Arne Järtelius , NE-redaktör
Barnbarnen Rebecca, Carolina, Cecilia och Isabella har tillägnats den första boken. Den andra boken är tillägnad den då ettåriga Felicia. Bok tre, utkommen i år, tillägnas barnen Ylva och Anna.
Tillägnaren till samtliga böcker heter Sven-Eric Liedman, professor i idéhistoria i Göteborg, och de tre böcker de tillsammans sju flickorna fått sig dedicerade är varken mer eller mindre än tre gigantiska lärdomsprov. Det är bara att hoppas att barnen kommer att ta till sig böckerna när de väl har åldern inne. Vi andra kan och bör skyndsamt göra det redan nu.
Ett oländigt äventyr
Det är denna höst som Sven-Eric Liedman, lagom till sin ålderspensionering, utkommit med den tredje av sista delen i en trilogi som innehåller: I skuggan av framtiden: Modernitetens idéhistoria (1997), Ett oändligt äventyr: Om människans kunskaper (2001) och Stenarna i själen: Form och materia från antiken till idag (2006). Totalt omfattar detta mästarprov omkring 1 600 sidor, och det är ingenting man läser innan man ska gå och lägga sig för att sova. Professor Liedman är en krävande lärare, och även om han skriver på ett både lättillgängligt och lättsamt sätt kräver hans texter mycket tid och ställvis en hel del förkunskaper.
Men hans tre böcker – var för sig och tillsammans – är väl värda all den tid de behöver och där man saknade kunskaper för att fullt ut följa med i de resonemang som förs så inser man efteråt att det är precis de kunskaper som man behövde. Här passar ett citat från professorn själv bra in i sammanhanget: ”Varje enskild människa måste lära sig allt från nollpunkten. Hon kommer inte till världen med släktens samlade kunskaper och kultur i sin utrustning och vet inte mer om Bach eller Einstein än stenåldersbarnet gjorde. Hon måste steg för steg inhämta allt det hon kan behöva och önska sig av kunskaper.” Det står att läsa i Ett oändligt äventyr, och det är också den bok som kan vara bäst att börja med i trilogin.
Människans kunskaper
I en del sammanhang kan man få höra att kunskaper är en färskvara, att de skulle vara liktydiga med information. Fel!, säger Sven-Eric Liedman (SEL) med eftertryck och slår i stället ett tungt slag för det han kallar rotkunskaper. Det är ett slags grundläggande kunskaper som i sin tur utgör en förutsättning för de flesta detaljkunskaper. Rotkunskaperna är självklart också de både föränderliga och utbytbara men de finns där i botten hela tiden och ger varje kunskapsmassa dess nödvändiga inre sammanhang.
”Den som säger att kunskapen i dag är en färskvara har inte rotkunskaperna i åtanke utan snarare det lövverk som träden fäller varje höst.” Detta lövverk är för SEL liktydigt med den väldiga mängd information som ständigt strömmar över oss och som riskerar att kväva oss enbart genom sin mängd. Men det är en stor skillnad mellan kunskap och information. Den senare är definitivt en färskvara med en hållbarhet i klass med nästa nummer av någon av ortens många likljudande gratistidningar. Med det inte sagt att det finns korn av sanning och användbarhet i informationsmassan, men för att med framgång kunna gripa sig an den krävs verklig kunskap. Liedman igen: ”Kunskapen blir kunskap först när den kan sättas in i ett sammanhang och göras till föremål för en kritisk vägning.” Och så långt komna har vi bara nått fram till kunskapens första förutsättning. För att komma den närmare inpå livet krävs arbete och åter arbete: ”Kunskapen ligger aldrig framför näsan på oss.” För att komma åt kunskapen gäller det i stället att ta mängder med omvägar för att till slut nå fram till den kunskap som sitter i rötterna.
Att det är på det viset visar SEL i Ett oändligt äventyr med mängder med exempel och spännande resonemang för den som gör sig besväret att lyssna. Det är en bok som i grunden handlar om hur den nödvändiga mänskliga komponenten i kunskapen riskerar att glömmas bort när kraven på effektivitet stegras. I boken gör författaren därför följande användbara uppdelning av kunskapens olika dimensioner. Det handlar om följande förmågor: (1) att producera redskap av olika slag, (2) att förstå andra människor och det samhälle som dessa lever i, (3) att tala och förstå tal liksom att skapa och låta sig vägledas av en symbolvärld, samt (4) att skriva och att tolka skrift. I dagens samhälle kan vi ibland få för oss att vissa saker bara skulle röra sig i någon enstaka av dessa dimensioner. Fel igen! ”I själva verket förutsätter varje arbetsuppgift alla dimensionerna. Så länge vi inte inser det, löper vi risk att krympa vår egen horisont.”
Stenarna i själen
Sven-Eric Liedman inleder Stenarna i själen med följande till synes enkla fråga: Vad är det egentligen jag ser när jag ser en sten? Den frågan ställdes av den grekiske filosofen Aristoteles för mer än 2 300 år sedan. Han gjorde det i den lilla skriften Om själen och kom fram till att allt som finns också kan finnas i själen och detta på två olika sätt: dels ser vi stenen som den sten, som den materia det är och inget annat, dels ser vi stenen i själen som form och i det avseendet saknar den materia. Till form och materia sällade sig på 1700-talet ordet innehåll som placerade sig mellan formen och materian.
Till vardags har vi väl inga större svårigheter att hantera de ord som betecknar form eller materia eller innehåll. Men i samma stund vi börjar fundera närmare över innebörden i dessa ord kommer svårigheterna springande. Form är ju både något yttre och något inre, och den inre formen kan vara svår att skilja från innehållet. Och är inte materien själv något med både form och innehåll? SEL skriver: ”Vägen från materien till formen är självklar och ändå mysteriös, den inre formen är skild från den yttre och ändå inte, och innehållet tar omedelbart gestalt som en ny form som i sin tur har ett eget innehåll och så vidare i oändlighet…”
Begreppet form har en nyckelposition i filosofins historia ända från de gamla grekerna – med Platon och Aristoteles i spetsen – fram till vår egen tid. Det är hur den vindlande vägen ser ut som SEL ”samvetsgrant och med kartritarens ordningssinne” och med hjälp av en ”oöverskådligt stor litteratur” till sin hjälp tecknar i sin bok. Men han gör mer, mycket mer än så. Han har nämligen ”undrat” – en filosofiskt och idéhistoriskt skolad persons främsta understatement – om inte tankemönster som finns dolda i ord som form, materia och innehåll också har en viktig roll att spela i nutida tänkande. Det tar han i sin bok reda på genom en växelsång mellan historiskt och nutida tänkande.
Men Liedman nöjer sig inte med att göra en begreppshistorisk undersökning och att sätta in begreppen i ett vidare idéhistoriskt sammanhang. Han vill också behandla frågan om tänkandet kring form, materia och innehåll i någon variant inte alltid funnits med i människans sätt att förstå världen och att förstå vad hon själv åstadkommer. ”Begreppen i fråga skulle med andra ord ha något med förhållandet mellan oss och den omgivande verkligheten att göra, en verklighet som vi själva både ingår i och är betraktare av.” Hur spännande låter väl inte det?
I skuggan av framtiden
De olika delarna i Sven-Eric Liedman trilogi låter sig självklart läsas i vilken ordning som helst. Den ordning som här rekommenderas går från etablerandet av en kunskapssyn till att med dess hjälp syna detta med form och innehåll för att placera läsningen av den främst historiskt inriktade delen om modernitetens idéhistoria – I skuggan av framtiden – sist. Där hamnar den för att den fungerar som en bra historisk ram och något av en sammanfattning av de övriga delarna.
Bokens titel är hämtad från kyrkofadern Augustinus, som för en så där 1 600 år sedan förklarade att historien utspelas i skuggan av framtiden, det vill säga vad som än sker får sin färg av det som förväntas komma därefter. Bokens undertitel är ”modernitetens idéhistoria”, inte att förväxla med ”modernism” men väl med ”det moderna”; båda orden innefattar förändringens alla aspekter och här står upplysningsprojektets grundläggande problem i centrum för framställningen. I moderniteten/det moderna sammanfattas hela den process som tar sin början för flera hundra år sedan med sådant som en världsomspännande handel, i städernas våldsamma tillväxt, i utvecklingen och spridningen av en allt exaktare vetenskap och en teknik som finns med överallt samt, och inte minst, i statens växande makt och effektivitet.
Som den idéhistoriska framställning detta är tar den sin utgångspunkt i ett antal idéer och de som fört fram dem. Hos Liedman får vi framför allt stämma bekantskap med de upplysningsprojekt som härstammar från Jean Antoine de Condorcet, Immanuel Kant samt David Hume och Adam Smith. Låter och luktar det 1700-tal om dem så stämmer det men bara delvis, dagens så intensiva debatt om postmodernismen – Liedmans båda främsta kombattanter på den scenen i dag är tysken Jürgen Habermas och fransmannen Jean-François Lyotard med Michel Foucault som en tredje banérförare – har sina rötter hos i synnerhet de båda förstnämnda.
Under den här idéhistoriska resans gång öppnar sig inte oväntat nya perspektiv. Vad har framstegstänkandet för innebörd i dag? Hur ser den aktuella diskussionen om demokratin ut? På vilket sätt kan den diskussionen förstås mot sin historiska bakgrund? ”Utforskningen av modernitetens idéhistoria reser nya frågor. Ingen undersökning är helt avslutad.”
(Artikeln publicerad 2006-11-29)
Idéhistoria: Prövande mästarprov
http://www.ne.se/rep/idehistoria-prövande-mästarprov
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
