Industriarvet: Malmö minns

Arne Järtelius, NE-redaktör

Kan en stad minnas sitt förflutna? Har den koll på händelser som timat och de människor som bebott och flytt den? Vad vet staden själv om sin identitet? Har den varit konstant eller har den växlat med och över tiden?

Ta Malmö som exempel. I den sjätte delen av Malmö stads historia (1992) kan man läsa: ”Den stadsbild som möter oss i Malmö år 1990 skiljer sig radikalt från den kring 1820. Som den ter sig i dag är stadens fysiska gestalt till helt övervägande del en produkt av industrialismens tidevarv.”

Sedan dess har tio snabba år dragit fram över Malmö. Öresundsförbindelsen invigdes 2000, Bo01 öppnade i Västra hamnen 2001 och nu, sommaren 2002, ska en av industrialismens produkter, Kockumskranen, monteras ned. Om något år kommer den att ersättas som blickfång av arkitekten Santiago Calatravas några hundra meter höga HSB-bygge ”Turning Torso”, och med det ge Malmös skyline en helt annan look.

Från industrivarv till industriarv

Kockums varv har präglat stadsbilden i Malmö sedan 1870-talet. Förvisso lades fartygstillverkningen ned för gott 1987, men ett antal byggnader finns fortfarande kvar med den stora bockkranen ”Kockumskranen” vid inloppet till Malmö som både det tyngsta minnesmärket och den främsta identitetsskaparen.

Kockumskranen vid inloppet till Malmö. Till höger ses IMP-huset där Nationalencyklopedin finns.

NATIONALENCYKLOPEDIN

När Riksantikvarieämbetet (RAÄ) hösten 1999 presenterade sitt på regeringens uppdrag framtagna handlingsprogram för bevarande, vård och långsiktig förvaltning av ”de tiotalet viktigaste industriminnena i Sverige” fanns Kockumskranen med. Men kranens ägare, Wihlborgs Fastigheter AB, ville annorlunda, och de styrande politikerna i staden tyckte sammalunda. I början av året hittade ägaren en köpare, ett sydkoreanskt varv, till sin kran, och innan året är slut har företaget ersatt den med byggandet av bostadsområdet Dockan, ”där Malmö möter havet”, enligt en av byggentreprenören nyuppsatt skylt.

I RAÄ:s handlingsprogram 2002–04 för ett utvecklingsarbete vid tolv av ämbetet utvalda industriminnen runtom i landet finns Kockumskranen inte längre med. Den en gång så betydelsefulla och över hela staden synliga varvsnäringen i Malmö omfattas inte av ämbetets uppfattning om det industrihistoriska arvet: ”Det industriella kulturarvet är en viktig del av vår historia, ett kulturarv som hjälper oss att förstå och få perspektiv på vår samtid och det samhälle vi lever i idag.” (www.raa.se/industriarv/)

Industrimonumentalt

”Just nu spelas ouvertyren till ett av de största äventyren i Kockums historia. Temat är världens största bockkran.” Detta stod att läsa i Kockum Information (2/1973). Ett år senare skriver samma företagstidning: ”Världens största bockkran rullar och lyfter nu i Malmö.” Andra maj 1974 var det dags för det slutliga provet. Bockkranen belastades med 1 760 ton, tio procent över maxlasten. Allt fungerade som det skulle. Yrkesinspektionen kunde signera sitt certifikat, och Kockum Information kunde konstatera: ”Bockkranen står där nu i Malmö hamn som ett monument över Kockums vilja att hålla sig framme i den tekniska täten.” (3/1974)

13 år och ett 50-tal byggda båtar senare – den största av dem var tankfartyget ”Vanja” på 357 600 ton – kom beskedet att Kockums skulle lägga ned sin civila fartygsproduktion i Malmö. ”Stora bocken” hade gjort sitt. I alla fall för att bygga fartyg.

Många röster har sedan dess höjts från olika håll, både lokalt och nationellt, att kranen skulle få stå kvar både som ett minne över en tid som varit – ”Malmös industrisymbol nummer ett” – och rentav som en symbol för staden Malmö, men de bestämmande har valt att inte lyssna på det örat. Det gör att ett 50-tal man från det brittiska företaget Fagioli PSC sedan i början av juli förberett nedmonteringen av kranen med nedtagningen av den 3 800 ton tunga tvärbalken som det mest kritiska momentet. Om något år, ungefär samtidigt som de första bostäderna står klara i ”Dockan”, kommer Malmös främsta industriminne att kunna beskådas i staden Ulsan i Sydkorea.

Svenskt industriarv som snart finns att beskåda i Sydkorea.

NATIONALENCYKLOPEDIN

Framtidsminnet

Sedan starten i början av år 2000 har åtta svenska skolor adopterat sammanlagt elva kulturmiljöer i sex län. Dessa ”adoptioner” har gjorts inom ramen för RAÄ:s projekt ”Adoptera ett framtidsminne”, som är en fortsättning på ett EU-projekt benämnt ”Schools Adopt Monuments”. Avsikten med projektet är att få in arbetet med kulturmiljöer som läromedel i skolan.

Den senaste adoptionen i RAÄ-regi gjordes i maj 2001. Då adopterade Ribersborgsskolan i Malmö ”Kronprinsen”. Det är ett 26 våningar högt bostadshus och affärscentrum beläget där Kronprinsens husarregemente en gång höll till. Huset ritades 1959–61 och är, efter kranen, den högsta byggnaden i Malmö.

Ett annat framtidsminne i Malmö håller på att skapas på stadsarkivet i staden. Där – att arkivet ligger granne med den tidigare flytdockan ser ut som en tanke i sammanhanget – har sedan två år nio tidigare Kockumsarbetare varit sysselsatta med att dokumentera delar av det stora Kockumsarkivet, som Malmö stadsarkiv hyser.

Föränderligt minne

Bo Nilsson, pensionerad verkstadschef och Kockumsanställd i 45 år (1952–97), är den som koordinerar de forna kockumiternas dokumentationsarbete på stadsarkivet. Hur ser han på att Kockumskranen ska monteras ned?

– Jag förstår mycket väl dom som säger att dom skulle vilja ha kvar kranen här i Malmö. Men för egen del är jag glad att den nu kommer att återanvändas på något annat varv och där få den funktion den är byggd för. Industriminnen i all ära men de står där inte gratis. Kockumskranen behöver redan målas om, och det hade varit en kostnad på i runda tal tio miljoner kronor. För dom pengarna kan man få en hel del i form av exempelvis vård och skolor.

Om sitt och det övriga Kockumsgängets dokumentationsarbete berättar den tidigare fartygsbyggaren Bo Nilsson:

– Först var vi en grupp på tre man som började att gå igenom den väldiga bildskatt från Kockums som finns på Malmö stadsarkiv. Vi greppade en viss bit av produktionen på Kockums för att kunna identifiera bilderna, men snart kände vi att vi behövde vara flera. I dag är vi nio stycken kockumiter som regelbundet finns här på arkivet. Eftersom våra minnen blir sämre ju äldre vi blir gäller det att vi hänger i för att hinna rädda så mycket som möjligt till eftervärlden om vårt arbete på Kockums.

Det är en bit av den forna industristaden Malmö som demonteras med Kockumskranen. Den kommer förmodligen att leva kvar i malmöbornas minne under en tid framöver, men minnet är en föränderlig materia och redan är krafter i gång för att ersätta industrivarvsarvet med andra arvedelar för framtidens Malmö. Malmös minne finns då förhoppningsvis i arkiven och på museerna.