Arvid Lagercrantz
Språktest, arbetskraftsinvandring, sjukskrivningar och skolan var några uppmärksammade frågor före valet. Och efter valet diskuterades bland annat statsrådsplatser, dubbla politikerlöner och folkomröstningen om EMU.
Året 2002 dominerades inrikespolitiken av valen till riksdag, landsting och kommuner. Under årets första månader såg det nästan ut som om Socialdemokraterna vunnit valet, så stort var deras försprång i opinionsmätningarna, men de borgerliga partierna kom allt mer i kapp. Till slut kunde dock socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister behålla makten, men först efter hårda förhandlingar där Miljöpartiet utnyttjade sin ställning som tungan på vågen.
Socialdemokraterna, som hade ett katastrofalt dåligt val 1998 bakom sig, lyckades öka drygt 3 procent, medan Vänsterpartiet förlorade ungefär lika mycket. Inom det borgerliga blocket lyckades Folkpartiet bli nästan tre gånger så stort som vid förra valet, men Moderaterna tappade en tredjedel av sina anhängare.
Regeringen stannade kvar
Statsminister Göran Persson hade i den krisstämning som uppstått efter terrordåden 11 september 2001 lyckats skapa sig en mycket stark ställning i den svenska opinionen. Han hade också varit statsminister tillräckligt länge för att känna sig säkrare än i valrörelsen 1998. Säkert hade också Socialdemokraterna nytta av att svenska folket fått kraftiga reallönehöjningar under 2002.
I Aftonbladets och Sifos mätning av partiledarnas förtroende ökade Göran Persson i januari med 13 procent till 57 procent. I mars påstod Temo att Socialdemokraterna hade 42,4 procent, vilket fick Dagens Nyheter att skriva rubriken: ”Inget stoppar Göran Persson.” Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet hade då enligt mätningarna 57,5 procent, medan de fyra borgerliga partierna bara fick ihop 40,5 procent.
Borgerliga ledarskribenter bedömde opinionsläget som mycket mörkt för de borgerliga partierna. Många bedömare ansåg ett halvår före valet att det redan var förlorat för de borgerliga. Men i april kunde Temo notera en liten nedgång för Socialdemokraterna och i maj fortsatte det nedåt. Regeringspartiet hade då 39,8 procent, och det började talas om att Göran Persson ”toppat formen” för tidigt.
Medierna började mer och mer tala om frammarsch för Kristdemokraterna och Folkpartiet. Men i augusti fick Temo fram 38,4 procent för Socialdemokraterna och 1 september 34,4 procent. Opinionsinstituten kom nu med dagliga mätningar, och Temo hävdade den 7 september att det vägde jämnt mellan blocken. Ingen kan veta om siffrorna var riktiga, men jämfört med valet den 15 september hade samtliga opinionsinstitut räknat fram 2–3 procent för låg nivå för Socialdemokraterna. Diskussionen om opinionsmätningarna ledde till att instituten skulle ompröva sina metoder.
Folkpartiet segrade. I skuggan av opinionsmätningarna pågick valrörelsen ungefär som vanligt, men många upplevde den som ovanligt lam. Intresset koncentrerades till partiledarna, som turnerade landet runt. Folkpartiet liberalerna och dess ledare Lars Leijonborg lyckades genom nya krav på invandrare dominera en god del av valrörelsen. Folkpartiet tyckte att den som erbjuds jobb i Sverige ska få uppehållstillstånd – men bara så länge hans eller hennes arbetskraft efterfrågas. För att bli svensk medborgare bör man också visa i ett språktest att man talar svenska, ansåg Folkpartiet. Frågan om integration av invandrare och eventuell arbetskraftsinvandring blev central under valrörelsen.
Katastrof för Moderaterna. Moderaterna hade ovanligt svårt att märkas i valrörelsen. Bo Lundgren genomförde sin första valrörelse som partiledare, och han hade svårt att nå sina väljare. I valupptakten den 10 augusti hävdade moderatledaren att människorna måste ta tillbaka makten över sina liv och att var tredje politiker på alla nivåer skulle sparkas. Men han lyckades inte få i gång någon debatt. Inte heller när han krävde hårdare straff för brottslingar. Det var också svårt för moderaterna att väcka intresse för kravet att sänka skatterna med 130 miljarder kronor samtidigt som de påpekade stora brister i vård och skola. Moderaterna förlorade nästan 400 000 väljare i valet.
Vid en extrastämma den 8 november valdes Bo Lundgren om som moderatledare, men det är osäkert om han kommer att omväljas vid den ordinarie moderatstämman hösten 2003. Vid extrastämman visade det sig att moderaterna var ense om politiken men kritiska till hur den förts fram under valrörelsen.
Flera yngre moderater kom in i partistyrelsen. Fredrik Reinfeldt blev ordförande i riksdagsgruppen efter Per Unckel, som avgick. Moderaten Anders Björck, som var vice talman, lämnade också riksdagen efter 33 år och blev landshövding i Uppland. Sveriges Televisions dolda kamera i ett antal valstugor lockade fram främlingsfientliga uttalanden främst hos moderater. TV-programmet hette Uppdrag granskning.
Kristdemokraterna minskade. Alf Svenssons parti kunde inte upprepa succén från 1998, men 9,1 procent var det näst bästa i partiets historia. Kristdemokraterna hade som hjärtefråga i valet föräldrars rätt att stanna hemma med sina barn och motståndet mot homosexuellas rätt att bli prövade som adoptionsföräldrar. Under året blev Kristdemokraterna kritiserade också av sina borgerliga systerpartier centern och Folkpartiet, som hade en annan uppfattning om både de homosexuella och familjepolitiken.
Centern borgerlig. Under valrörelsen angrep centern kraftfullt sitt forna samarbetsparti Socialdemokraterna för att stå för centralism och maktfullkomlighet. Tillsammans med Folkpartiet försökte den nya centerledaren Maud Olofsson skapa en borgerlig vänster. Ständigt fick hon frågan om centern ändå inte till slut skulle kunna samarbeta med Socialdemokraterna. Till slut sade hon bestämt nej till Göran Persson. Bara ett världskrig skulle göra samarbete möjligt. I valet ökade Centerpartiet med en procent.
Vänstern backade. Vänsterpartiet lyckades inte upprepa sitt rekordval från 1998. Från 12 procent gick Vänsterpartiet ned till 8,4 procent. En vanlig förklaring var att väljarna återigen kände igen Socialdemokraterna och inte belastade dem för de stora nedskärningarna i slutet av 1990-talet.
I januari höll Vänsterpartiet sin partikongress, som fattade beslut om stora statliga utgiftslöften. Partiledningen fick också fria händer att göra upp om samarbete med Socialdemokraterna utan krav på statsrådsplatser. Gudrun Schyman höll ett feministiskt tal, där hon påstod att det fanns samma manliga strukturer hos oss som hos talibanerna.
Miljöpartiet blev kvar. Trots att det ständigt räknades ut av opinionsmätningarna lyckades Miljöpartiet de Gröna bli kvar i riksdagen med samma 4,6 procent som i valet 1998. De två språkrören Lotta Nilsson Hedström och Matz Hammarström avgick, och förtroenderådet fattade beslut om ett enda ordinarie språkrör. Kandidaten hette Claes Roxbergh. Åsa Domeij ville bara vara vice språkrör.
Men vid kongressen i maj, bara fyra månader före valet, valdes ändå till slut två språkrör, Maria Wetterstrand och Peter Eriksson. Under valrörelsen hävdade språkrören att Miljöpartiet bara skulle rösta för en regering som de själva var med i. Så lät det i utfrågningen med Sveriges Television och i en artikel i Expressen. Vid några tillfällen uttalade de sig mer svävande, t.ex. i Sveriges Televisions partiledardebatt.
Socialdemokraterna ökade. Under hela året var statsminister Göran Persson totalt dominerande i den svenska politiken, inte minst inom sitt eget parti. Men han varnade hela tiden för att väljarna skulle tro att hans parti redan vunnit. ”Det kommer att bli jämnt, det blir det alltid i svensk politik”, sade Göran Persson och fick rätt.
Socialdemokraterna hade svårt att engagera i valrörelsen, vilket kanske till någon del berodde på opinionssiffror som var lägre än i verkligheten. De gjorde knappast några egna utspel och kom inte med några egentliga nyheter. I valmanifestet i augusti kom Socialdemokraterna med löftet att inte sänka skatterna. Barnbidragen skulle höjas, fler skulle anställas i barnomsorgen, idrottsrörelsen skulle få mer pengar och museibesöken skulle bli gratis. Till slut lyckades Socialdemokraterna nå 3 procent över förra valets låga nivå, men det var långt till den 42–45-procentsnivå som partiet brukade ha på 1970- och 80-talen.
De stora valfrågorna
Sjukskrivningarna. Kostnaderna för sjukförsäkringen ökade 2000–01 med i genomsnitt 750 miljoner kronor i månaden eller med 25 miljoner om dagen. Frånvaron från arbetslivet p.g.a. ohälsa motsvarar 800 000 jobb. Ökningen har pågått år för år, och i valrörelsen kritiserade de borgerliga partierna regeringen för att inte ha kommit med kraftfulla motåtgärder. De borgerliga pekade på att det främst var inom den offentliga verksamheten sjukskrivningarna ökat och att det i första hand var kvinnor som behöver rehabilitering. En statlig utredning under Jan Rydh kom med fyrtio förslag till ökad hälsa i arbetslivet.
Socialdemokraterna ansåg att det främst är med hjälp av arbetsmarknadens parter som en förbättring kan ske. Man satte som mål att halvera sjukskrivningarna till 2008.
Invandringen. Invandrarnas villkor i Sverige, deras höga arbetslöshet och dåliga integration, vållade mycket debatt under året. Man kan utan vidare påstå att valrörelsen kom att domineras av invandrarfrågor. Vänsterpartiet och Miljöpartiet var särskilt aktiva men också Folkpartiet, som ägnade sin kväll i Almedalen på Gotland i juli åt en gala mot rasism.
Samliga riksdagspartier tog bestämt avstånd från främlingsfientlighet, men Sverigedemokraterna lockade fler väljare än vid tidigare val. I riksdagsvalet lade 1,44 procent av väljarna sin röst på Sverigedemokraterna. I kommunalvalen ökade partiet från att ha haft 8 mandat i 5 kommuner till 49 mandat i 29 kommuner. Riksdagsman Sten Andersson, moderat från Malmö, lämnade sitt parti och gick över till Sverigedemokraterna.
Skolan. Parollen ”skärpta krav på skolan” kunde man höra ofta under 2002. De borgerliga partierna enades i juni om att det bör bli betyg redan i sexan och fler betygssteg. De borgerliga ville ha tydligare kunskapskrav. Barn som inte klarar det ska erbjudas ett extra år. Folkpartiet ville förstatliga skolan, och Moderaterna utlovade en skola där antalet elever med otillräckliga kunskaper skulle halveras. Socialdemokraterna pekade på att skolan 2002 fått extra stöd på 1,5 miljarder kronor, en upptrappning med 1 miljard från året innan. Det skulle enligt Skolverket räcka för att anställa 3 000 nya lärare och andra yrkesgrupper i skolan.
Vården. Under flera år har brister i vården varit ett tacksamt ämne för de borgerliga partierna. De hävdade gång på gång att deras vårdgaranti skulle minska köerna avsevärt. Socialdemokraternas Göran Persson svarade i maj med att även hans parti vill införa en nationell vårdgaranti för att få bort väntetiderna till olika behandlingar. De borgerliga menade att detta bara var tomma ord. Socialdemokraterna hävdade i sitt valmanifest att sjukvårdens andel av våra gemensamma resurser kommer att öka. Under de kommande fyra åren vill partiet tillföra sjukvården ytterligare 20 miljarder kronor.
Skatterna. I varje val har skattefrågan sin plats. Under 2002 drev de borgerliga partierna precis som tidigare sin uppfattning att skatterna bör sänkas. Genom att Socialdemokraterna tydligt sade ifrån att välfärden och tryggheten är viktigare än skattesänkningar blev skillnaden mellan blocken uppenbar. Valet kom därför att gälla hur stor offentlig sektor Sverige skulle ha. Moderaterna ville sänka skatten mest; övriga borgerliga partier ville också sänka skatterna men inte lika mycket som Moderaterna.
Fastighetsskatten vållade stor debatt. Samtliga partier utom Socialdemokraterna lanserade olika modeller för att lindra eller ta bort fastighetsskatten. Kristdemokraterna utlovade att helt ta bort fastighetsskatten, som då skulle ersättas med en kommunal avgift på maximalt 2 600 kronor. Regeringen startade utredningar om saken.
Regeringsförhandlingar. Även om valet medfört stora förändringar för en del partier var blocken nästan lika stora som tidigare, och de flesta tog det därför för givet att den socialdemokratiska regeringen skulle sitta kvar. Så blev det till slut, men först efter många och långa förhandlingar.
Redan dagen efter valet möttes Socialdemokraterna och Miljöpartiet, men först sedan alla röster räknats på onsdagen stod det klart att Miljöpartiet skulle bli vågmästare. Efter förhandlingar torsdagen den 19 september förklarade sig miljöpartisterna besvikna över att inte ha fått något konkret bud av Socialdemokraterna. Samtidigt meddelade Vänsterpartiets företrädare att de var nöjda med hur förhandlingarna inletts. Miljöpartiet vidhöll sitt krav på att få statsrådsplatser.
Söndagen den 22 september nappade Miljöpartiet på en inbjudan av Folkpartiet att börja förhandla om en borgerlig regering, där Kristdemokraterna men inte Moderaterna skulle ingå. Ett par dagar senare meddelade Göran Persson att han stängde dörren för vidare förhandlingar med Miljöpartiet så länge de förhandlade med de borgerliga partierna. Ytterligare ett par dagar senare, den 27 september, hoppade centern av förhandlingarna, som därmed omöjliggjordes. Miljöpartisterna fick därpå ett nytt bud avSocialdemokraterna.
Regeringsuppgörelse. Mitt under förhandlingarna öppnades riksdagen, och Moderaterna begärde misstroendeförklaring mot Göran Persson. Centern, Folkpartiet och Kristdemokraterna stödde Moderaterna, men Miljöpartiet lade ned sina röster och Göran Persson kunde sitta kvar. Dagen därpå nådde Socialdemokraterna en uppgörelse med Miljöpartiet och Vänsterpartiet om 121 punkter. Under kommande fyra år lovade partierna att införa en rad reformer, om de ekonomiska ramarna så skulle medge. Det var fråga om friår i hela landet från och med 2005. Det svenska torskfisket skulle stoppas från 1 januari 2003, senare flyttades detta datum fram ett antal månader.
Djurskyddsmyndigheten skulle få ansvar för allt djurskydd. Trängselavgifter skulle införas i Stockholms innerstad. Norrbotniabanan skulle byggas. Föräldraförsäkringen skulle förlängas med två månader. Försvarsberedningen skulle som ett huvudalternativ räkna på en minskning av försvarsutgifterna med sex miljarder kronor. Vänsterpartiet och Miljöpartiet skulle få egna tjänstemän i flera departement men inga statsrådsplatser.
Regeringsombildning. Efter en ovanligt besvärlig förhandlingsomgång kunde den socialdemokratiska minoritetsregeringen lägga fram statsbudgeten för 2003, och Göran Persson genomförde en stor regeringsombildning. Näringsminister Björn Rosengren lämnade regeringen och ersattes av Leif Pagrotsky. Redan i början av året avgick skolminister Ingegerd Wärnersson. Margareta Winberg blev vice statsminister efter Lena Hjelm-Wallén.
Flera nya ministrar utan egen politisk bas utnämndes: Ann-Christin Nykvist, tidigare generaldirektör, blev jordbruksminister, och Lena Sommestad, tidigare professor, blev miljöminister efter att först ha varit vikarie för Kjell Larsson, som avled i december. Gunnar Lund, tidigare ambassadör, blev biträdande finansminister, och LO:s förre avtalssekreterare Hans Karlsson blev arbetslivsminister. Leni Björklund blev försvarsminister efter Björn von Sydow, som blev talman.
Statsbudgeten för 2003. Regeringens budget, som fått stöd av Miljöpartiet och Vänsterpartiet, innehöll ett antal höjningar mellan åren 2002 och 2003. Studiebidraget ska öka från 9 till 10 månader, de lägsta pensionerna höjs med 300–600 kronor, inkomstprövningen av änkepensioner upphör, allmän förskola för 4–5- åringar införs, föräldraförsäkringen förstärks, taket i sjukförsäkringen höjs, tandvårdsstödet för äldre förstärks med 300 miljoner kronor, kommunerna får nio nya miljarder för vården och omsorgen, skolan får en ny miljard varje år fram till 2005, biståndet höjs och polisen får ytterligare 170 miljoner 2003 och ytterligare 600 miljoner 2004.
EU och EMU. Trots ivriga försök från många EU-motståndare blev det inte någon intensiv EU-debatt före valet. Mot slutet av året ökade intresset något, då riksdagens samtliga partier enades om att den 14 december 2003 hålla folkomröstning om Sverige ska delta i EMU (EU:s valutaunion) eller inte. Allt fler ledande ekonomer tog ställning mot EMU, och vid slutet av året visade opinionsmätningarna på ett ganska jämnt läge mellan ja och nej till EMU. Även om det fanns en oro för den svaga konjunkturen dominerade EMU-frågan. Grundlagsändringen som ska möjliggöra utökat överstatligt samarbete med EU antogs av riksdagen i november.
Höga ersättningar. Inrikespolitiken mot slutet av året drabbades också av en upprörd debatt om bistånds- och migrationsminister Jan O. Karlssons höga ersättning. Från tidigare EU-jobb hade han vad som kallades efterlön och dessutom sin statsrådslön. Det blev även diskussion om en middag för socialdemokratiska vänner som han låtit staten betala, men flera av gästerna betraktade middagen som privat. Jan O. Karlsson beslöt att donera sin statsrådslön på 82 000 kronor till Olof Palmes minnesfond under den tid han är statsråd. Om middagen verkligen var en arbetsmiddag blev en fråga för åklagare sedan den polisanmälts. Det blev också diskussion om LO-toppens förmåner av olika slag. Tidigare under året hade statsrådet Mona Sahlin återigen varit i hetluften för en obetald fordonsskatt.
De ständigt återkommande debatterna om socialdemokratiska ledares moral besvärade regeringspartiet, som på så sätt fick en mindre lyckad start på den nya fyraåriga mandatperioden. Det var en klen tröst att en av näringslivets toppar, Percy Barnevik, fick mycket stark kritik för sin pension från ABB på totalt 930 miljoner kronor.
Temaartikel ur Nationalencyklopedins årsbok 2002
Inrikespolitik 2002: Och regeringen satt kvar
http://www.ne.se/rep/inrikespolitik-2002-och-regeringen-satt-kvar
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
