Margit Silberstein
En röd tråd i svensk inrikespolitik under 2000 var mottot ”du ska leva som du lär”. Laila Freivalds snubblade på den tråden och avgick som justitieminister efter en lägenhetsaffär.
Ett annat återkommande tema på olika plan under året var statlig makt – makt genom ägande i företag och maktutövning som syftade till att förhindra borgerlig politik på kommunal nivå. Vad vill staten med sitt ägande?, var den vanliga frågan i samband med alla turer kring Telia. Förvirringen kring det statliga ägandets dubbla rolluppsättning blev tydlig när det avslöjades att Telia ägnat sig åt avancerad skatteplanering när dess katalogbolag flyttades till Nederländerna för att undvika ett par miljarder i reavinstskatt i samband med försäljning.
Ska ett statligt företag skatteplanera? Eller ska staten leva som den lär? Den moraliska frågeställningen, som restes i samband med Telia-affären, återkom som ett spöke i olika politiska sammanhang. Skatteplaneringen ledde till hård intern kritik inom socialdemokratin mot både näringsminister Björn Rosengren och förre statsminister Ingvar Carlsson i Telias styrelse. Rosengren blev även i övrigt årets mesta politiska hackkyckling i takt med att Telias så kallade folkaktie sjönk till olika bottennivåer. Det var samme Rosengren som tidigare gått i spetsen för en kampanj för att svenska folket skulle köpa aktier i Telia.
Statens, det vill säga regeringens, maktutövning stod i centrum också när regeringen vid olika tillfällen ingrep i det kommunala självstyret. Inte bara borgerliga utan också socialdemokratiska kommunpolitiker reagerade starkt mot att den politiska rörelsefriheten begränsades. Utmaningen mot kommunerna fick Svenska Kommunförbundets socialdemokratiska ordförande, Ilmar Reepalu, att kritisera regeringen och lufta sin oro för att det kommunala självstyret var på väg att försvinna. Det gjorde han till exempel när regeringen bestämde sig för att öronmärka pengar till skolan.
Men framför allt var det borgerliga politiker som tolkade regeringens agerande som en krigsförklaring. Klimax i den hätska kampen mellan den centrala och den lokala makten nåddes när lagförslaget att stoppa utförsäljning av akutsjukhus hamnade i riksdagen. Med moderata riksdagsledamoten Chris Heister i spetsen kämpade den borgerliga oppositionen mot lagen med näbbar och klor. Det rådde ingen tvekan om att båda sidor tacksamt tog till sig något så sällsynt som en stridsfråga med tydliga ideologiska förtecken.
Strax före jul klubbades den så kallade stopplagen igenom i riksdagen. Konturerna inför 2002 års valrörelse blev därmed allt skarpare. Kampen om väljarna kommer att stå i skärningspunkten mellan vad som ska vara offentlig och privat verksamhet. Blockpolitiken föll på plats när höger stod mot vänster i kampen om akutsjukhusen.
Vänstertrubbel
Men det mesta av politikens dramatik utspelades mellan de tre partier som kallar sig samarbetspartier, det vill säga Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Redan i sitt sommartal i Björkvik utmanade statsminister Göran Persson Vänsterpartiet med löften om en återgång till traditionell socialdemokratisk politik. På LO-kongressen senare under året liksom i regeringsförklaringen konkretiserade han sitt påstående med en katalog av reformer. Han lovade en bättre arbetsskadeförsäkring, höjd a-kassa och avdragsrätt för fackavgifter.
Trots löften om att socialdemokratin ska bli som förr och trots att den svenska ekonomin utvecklats till ett internationellt föredöme, klistrade sig opinionsmätningarnas procentsatser fast på samma ställe där de legat en längre tid. Visserligen bröts Socialdemokraternas nedåtgående trend. Men Vänsterpartiet tycks ha etablerat sig som det tredje största partiet i konkurrens med Kristdemokraterna. Och det har skett på Socialdemokraternas bekostnad. Mot den bakgrunden var kampen mellan de två konkurrenterna till vänster, som ju samtidigt är samarbetspartier, bitter och känsloladdad.
Under våren blev Socialdemokraternas angrepp på Gudrun Schyman uttryck för en tilltagande nervositet. Schyman anklagades av Göran Persson och den övriga partiledningen inom (S) för populism och opålitlighet och för att hon inte tagit avstånd från sitt partis kommunistiska historia.
Det sistnämnda utvecklades till en öppen konflikt mellan olika falanger inom partiet på Vänsterpartiets kongress. Schymans försök att en gång för alla göra upp med kommunistiska kvarlevor möttes av ett starkt motstånd. När hon i anslutning till kongressen sa att det är förknippat med problem att ha en partisekreterare (Lars Ohly) som kallar sig kommunist, förorsakade det konvulsioner i partiet.
Partiledarens uttalanden blev själva upptakten till kongressen, som visade att Schyman är oomstridd som dragplåster, men att det är många som ogillar hennes politik. Därför blev hon och partiledningen överkörda när de ville förnya partiprogrammet och stryka formuleringar som att kapitalismen ska avskaffas. Misstroendet mot partiledningen visade sig också i att kongressen gjorde tydliga markeringar mot regeringssamarbetet. Det största missnöjet gällde att partiledningen gått med på att sälja ut delar av Telia. För att undvika fler utförsäljningar av statens tillgångar än de som redan var beslutade, lade ombuden tunga restriktioner på partiledningen.
Vid ett möte med partistyrelsen i Hultsfred, ett par veckor efter kongressen, valdes Pernilla Zethraeus till ny partisekreterare. Hon definierade sig själv som kommunist ”ibland”. Socialdemokraterna gnuggade händerna av förtjusning. De hoppades att det äntligen skulle komma i klar dager att det var kommunisterna som hade makten i Vänsterpartiet och att Gudrun Schyman inte hade någon kontroll över dem. Men när (V)-kongressen var slut uppträdde Gudrun Schyman som om inget hänt. Hon förnekade att hon blivit överkörd av kongressen, olika åsikter i ett parti var enbart av godo.
Efter kongressen fick Vänsterpartiet högre opinionssiffror än partiet någonsin haft. Mätningarna målade socialdemokraternas maktlöshet i förhållande till (V) i eldskrift. Ju hårdare Socialdemokraterna angrep partiet desto mer slog det tillbaka mot dem själva. Den socialdemokratiska riksdagsgruppen blev alltmer desperat. Ledamöter började tala öppet om att samarbetet med Vänsterpartiet måste brytas.
Regering under tryck
Socialdemokraternas gruppledare i riksdagen, Sven Hulterström, sade öppet att han givit upp hoppet om att Persson skulle utvecklas till en röstmagnet. Det var innan Göran Persson framträtt på nya arenor i hopp om att få kontakt med väljarna. Enligt egen utsago hade Persson aldrig fått så mycket positivt gensvar som efter ett framträdande i underhållningsprogrammet Sen kväll med Luuk och ytterligare ett TV-program i anslutning till OS. I de återkommande mätningarna om väljarnas förtroende för regeringen kunde Persson till sist glädja sig åt att fler hade förtroende för honom än året innan, trots att det bara var 19 procent av väljarna som kände tillit till sin statsminister.
Persson fick ett stort internationellt erkännande när han i början av året stod värd för en konferens i Stockholm om förintelsen med deltagare från 46 länder. I dess kölvatten beslutade EU:s regeringschefer att införa sanktioner mot den nya österrikiska regeringen där Jörg Haiders Frihetsparti (FPÖ) ingick. Det beslutet fick för Göran Perssons och utrikesminister Anna Lindhs del efterverkningar i riksdagens konstitutionsutskott (KU). Oppositionen anklagade regeringen för att ha handlat självsvåldigt genom att inte förankra sitt agerande i utrikesnämnden. Riksdagsmajoriteten friade dock Persson och Lindh från kritik.
Regeringens beramade resa till Sydafrika blev en riktig långkörare i KU. Dess ordförande, Per Unckel (M), lade ned stor kraft på att försöka bevisa att Göran Persson ljugit om sitt agerande i förhållande till PR-företaget Rikta, som anlitats i samband med resan. Ord stod mot ord och granskningen av regeringens Sydafrika-satsning blev inte klar under årets riksmöte.
Konflikten mellan finansminister Bosse Ringholm och Riksrevisionsverkets (RRV) chef, Inga-Britt Ahlenius, resulterade i KU-kritik mot att regeringen dröjt för länge med beslutet att förlänga Ahlenius förordnande som generaldirektör. Bosse Ringholms tidigare besked att han skulle skaffa ett nytt jobb åt Ahlenius ledde inte till något. När året var slut hette RRV:s chef fortfarande Inga-Britt Ahlenius.
Borgerlig positionering
De tydligaste spåren under året från den borgerliga oppositionen avtecknades under politikerveckan i Almedalen. Då försökte Kristdemokraternas ledare Alf Svensson ta kommandot och göra sig till borgerlighetens härförare. Han var trött på att inget hände på den borgerliga kanten och att inget borgerligt regeringsalternativ utkristalliserats. Men hans tilltag väckte endast ont blod hos de övriga borgerliga partierna. Det betecknades som ett magplask, som inte kittade ihop utan splittrade det borgerliga blocket. De borgerliga partierna markerade dock enighet när de gick ihop om en gemensam familjepolitik. De gjorde också gemensamma reservationer i finansutskottet.
Moderatledaren Bo Lundgren lanserade den moderata klasskampen. Han propagerade för skattesänkningar genom att använda sig av Socialdemokraternas egen terminologi. I Lundgrens klassamhälle utgörs underklassen av dem som på grund av skattetrycket inte kan leva på sin lön. Överklassen, enligt samma terminologi, är en politisk elit som kväver människors handlingsfrihet.
Folkpartiets profilerade sig med skolfrågan och krav på högre lärarlöner. Men störst uppmärksamhet väckte partiledaren Lars Leijonborg när han, strax efter Perssons inhopp i underhållningsbranschen, deltog i TV-programmet Silikon och fick frågor om han hade för vana att raka pungen.
Den största förändringen på den borgerliga kanten jämfört med förra året var att Centerpartiet tog ett tydligt kliv över till borgerligheten. Samtidigt var det tveksamt hur stor glädje de borgerliga hade av det steget med tanke på att centern i flera opinionsmätningar hamnade nedanför spärren på fyra procent. Kritiken växte mot centerledaren Lennart Daléus som inte lyckats hejda partiets utförsåkning. Vid årets slut anlitades PR-konsulter med uppdrag att hjälpa partiet att nå ut.
I opinionsmätningarna tycktes avståndet mellan blocken ha låst sig på 53 procent för regeringen med stödpartier och 47 procent för det borgerliga blocket.
Krisfrågor
Det nya svenska militära försvaret var en stor och dominerande fråga under våren. Framför allt Moderaterna var starkt kritiska till regeringens proposition om nedläggning av en rad militära förband. 76 motioner lämnades in med anledning av regeringens proposition. Det voterades om 16 av försvarsutskottets 50 yrkanden. Till slut godkändes i huvudsak regeringsförslaget.
I samband med förhandlingarna om höstbudgeten uppstod en kris mellan regeringen och samarbetspartierna. Regeringen vägrade gå med på Miljöpartiets och Vänsterpartiets hjärtefråga om en förkortning av veckoarbetstiden. Miljöpartiet hotade att bryta samarbetet, men köptes tillbaka med en rejäl skatteväxling. Vänsterpartiet, som genom Gudrun Schyman gjort arbetstiderna till en ödesfråga för samarbetet, fick nöja sig med en till intet förpliktigande skrivning i finansplanen om en arbetstidsförkortning. Med nävarna knutna i fickan stannade dock (V) kvar vid maktens grytor, vilket måste ses som en stark viljeyttring om fortsatt samarbete. Därefter begravdes frågan om kortare arbetstid i en utredning.
Fastighetsskatten var en annan svår fråga i budgetförhandlingarna. Vänsterpartiet var pådrivande för att de ekonomiska effekterna inte ska bli alltför kännbara när frysningen av taxeringsvärdena upphör från 2001. Fastighetsskatten sänktes men taxeringsvärdena i framför allt storstadsområdena steg kraftigt. Regeringen lovade att komma med en så kallad begränsningsregel som ska förhindra att låginkomsttagare betalar mer än sex procent av inkomsten i fastighetsskatt.
Ministerstyre
Ännu en gång var biträdande näringsminister Mona Sahlin huvudpersonen i en så kallad affär. Även denna gång handlade den om att hon inte levde som hon lär. Sahlin hade underlåtit att betala in sin restskatt på 40 000 kronor, vilket ledde till en betalningsanmärkning. Såväl partisekreteraren Lars Stjernkvist som ordföranden i Socialdemokraternas etikgrupp, Arne Kjörnsberg, var öppet kritiska till Sahlin.
När Laila Freivalds inte levde som hon lärt fick det dramatiska konsekvenser. Freivalds, som själv lagt fram ett lagförslag som ska försvåra utförsäljning av allmännyttans bostäder, gick med på att allmännyttans lägenheter i den fastighet hon själv bodde i skulle omvandlas till bostadsrätter. Det gjorde att hon utsattes för en hård press, när journalister avkrävde en förklaring till hennes handlande. När Freivalds till slut valde att lämna sin post som justitieminister lade hon skulden på media. Men den tunga och avgörande kritiken kom från hennes egna partikamrater, inte minst från det socialdemokratiska oppositionsborgarrådet i Stockholm, Annika Billström, som drivit en hård kamp mot utförsäljning av allmännyttans bostäder.
Göran Persson överraskade med att utse advokaten Thomas Bodström till Freivalds efterträdare. Bodström väckte genast efter sin utnämning uppmärksamhet när han erkände att han anlitat svart städhjälp och rökt hasch i sin ungdom. Han fick också stå till svars för en flera år gammal debattartikel, som innehöll kritik mot såväl Laila Freivalds som den tidigare justitieministern Gun Hellsvik (M) för en alltför sträng narkotikapolitik. Som nybliven justitieminister tog Bodström avstånd från innehållet i debattartikeln.
Den socialdemokratiska programkommissionen med Göran Persson i spetsen lade fram ett förslag till nytt partiprogram. Kritikerna ansåg programmet vara ett nyliberalt dokument. Den största diskussionen med anledning av programförslaget uppstod på grund av den föreslagna förändringen av den svenska säkerhetspolitiken. I förslaget saknades den tidigare formuleringen att ”Sverige ska vara neutralt i händelse av krig i vårt närområde”.
Göran Persson utvecklade sin syn på den svenska säkerhetspolitiken i Financial Times, där han plötsligt förklarade att ”neutralitet inte längre är ett relevant begrepp”. I en riksdagsdebatt på Luciadagen om vår säkerhetspolitik inbjöd utrikesminister Anna Lindh företrädare för de övriga partierna till överläggningar för att formulera en ny beskrivning av säkerhetspolitiken.
Det var ytterligare en fråga som under året fick ett avstamp inför valet 2002.
Temaartikel ur Nationalencyklopedins årsbok 2000
Inrikespolitik 2000: Avstamp inför valet 2002
http://www.ne.se/rep/inrikespolitik-2000-avstamp-inför-valet-2002
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
