Mats Wiklund, frilansjournalist och NE-medarbetare
Idrotten framstår fortfarande för de flesta som sinnebilden av det friska och sunda. I tävlandet ingår kamp och konkurrens, men också gemenskap.
Baron Pierre de Coubertins idé om olympiska spel tog fasta på idrotten som fostrande och förbrödrande. Det viktiga var, hävdade han, inte att vinna utan att delta. Cyniker och pessimister konstaterar nu att hans ideal mycket snabbt maldes ned av mäktiga krafter.
 |
|
Författaren Ivar Lo-Johansson hörde tidigt till tvivlarna på idrottens välsignelsebringande verkan. |
|
LEIF R JANSSON/SCANPIX |
Propagandaspel
Mindre än tjugo år efter de första moderna olympiska spelen i Athen 1896 kastades världen in i ett fruktansvärt krig där nationalismen var den gemensamma nämnaren bakom slakten på miljoner unga män. Idrotten som rörelse och idé visade sig verkningslös mot politikers manipulation och propaganda.
Men det gick inte att beskylla de olympiska spelen för att ha drivit fram de stämningar som låg bakom första världskriget. Grundtanken – världens ungdom möts i ädel kamp och på lika villkor – befanns intakt. Det var något att ta fasta på när Antwerpen fick spelen 1920.
Men den råa och aggressiva nationalismen levde inte bara vidare utan stärktes. Samtidigt förvandlades OS till prestigeprojekt. Vid OS i Berlin 1936 kulminerade utvecklingen. Flera faktorer, fjärran från de Coubertins värderingar, samverkade: nationalism, rasism och politik.
Röster hade höjts för att Tyskland skulle fråntas spelen. Att låta dem hållas i ett land där rasism utgjorde en del av systemet var en skymf mot idrotten, hette det. Protesterna gjorde föga intryck. Nazisterna förvandlade OS till en ohöljd propagandaföreställning för sina ideal. Adolf Hitlers enda motgång var att den svarte amerikanen Jesse Owens tog fyra guldmedaljer.
Maktmedel
Idrottens amatörstatus hade börjat ifrågasättas redan under 1920-talet. Idrottsmännen anlitade professionella tränare. Den brittiska filmen ”Triumfens ögonblick” (1981) om några löpare som deltog i Parisspelen 1924 visar att idrottsmän redan då var beredda att ta stora risker för att vinna.
På 1930-talet hade idrotten etablerats som ett led i samhällsutvecklingen över stora delar av världen. Sverige var inget undantag. Ett citat redovisar läget: ”Idrottsrörelsens maktställning i vårt moderna samhälle är allom bekant. Det finns väl numera knappast någon socken eller stad i Sverige, som icke har ett flertal idrottsföreningar, och icke många stationssamhällen, som icke äga någon klubb eller förening av samma slag. Rörelsen har på kort tid nått ett sådant omfång, att näppeligen någon annan organisation kunnat uppvisa en motsvarighet.”
Det står att läsa på baksidan av en bok som väckte oerhörd uppståndelse och vars titel snabbt blev ett begrepp och med tiden en klyscha: ”Jag tvivlar på idrotten” av Ivar Lo-Johansson. Bok, nej. Snarare en stridsskrift. Ivar Los slutsatser drog också på honom anklagelser för att vara idrottshatare. En som såg ned på och baktalade det som var friskt och riktigt.
Politiserad idrott
Ivar Lo var helt enkelt långt före sin tid. Han såg hur idrotten hade låtit sig korrumperas och kommersialiseras, hur idealen blivit falska. Idrotten hade blivit farlig! I ”Jag tvivlar på idrotten” låter Ivar Lo en fiktiv idrottsman berätta om tomheten bakom anspråken och hyckleriet bland utövare och supportrar. Enskilda människor offras för att tillfredsställa massan.
Skildringen innehåller åtskilliga moralkakor och — sett med dagens ögon — otidsenligheter (den publicerades 1931), men har ändå behållit intensitet och aktualitet. Intressant är att Ivar Lo tar upp, om än indirekt, dopningen: idrottsmän som tar ”pulver” före tävlingar, missbildade och förstörda kroppar, läkare som tiger. Här ges en föraning om det östtyska ”idrottsundret” där statens intressen fick gå före allt och idrottsmännen systematiskt dopades.
En variant på samma tema är Per Olov Enquists roman ”Sekonden” (1971). Här ingår idrotten i ett övergripande politiskt sammanhang. Bokens huvudperson Mattias Jonsson-Egnestam-Lindner är en arbetare som upplever den moderna svenska samhällsutvecklingen. Han är också idrottsman som sätter rekord med en manipulerad slägga. Det gäller att bli bättre ”inte bara i eget intresse men i idrottens namn”. Så lyder förklaringen. Precis som hos Ivar Lo blir idrottsmannen offer för ett samhälleligt svek, om än med andra förtecken.
P.O. Enquists släggkastare fuskar. Det är det oförlåtliga. Kampen sker inte på lika villkor. Men han fuskar inte för att tillskansa sig personliga fördelar, pengar och inflytande. På den tiden, 1940-talet, var det heller inte möjligt.
Gunder Hägg och Arne Andersson, medel- och långdistanslöparna som satte otaliga världsrekord under andra världskriget, diskades därför att de tagit emot pengar – ett brott mot amatörreglerna. Samtidigt rörde det sig om blygsamma summor. De blev aldrig förmögna på sin idrott.
Kontraktsjakt
I dag är pengar, stora pengar, en självklar del av nästan all idrottsutövning på elitnivå. Ytterst få har råd att tävla utan sponsorer och professionell uppbackning. Det blir också allt viktigare att satsa helhjärtat redan i mycket unga år. Idrott som lek för alla är ett begrepp som försvunnit lika snabbt som snövit amatörism.
Miljonbeloppens intåg på arenorna hänger naturligtvis samman med TV:s genomslag och, som en konsekvens, reklamens dominerande ställning. Idrott har alltid varit underhållning men genom TV blev den global underhållning. Fler utövare blev kända och därmed även attraktiva för sponsorer. Idrottsmän och idrottskvinnor är numera stjärnor i samma klass som filmskådespelare och popartister.
Idrott har länge varit en väg ut ur fattigdom. Förr genom dess fostrande roll, numera genom lockelsen från feta kontrakt. Men de erbjuds bara ett fåtal. Multinationella företag, sponsorerna, vill associeras med vinnare. Ett OS-silver gör ingen rik.
Insikten om att några hundradelar, ett par hekto eller någon centimeter hit eller dit inte bara är skillnaden mellan en första- och en andraplats utan också skillnaden mellan tusenlappar och ekonomiskt oberoende sätter oerhörd press på de aktiva. Frestelsen att gå över gränsen, att fuska, har aldrig varit större.
Att ett dussintal amerikanska friidrottare drogs in i en dopningshärva kort före Athen-OS är trist men inte överraskande. Enligt flera experter har USA länge förnekat problemen, men tvingas nu att städa upp.
Pillertrillare
Dopningens utbredning är logisk, den följer pengarna. All erfarenhet visar också att den är mycket svår att hejda. Fusklabben ligger hela tiden stegen före kontrollanterna.
Riskerna för idrotten, framför allt friidrotten och kraftsporten där dopning ger störst verkan, är på sikt uppenbara. Det är inte roligt. Det går inte att häpna över resultat och prestationer när man samtidigt inte kan frigöra sig från känslan av att allt kanske bara beror på piller.
Kanske är det här lösningen finns. Till slut tröttnar publiken och därmed även sponsorerna på dopningen. Utan sponsorer heller inga pengar och inget behov av att dopa sig. Men dithän är det långt kvar. Dagens situation bekräftar Ivar Lo Johanssons farhågor. De tvivel han sådde för snart 75 år sedan har stärkts många gånger om.
Mens sana in corpore sano – ’en sund själ i en sund kropp’ – lyder den gamla romerska dygden. Det var alltför länge sedan den hade någon betydelse för elitidrottsrörelsen. Men för breddidrotten gäller den väl fortfarande?
(Artikeln publicerad 2004-08-16)
Idrott: Tvivlet består
http://www.ne.se/rep/idrott-tvivlet-består
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
