Idrott:
Stortävlingar fordrar storresultat
av Peter Hansen
fil. dr och universitetslektor i litteraturvetenskap vid Linköpings universitet
Vem minns inte TV-bilderna av sprintern Ben Johnsons tomma blick när han avslöjats för dopning under OS 1988? Först detta OS-guld och denna osannolika rekordtid på hundra meter, sedan avslöjande, chock och undran. Vad hade drivit Johnson till att ta en sådan risk? Hur hade han tänkt, om han tänkt alls?
Johnsons fusk går naturligtvis inte att fatta utan hänsyn till den idrottsvärld han tävlade i: de olympiska spelen som TV-sänt, globalt marknadsföringsjippo, idrottskampen som vägen till nationell självkänsla, till ära och till ekonomiskt oberoende. Men bara för vinnare och rekordhållare hur många minns att Johnson vann bronsmedaljen på samma distans i de olympiska spelen fyra år tidigare?
 |
| |
Svensk idrottsutveckling
Den gamla idén om idrotten som ungdomens förnämsta form av moralisk och fysisk fostran, opåverkad av ideologiska och kommersiella intressen, framstår väl i dag som löjlig för de flesta. Men ända fram i modern tid har den tanken tagits på djupaste allvar. När gick den i kras, och varför?
Idrottens plats och utveckling i samhället är ett centralt ämne i Per Olov Enquists roman från 1971, Sekonden. Den ges nu i dessa OS-dagar ut på nytt med ett nyskrivet efterord av författaren. Boken är unik i vår moderna litteratur genom att vara både litterärt avancerad och idrottsligt initierad.
Enquist är känd för att gärna använda dokumentärt material i sina romaner. Det gäller även Sekonden, men den ska inte kallas dokumentärroman. I Sekonden har Enquist bara tagit sin utgångspunkt i en autentisk idrottshändelse, för att sedan i fiktionsromanens form fläta ihop en intrikat historia om svensk idrotts och politiks utveckling från 1900-talets början till tidpunkten för romanens tillkomst, det sena sextiotalet. Essäroman vore en bättre etikett.
En fuskare till far
Den idrottshändelse som Enquist utnyttjat i Sekonden är ett i dag föga känt fall av fusk inom friidrotten: släggkastaren och norrlänningen Eric Umedalens (190472) bruk av en medvetet manipulerad slägga. Umedalen tog silver i EM 1946 och rankades som världsetta samma år, men avslöjades året efter då det visade sig att den slägga han använde var 450 gram för lätt. Sannolikt var det först inför säsongen 1947 som han nyttjade den urholkade släggan. Umedalen tycks liksom Johnson till varje pris ha velat komma längre. Han avstängdes från all idrottslig verksamhet och ströks ur resultatlistorna.
Den då 1213-årige norrlänningen och sedermera tämligen framgångsrike höjdhopparen P.O. Enquist följde med lokalpatriotisk stolthet Umedalens karriär i tidningarna och drabbades förstås hårt av avslöjandet. Ett resultat av valet av dokumentärt stoff för Sekonden är att Enquist här för första gången i en skönlitterär skrift använder sina erfarenheter från uppväxten i Norrland, symboler, motiv och upplevelser som sedan upprepas och får en så viktig plats i hans böcker.
Men Umedalens tragedi är som sagt bara en startpunkt. I Sekonden får släggkastaren ett nytt namn och en till stora delar ny livshistoria. Han ges en idrottsälskande och höjdhoppande son, Christian, som axlar berättarens roll. Det vi möter på boksidorna är Christians försök att utföra en minnesteckning över sin fuskande far. Och det man i första hand minns efter att ha läst boken är inte så mycket den fuskande släggkastaren som sonens förtvivlade försök att förstå sin far och vad som drivit honom till det skamliga fusket.
Fanns rötterna till faderns fusk i hans person och livshistoria, i idrottspublikens förväntningar eller rentav i idrotten själv, i idrottsrörelsen utveckling eller i dess skiftande relation till den politiska?
Urholkningar
Det är med den fiktive berättaren som de sociala och politiska perspektiven på idrotten manas fram, och boken blir till något mycket mer än en idrottsroman. Christian är vänsterradikal och socialdemokrat. Den trevande och kaotiska minnesteckningen utförs just i det skede som det sena sextiotalets revolutionära entusiasm och förhoppningar ebbar ut och poeten Karl Vennberg formulerar de ofta citerade orden: 70-talets utfall kan bero av / hur vänstern förstår att hantera sin besvikelse.
Till allt annat är Sekonden en roman om sextiotalsvänsterns besvikelse, om försöken att förstå utvecklingen och varför det gick som det gick. I den resignerade socialdemokraten Christians tankevärld förenas faderns idrottsliga och föräldramässiga svek med arbetarrörelsens, den svenska socialdemokrati som under 1900-talets lopp övergivit de socialistiska visionerna för den materiella utvecklingens skull och för en sorts pragmatisk socialliberalism.
Sekonden väckte livlig debatt när den kom ut 1971, särskilt för sin ideologiska, delvis kritiska syn på idrotten, men även för att flera kritiker i den urholkade släggan såg en symbol för en lika urholkad socialdemokrati: parollen utveckling till varje pris, oavsett alla ursprungliga ideal, tycktes förena slägg¬kastaren med socialdemokratin. Enquist själv har bestämt avvisat en sådan förenklande tolkning, och gör så igen i det nya efterordet.
Motbilder
Att en sådan tolkning i varje fall är en förenkling står utom alla tvivel. En stor del av minnesteckningen uppfylls av Christians minnen av hans känslomässigt hämmade relation till sin far och mor, och, inte minst, av hans i slutänden olyckliga kärlek till den östtyska idrotterskan Gisela. Enquist skrev en stor del av Sekonden i det då mellan öst och väst delade Berlin, och Gisela blir i boken en representant för det forna DDR:s syn på idrotten som en del av medborgarnas politiska fostran och som ett politiskt propagandamedel.
Giselas långa utläggningar över den officiella öststatsuppfattningen om idrotten utgör i romanen en motbild till västvärldens kommersiella, förment opolitiska idrottssyn, men också en parallell till det tidiga 1900-talets svenska idrottsföreningar som försökte förena arbetarrörelsens politiska målsättningar med idrottslig verksamhet.
Sekonden har ett stort värde i att den påminner oss om denna i hög grad bortglömda del av svensk idrottshistoria. Under en period i sin ungdom är Christians far också verksam som boxare i Arbetarnas idrottsförening, AIF, och får uppleva hur den motarbetas och så småningom tillintetgörs av såväl borgerlighet som socialdemokrati, av den ideologiskt betingade uppfattningen om att idrott och politik inte hör ihop.
Fusk och fusk
Den svenska socialdemokratin övergav inte bara socialismen, den övergav också idén om idrotten som ett medel för politisk fostran. Men något av AIF:s ideal måtte ha stannat kvar hos Sekondens släggkastare. När han börjar använda den för lätta släggan erbjuder han även sina konkurrenter att förbättra sitt personrekord med den! Och tydligen gjorde förebilden Umedalen på samma sätt.
På så vis skiljer sig den fuskande släggkastaren i Enquists roman avsevärt från hundrameterslöparen Johnson. Den förre fuskade egendomligt nog för släggkastningens skull, för idrottsrörelsens och friidrottens fortsatta framgångs skull. Stortävlingar fordrar storresultat, säger han lakoniskt efter att ha blivit avslöjad. Varför Johnson åt anabola steroider vet vi inte, men som idrottsvärlden såg ut 1988 och som den ser ut i dag är det lättare att tänka sig hans fusk som egoistiskt: det gällde den egna framgången, den egna äran och plånboken.
Kommersialiseringen av idrotten i västvärlden som Enquist tecknade redan för 35 år sedan har sedan dess bara accelererat, och den sponsor- och mediedrivna nöjesindustri som idrotten utgör i dag saknar alla motbilder av den sort som öststatsidrotten ändå utgjorde. För den Enquist som skrev Sekonden var förstås DDR:s då hemliga dopningsprogram okända, men likväl är berättaren Christian kluven inför Giselas helhjärtade stöd för den politiserade idrotten.
Men han är inte mindre kluven inför västvärldens affärsmässiga bruk av idrotten och dess många gånger falska idealism, den idrottsindustri som i dag kan skriva proffskontrakt med minderåriga. I dag joxar inte talangfulla och talanglösa smågrabbar med trasan på någon bakgård enbart för det höga nöjets och kamratskapens skull. De talangfulla sorteras ut och tränas systematiskt, och vi andra tittar på resultatet på TV och blir allt fetare, kanske också dummare.
Litteratur om Sekonden: Jan Stenkvist, Flykt och motstånd: Fyra studier i politisk dikt (1978), Henrik Jansson, Per Olov Enquist och det inställda upproret: Ett författarskap i relation till svensk debatt 19611986 (1987) och Thomas Bredsdorff, De svarta hålen: Om tillkomsten av ett språk i P O Enquists författarskap (1991).
(Artikeln publicerad 2006-02-27)
Idrott: Föder idrotten fuskare?
http://www.ne.se/rep/idrott-föder-idrotten-fuskare
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
