resulterat i en mer ambitiös lösning, en domstol som ständigt finns till hands för i princip alla konflikthärdar på vår jord.
ICC är placerad i Haag, precis som ICJ och Krigsförbrytartribunalen, samt i likhet med mellankrigstidens permanenta internationella domstol. Den domstolen var knuten till FN:s föregångare, Nationernas förbund, och inrymdes i Fredspalatset där ICJ håller till i dag. Genom att även den nya brottmålsdomstolen förläggs till Haag blir den nederländska staden ett internationellt centrum för domstolsavgöranden, en ”folkrättens huvudstad”.
Komplementärdomstol
ICC:s stadga undertecknades av 120 stater på diplomatkonferensen i Rom 1998. I april 2002 hade fler än 60 stater ratificerat (förklarat sig juridiskt bundna av) stadgan, som därmed kunde träda i kraft den 1 juli 2002. Antalet ratifikationer hade i oktober 2002 överstigit 80. Antalet ratifikationer kommer att stiga allteftersom olika stater anpassat sin interna lagstiftning till domstolsstadgans krav.
Domstolen är ett komplement till nationella domstolar. Det är således tänkt att de nationella rättssystemen i första hand skall hantera krigsförbrytelser, folkmord och brott mot mänskligheten. Först om detta inte fungerar skall ICC träda in i bilden. Detta är en eftergift för den nationella suveräniteten. Staterna skall inte behöva acceptera att deras eget rättsväsen sätts åt sidan om det fungerar på ett godtagbart sätt.
Domstolens befogenhet att utöva rättskipning är inte retroaktiv. Händelser som i tiden ligger före stadgans ikraftträdande kan således inte beaktas. ICC skiljer sig här från Nürnbergdomstolen, som dömde nazistiska krigsförbrytare 1946. En kontroversiell fråga där var bl.a. det individuella ansvar som utmättes för brott som inte var definierade vid krigsutbrottet 1939.
USA-motstånd
I USA undertecknade den avgående Clintonadministrationen ICC-stadgan som sin sista ämbetsåtgärd den 31 december 2001. Tanken var att hålla öppet för en senare eventuell amerikansk ratificering. Det visade sig emellertid att den amerikanska kongressen var emot detta, av rädsla för att en internationellt tillsatt ”politiserad” åklagare skulle inleda omotiverade åtal mot amerikanska soldater eller ämbetsmän utomlands. Enligt stadgan kan domstolen lagföra en viss person om antingen den anklagades hemstat eller den stat där brottet begåtts lämnat sitt medgivande till detta. Det är den senare möjligheten som USA vänt sig emot, eftersom det skulle kunna innebära att amerikanska medborgare utomlands utlämnas till domstolen utan att USA kan hindra det.
Det amerikanska motståndet mot ICC fanns redan inom Clintonadministrationen men hårdnade efter att Bush tillträtt. Den 6 maj 2002 överlämnade USA:s regering ett brev till FN där man förklarade sin avsikt att inte ratificera stadgan samt att det amerikanska undertecknandet från 2001 skulle betraktas som tillbakadraget. Därmed kände sig USA fritt att diplomatiskt agera mot den nya domstolen och dess effektivitet.
Hot från USA
I samband med ICC-stadgans ikraftträdande den 1 juli 2002 hotade USA med att i Säkerhetsrådet lägga in sitt veto mot sedvanliga förlängningar av olika FN-operationer om inte USA och andra stater som stod utanför ICC tillerkändes immunitet för egna medborgare på FN-uppdrag. Detta upplägg hotade i en första omgång en förlängning av den internationella civila polisstyrkans mandat i Bosnien. I sin strävan att avvärja detta tvingades Säkerhetsrådet den 12 juli anta en resolution som gick USA till mötes för ett år fram i tiden. USA kan yrka på att resolutionen årligen skall förnyas. En sådan utveckling skulle stå i strid med såväl ICC-stadgans bokstav som dess anda.
USA strävar vidare efter att sluta bilaterala avtal med olika stater, där dessa förbinder sig att inte lämna ut amerikanska medborgare till ICC. EU-kommissionens rättsliga experter har konstaterat att sådana avtal strider mot de förpliktelser som gäller för stater som ratificerat ICC-stadgan. Situationen kompliceras av det förhållande att artikel 98 i ICC-stadgan vid första påseende synes legitimera mellanstatliga avtal som stadgar om icke-utlämning av soldater. Vad som åsyftas är ”Status of Forces Agreements” (SOFA:s) där straffrättslig befogenhet att utöva rättskipning ofta förbehålles hemlandet, men det är inte tänkt att framtida SOFA:s skall innehålla klausuler som kommer i strid med ICC-stadgans krav. Artikel 98:2 söker hantera de avtal som redan är ingångna och ger egentligen inget utrymme för framtida överenskommelser om immunitet.
USA:s påtryckningar sätter nu press på stater som är beroende av amerikansk välvilja, exempelvis de baltiska republikerna som är kandidatländer till såväl EU som NATO och som för ett NATO-inträde behöver amerikanskt stöd. De baltiska länderna planerar att ansluta sig till ICC och hoppas på EU:s stöd för att slippa bli föremål för utpressning. Andra stater har – av politiska eller ekonomiska skäl – redan gått USA till mötes. Rumänien, Israel, Östtimor, Tadzjikistan och Gambia är länder som hittills ingått bilaterala icke-utlämningsavtal med USA. Australien har aviserat att man delar det amerikanska synsättet och söker immunitet för egna medborgare.
EU:s kompromiss
EU-länderna har haft problem med hur man ska ställa sig till de amerikanska framstötarna. Medan en majoritet (däribland Sverige, som tidigt ratificerade stadgan) menar att bilaterala avtal om immunitet skadar ICC:s integritet tycks åtminstone Storbritannien och Italien vara beredda att ingå sådana avtal. Den EU-kompromiss som värkte fram genom ett gemensamt utrikesministerbeslut den 30 september 2002 innebär att var och en av EU:s medlemsstater fritt får bestämma om man önskar ingå avtal med USA. EU sätter dock upp tre riktlinjer som medlemmarna åtar sig att följa i sammanhanget:
- EU-länderna skall inte försöka skydda egna medborgare från att utlämnas till ICC.
- Krav skall ställas på att misstänkta amerikanska krigsförbrytare som inte utlämnas till ICC i stället skall lagföras i USA.
- Enbart amerikansk personal som sänds ut till ett krigsområde skall kunna skyddas från utlämning (USA har begärt att även kringresande politiker m.fl. skall skyddas).
Sveriges utrikesminister Anna Lindh sade i en presskommentar att hon trots allt såg den gemensamma EU-positionen om de tre villkoren som ett framsteg. EU-beslutet blev dock hårt kritiserat av bl.a. Amnesty International. Dagens Nyheters rubrik i frågan den 2 oktober fick lydelsen ”EU vek sig för USA:s krav”.
Extern länk
(Artikeln publicerad 2002-11-19)
ICC: Internationell brottmålsdomstol
http://www.ne.se/rep/icc-internationell-brottmålsdomstol
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
