Från Gandhi till Patil
av Arne JärteliusNE-redaktör
Sextio år är definitivt ingen ålder. Se bara på Indien. 1947 lämnade Storbritannien landet vind för våg att klara sig bäst det kunde. Att landet samtidigt delades i två stater med en enorm folkomflyttning till följd och bara ett halvår efter självständigheten såg sin store ledare Gandhi mördad gjorde framtidsutsikterna om möjligt ännu mörkare.
I dag hör Indien tillsammans med Kina till länderna med en ekonomi som växer snabbast i världen. Samtidigt har de båda länderna tillsammans en befolkning, också den snabbväxande, som om något decennium kommer att uppgå till tre miljarder människor. Läget ser i dag ljust ut för både Indien och Kina.
Indien efter GandhiDen kamp för ett självständigt Indien som inleddes 1857 med vad som omväxlande kallas sepoyupproret, the Great Mutiny och the Indian Mutiny kom att bära frukt 90 år senare. Från brittisk sida såg man då på Indien – för att fortsätta att gräva i fruktkorgen – som mest av allt en fallfrukt. Den 3 juni 1947 förkunnade det brittiska underhuset att Indien skulle delas och att självständighet skulle följa inom ett år. Bara drygt två månader senare, 14 augusti 1947, hade britterna efter att ha styrt landet i över två sekel lämnat, eller snarare övergivit, Indien. Storbritannien tog inget ansvar för det blodbad som följde i samband med delningen av landet, och de vägrade att låta de brittiska trupper som ännu inte lämnat landet att gripa in för att skydda människorna. Följande anekdot brukar berättas för att skildra vad som hände: "Ni britter tror i alla fall på fair play" säger 1947 en indier till en brittisk socialarbetare. "Ni lämnade Indien i samma kaotiska tillstånd som ni en gång fann det." 
Adnan abidi/scanpix Indiens president Pratibha Patil tar emot folkets jubel.
Natten till den 15 augusti 1947 firade Indien sin självständighet och slutet på det koloniala styret – the Raj – med ett storstilat fyrverkeri i regnbågens alla färger och med tal, på engelska, av befrielseledaren Jawaharlal Nehru. Vid hans sida fanns Mohandas Gandhi, mer känd som mahatma, "den stora själen", och de två skulle nu leda Indien in i en ny framtid. Den 30 januari 1948 mördades Gandhi av en hinduisk extremist som ansåg att han förde en alltför tillåtande politik gentemot landets kvarvarande muslimer (majoriteten av dem hade lämnat landet för att bosätta sig i Pakistan, som hade skapats efter delningen av Indien). Av de båda ledare – "två strängar på samma lyra" – som tillsammans skulle föra det självständiga Indien in i en era där gammalt och nytt hade kunnat förenas återstod i livet nu bara den som ville kasta ut så mycket som möjligt av det gamla.
Den som vill läsa mer om upplösningen av det brittiska kolonialväldet i Sydasien rekommenderas att ta del av Yasmin Khans The Great Partition: The Making of India and Pakistan (2007). Hon beskriver där upplösningen som "en chock av episka proportioner" genom att vara så dåligt genomtänkt, oplanerad och som genom ett smärre under klarade sig från att utvecklas till ett inbördeskrig med religiösa förtecken.
Indien efter familjen Nehru Med tanke på att det fortfarande sitter en person av släkten Nehru vid makten i Indien – Rajiv Gandhis änka Sonia är ordförande i det styrande Kongresspartiet – är det väl för tidigt att helt avskriva Nehru-eran, men till den familjedynasti som styrde landet från Jawaharlal Nehru, via hans dotter Indira Gandhi till hennes son Rajiv lär Indien inte återvända.
Som en avgörande vändpunkt i det moderna Indiens ekonomiska och sociala liv brukar den 22 juni 1991 anföras. Under vårens valrörelse det året hade Rajiv Gandhi mördats av en tamilsk självmordsbombare, och i hans ställe som premiärminister för det i valet segrande Kongresspartiet satte man in den 70-årige kompromisskandidaten Narashima Rao. I det tal Rao höll dagen efter att han svurit eden som premiärminister lovade han att den nya regeringen skulle sopa undan allt gammalt och förlegat. "Med det syftade han på", vi citerar här efter Per J. Andersson, den för dagen främsta svenska kännaren av Indien, och hans bok Moderna Indien (2006), "det som varit Nehrus skötebarn, den protektionistiska ekonomiska politiken: valutaregleringarna, licenserna, tullmurarna, de statliga monopolen". Med andra ord allt det som gick under den för många nedsättande beteckningen the License Raj.
Den föreslagna ekonomiska revolutionen kom att innebära att rupien devalverades med 20 procent, att de indiska företagens kostsamma exportsubventioner slopades, att importtullarna sänktes från 200 till 10 procent och att det byråkratiska systemet med allehanda licenser så smått började avvecklas. Det var en riktig dunderkur för den indiska ekonomin som man i dag kan avläsa resultatet av i form av en blomstrande indisk ekonomi, som 2006 växte med 9,2 procent och som för i år av Internationella valutafonden förutspås växa med 8 procent.
Den som vill ha mer kött på benen för att förstå omvandlingen av Indiens ekonomi de senaste 15 åren rekommenderas Jon Sigurdsons lilla häfte Kina och Indien: Sagan om de två giganterna (2006) och det temanummer om Indien som Veckans affärer gav ut i maj i år. De kan kompletteras med Niranjan Rajadhyakshas mer omfattande och framåtblickande studie The Rise of India: Its Transformation from Poverty to Prosperity (2006) eller Rachmandra Guas 900-sidiga India After Gandhi: The History of the World´s Largest Democracy (2007), men den senare hör till överkursen i ämnet Indien.
Indiens gudar, kvinnor och atomvapenReligionen då, undrar någon. Spelar inte den längre någon roll i Indien? I allra högsta grad gör den det, även om några mer våldsamma utslag av den inte kommit till uttryck under allra senaste tid. Indien skulle till och med kunna sägas vara sina religioner. Det är inte ett dugg förvånande med tanke på att det är i Indien som hinduismen, buddhismen, jainismen och sikhismen föddes. Samtidigt har Indien det största antalet muslimer i något land i världen efter Indonesien. Som ursprungs- eller hemland för de flesta av världens stora religioner finns det gott om religiösa fanatiker på plats, var och en till synes med sin egen agenda. Ställd inför det scenariot får man nog, det gör i alla fall Edward Luce, till vardags journalist på Financial Times, säga att Indiens framträdande plats på den världsekonomiska scenen kommit trots alla gudarna. Det gör han i boken In Spite of the Gods: The Rise of Modern India (2006). Han går till och med ett steg längre genom att säga att Indiens styrka inte står att finna i landets religiösa traditioner, utan i landets pluralism och dess livaktiga demokrati.
Allra senaste nytt på den indiska fronten är att landet i slutet av juli fick sin första kvinnliga president. Det är den 72-åriga Pratibha Patil som påpassligt nog fått sitt ämbete precis i tid för att Indien ska fira 60 år av självständighet. Valet av Patil sägs vara grundat i att man med henne vill främja jämställdheten i ett land där männen annars är de ledande på de flesta områden, men den ekonomiska utvecklingen i landet har gjort att kvinnorna börjat ta för sig en del. I alla fall i arbetslivet, när det gäller familjelivet är kvinnan fortfarande definierad i relation till männen – fadern, brodern eller bröderna och maken – i hennes liv.
Indien räknas sedan länge inofficiellt till länderna i världen med ett eget kärnvapen. Eftersom landet hårdnackat vägrat att skriva på ickespridningsavtalet för kärnvapen – detsamma gäller för Israel och Pakistan – har man hittills förvägrats möjligheten att köpa kärnbränsle. Men på den punkten verkar en ändring vara på väg. Förvisso ville president Bush 2004 att man skulle införa globala regler för att förhindra att fler länder skulle tillverka kärnbränsle – Iran och Nordkorea är två aktuella exempel – men i slutet av juli i år kom signaler från USA (se New York Times av den 26 juli) att man håller på att förhandla fram ett undantag för Indien.(Artikeln publicerad 2007-08-15)
Imperiet faller: Från Gandhi till Patil
http://www.ne.se/rep/imperiet-faller-från-gandhi-till-patil
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
