Arvid Lagercrantz
Två omskakande händelser satte särskild prägel på det inrikespolitiska året 2003: ett rungande nej till euron och mordet på Sveriges utrikesminister Anna Lindh.
Den inrikespolitiska debatten under året dominerades totalt av EU. Först handlade det om argument för och emot euron och mot slutet av året gällde det hur EU ska styras när de forna öststaterna blir medlemmar 2004. Denna nya EU-grundlag (konstitution) diskuterades i samtliga EU-länder.
Euroomröstningskampanjen drog i gång i januari, men Folkpartiledaren Lars Leijonborg fick inte med sig övriga japartier (Socialdemokraterna, Kristdemokraterna och Moderaterna) i en gemensam samordning som vid folkomröstningen om EU 1994. ”Vi får inte undanhålla väljarna att det finns olika skäl att säga ja till EMU”, sade Socialdemokraternas partisekreterare Lars Stjernkvist. ”Leijonborg kan inte övertyga våra väljare”, sade partisekreterare Sven Otto Littorin från Moderaterna.
På nejsidan uppträdde Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet, men till skillnad från vid EU-folkomröstningen valde några ledande ekonomer också att rösta nej, t.ex. Lars Wohlin och Nils Lundgren. Även på nejsidan rådde delade meningar om argumenten. Centerpartiet betonade att partiet var positivt till EU men negativt till euron. I februari visade Temo att eurovännerna tappat mark. När det var drygt ett halvår kvar till omröstningen ledde nejsidan med 46 procent mot 41 procent för jasidan och 13 procent tveksamma.
Svenskt Näringsliv var hela tiden positivt till euron och betalade ett okänt mångmiljonbelopp som stöd till kampanjen, men inom LO fanns det tveksamhet. Regeringens förslag att avsätta 10 miljarder kr i buffertfonder, som LO-kongressen krävt, skulle göra LO-medlemmarna mer positiva. Men det blev en lång diskussion. Borgerliga japartier sade klart nej till att lägga pengar ”på hög”. Arbetsgruppen med socialdemokrater och LO körde fast. Slutet blev att LO 7 april ställde sig neutralt till euron när det inte blev några buffertfonder. Temo i april visade att nejsidan växte: 47 procent tänkte rösta nej och 39 procent ja. I den allmänna debatten om euron hette det på många håll att jasidan nog skulle öka bara alla tunga jaorganisationer skulle ta del i kampanjen.
I sitt förstamajtal tog statsminister Göran Persson till stora ord om EMU. Han lovade lägre ränta, lägre priser och högre ekonomisk tillväxt om Sverige sade ja till EMU. Han var också självkritisk och tyckte att jasidan kommit i gång med kampanjen för sent. I maj blev också kampanjen hetare. De båda sidornas företrädare utmanade varandra på debatter som skulle hållas landet runt. I juni visade Temo 51 procent nej och 35 procent ja.
I juli koncentrerades det politiska intresset som vanligt kring Almedalsveckan. I år handlade det mesta om EU. Folkpartiledaren Lars Leijonborg försökte locka LO med ett stort offentligt sparande, medan LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin, som sade sig vara neutral, deltog i ett jaseminarium arrangerat av Fackliga röster för Europa.
Centerledaren Maud Olofsson kommer säkert också ihåg Almedalsveckan, där det blev diskussion om vad hon sagt om Hitler. En av centern inbjuden brittisk gäst, Janet Bush, hade sagt att ”Hitler är den siste som velat ha en gemensam valuta. Om Hitler var för det, borde vi vara mot det”. Maud Olofsson sade: ”Hitler gjorde ju tokiga saker och det säger ju hon och jag också. Låt oss då lära oss av de tokigheter som han gjorde.” Maud Olofsson sade också: ”Mitt misstag var att jag försökte förklara vad jag trodde att hon sagt.”
I spurten inför folkomröstningen deltog inte minst fyra framstående kvinnor på jasidan: Gunilla Carlsson (moderat), Anna Lindh (socialdemokrat), Marit Paulsen (folkpartist) och Margot Wallström (socialdemokrat). På nejsidan lanserades Ulla Hoffmann (vänsterpartist), Maria Wetterstrand (miljöpartist) och Britta Lejon (socialdemokrat). I augusti visade Temo 49 procent nej och 37 procent ja.
Alla partier var splittrade i eurofrågan. Det var ju därför det blev folkomröstning. Moderaterna och Folkpartiet hade en stor majoritet för ja. Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet hade också stor majoritet för nej, men inom Socialdemokraterna och Kristdemokraterna fanns det en majoritet mot partiernas jalinje. I regeringen fanns det fem statsråd som meddelat att de tänkte rösta nej. Under kampanjen vållade detta statsminister Göran Persson problem. Han sade till ett par statssekreterare att de inte fick delta i styrelser för kampanjen. Detta vållade misstämning inom regeringspartiet.
De vanligaste argumenten för ja var: ”Om Sverige inför euron underlättas handeln och räntorna sänks. Genom att införa euron får Sverige större möjligheter att påverka de ekonomiska och politiska besluten i EU. Om Sverige går över till euron skyddas vi bättre mot internationella valutaspekulationer.”
De vanligaste argumenten för nej var: ”Europeiska centralbanken kommer inte att ta hänsyn till svensk ekonomi när man fattar beslut om räntor och penningpolitik, vilket ökar risken för arbetslöshet i Sverige. Om Sverige inför euron förlorar vi vårt självbestämmande i många viktiga frågor. Det är tryggare att vänta och se, därför bör Sverige avvakta.”
De sista veckorna blev allt mer hektiska. Opinionsmätningarna visade visserligen på nejseger, men många jaföreträdare hade svårt att ta det till sig. Till följd av mordet på Anna Lindh några dagar före valet blev slutet på folkomröstningskampanjen stympat. I stället för en stor avslutande TV-debatt valde samtliga partiledare att föra ett lågmält samtal i TV. När resultatet av folkomröstningen blev klart på kvällen 14 september visade det sig att det blev ett rungande nej: 55,9 procent nej mot 42 procent ja. Valet blottade klyftorna i det svenska samhället. De svaga slog de starka, fattiga mot rika, äldre mot yngre, kvinnor mot män och stad mot land.
EU:s grundlag blev en stridsfråga i EU-länderna under hösten. Den förre franske presidenten Valéry Giscard d’Estaing ledde under ett år ett konvent med mer än 100 deltagare från alla EU-länderna. Deras förslag, som presenterades 13 juni, kom att ligga till grund för hur EU skulle styras när ytterligare tio länder blev medlemmar av EU. Förslaget att EU skulle ledas av en ordförande, en president vald på 2,5 år, vållade protester i Sverige, men inte i övriga EU-länder. Sverige och många andra länder krävde att få ha kvar systemet med en egen kommissionär som har rösträtt. Sverige ogillade också att EU skulle få en utrikesminister som skulle bli vice ordförande i EU-kommissionen och medlem av ministerrådet.
Ytterligare en kontroversiell fråga gällde Giscard d’Estaings förslag att ge de stora länderna större makt. EU:s ordförande Silvio Berlusconi, Italien, ville få fram ett beslut om EU:s grundlag före årets slut, men misslyckades. Oenigheten var för stor kring hur rösterna i ministerrådet skulle fördelas. Förhandlingarna skulle fortsätta under 2004.
I den svenska riksdagen krävde Vänsterpartiet och Miljöpartiet en folkomröstning även om den nya EU-grundlagen, medan de borgerliga partierna var uppretade över att statsminister Göran Persson inledde förhandlingar om grundlagen i Rom utan att riksdagen fattat något beslut. Den stora tvistefrågan i Sverige gällde att Socialdemokraterna ville säga ja till en EU-president, men det ville inget annat parti. När riksdagen i november röstade om saken sade 156 ledamöter nej till en EU-ordförande/-president medan bara 120 sade ja, i övrigt rådde det stor enighet.
Regeringsombildning. Ny utrikesminister efter Anna Lindh blev 3 oktober oväntat 61-åriga Laila Freivalds. Hon hade varit justitieminister i nio år, men lämnat regeringen Persson år 2000 i vredesmod sedan hon anklagats för en olämplig affär med familjens bostadsrätt. Ny migrationsminister blev Barbro Holmberg, 51 år, tidigare generaldirektör för Migrationsverket och statssekreterare i UD. Ny biståndsminister blev Carin Jämtin, 39 år, chef för biståndsfrågorna i Olof Palmes internationella centrum. Jan O. Karlsson och vice statsminister Margareta Winberg fick lämna regeringen.
Under Göran Perssons sju år som statsminister hade bara han själv och kulturminister Marita Ulvskog kvar samma befattning i regeringen som vid utnämningen 22 mars 1996. I februari fick svenska folket också reda på att statsministern inlett ett förhållande med Anitra Steen, VD för Systembolaget, vars namn skulle bli alltmer känt för den allt större muthärvan bland butikschefer på Systembolaget. Polis och åklagare undersökte saken, medan ett stort antal personer fick lämna sina jobb.
Tre partiledare avgick. Den 1 april meddelade moderatledaren Bo Lundgren att han inte ställde upp till omval vid höstens partistämma. Bo Lundgren ansåg att det var nödvändigt ”att få slut på persondiskussionen om partiet skulle lyckas verka med full kraft i eurokampanjen”. Omedelbart pekades Fredrik Reinfeldt, 38 år, ut som trolig efterträdare. Vid stämman i september blev Fredrik Reinfeldt enhälligt vald, och nästan hela moderatledningen hade därmed förnyats. Första vice ordförande blev Gunilla Carlsson och andra vice ordförande Kristina Axén Olin. Många bedömare ansåg att Moderaterna under Reinfeldt skulle komma att gå mot mitten. Något verkligt belägg för detta gavs inte på moderatstämman mer än att Reinfeldt ville lyssna till människornas vardagliga problem.
Den andra partiledare som avgick heter Gudrun Schyman, ordförande i Vänsterpartiet. Den 26 januari gav hon upp sedan skattemyndigheterna inte godkänt ett avdrag på 120 000 kr för inkomståret 2001 och hon inte ”fått hundraprocentigt stöd av sina medlemmar”. Vänsterpartiet valde så småningom Ulla Hoffmann som förste vice ordförande och Ingrid Burman till andra vice ordförande fram till partikongressen i februari 2004. Trots att Gudrun Schyman varit en mycket skicklig partiledare höll Vänsterpartiet sina opinionssiffror kring 8–9 procent som under Schymans sista tid.
Alf Svensson, ordförande i Kristdemokraterna, firade 20 januari trettio år som partiordförande. När han i slutet av februari skulle meddela om han stod till förfogande ännu ett år trodde medierna att han skulle säga nej. Det blev stor kalabalik i Gränna, men han meddelade att han ville sitta kvar ”efter en längre tids grubbel”. Vid rikstinget i juni i Gävle valdes Maria Larsson, 47 år från Gnosjö, till ny första vice ordförande. Av många utpekades hon som trolig efterträdare till Alf Svensson, som fyllde i 65 år i augusti. Den 16 december meddelade Alf Svensson att han avgår. Han uppmanade partiet att besluta om ett extra riksting under våren 2004. Andra kandidater till partiledarposten var Mats Odell och Göran Hägglund. Kristdemokraterna hade vikande siffror i opinionsmätningarna under året.
Regeringen, Vänsterpartiet och Miljöpartiet bildade majoritet vid nästan alla riksdagsomröstningar. Lågkonjunkturen gjorde att reformtakten mattades jämfört med tidigare år. Vårbudgeten, presenterad 15 april, innehöll försämringar för barnfamiljerna från 1 januari 2004. Maxtaxan i barnomsorgen höjdes för första barnet med 120 kr till 1 260 kr per månad. Enligt finansdepartementets beräkningar väntades regeringen få svårt att uppnå målen att halvera socialbidragen mellan 1999 och 2004 samt målen för sysselsättningen.
Det stora problemet för regeringen var ökningen av kostnaden för sjukförsäkringen, som stigit från 50 till 100 miljarder per år under de senaste fyra åren. Målet var att halvera sjukskrivningarna till 2008. Regeringen lyckades inte komma överens med arbetsmarknadens parter om motåtgärder och förlängde därför arbetsgivarnas sjuklöneperiod med en vecka, medan den sjukpenninggrundande inkomsten ska minskas med 3 procent när man räknar ut sjukpenningen. Mot slutet av året beslöt regeringen i en uppgörelse med Vänsterpartiet och Miljöpartiet om sjukförsäkringen att arbetsgivarna i stället för den tredje sjuklöneveckan från 2005 ska betala 15 procent av sjukförsäkringen.
I budgetpropositionen för 2004, som presenterades 22 september, höjdes energiskatterna med 2 miljarder kr. Denna s.k. gröna skatteväxling, som främst drivits fram av Miljöpartiet, höjde också diselskatten med 10 öre litern, eldningsoljan med 420 kr per kubikmeter och elskatten med 1 öre per kilowattimme. I gengäld sänktes inkomstskatterna med 200 kr per person och år samt arbetsgivaravgifterna med 0,12 procent. Arvsskatten slopades mellan makar. Försök med förkortad arbetstid skulle inledas och friår införas över hela landet senast 2005. Rättsväsendet fick ytterligare 550 miljoner kr. Underskottet i statens budget ökade till 40 miljarder kr. Under året ökade arbetslösheten.
Den borgerliga oppositionen tyckte att budgeten var skakig och framhöll att regeringen inte tycktes nå sina egna mål. Kommuner och landsting började göra nedskärningar och höjde ändå skatterna på många håll. Hösten blev ovanligt dyster med många klagomål över sämre vård, för få poliser och undermålig skola. De fyra borgerliga partierna hade det lättare att kritisera regeringen för tomma löften än under åren 1999–2002, då tillväxten var hygglig och en hel del nya reformer kunde införas. Både hos Moderaterna och Folkpartiet lyfte man särskilt fram rättsfrågorna. Folkpartiledaren Lars Leijonborg lanserade uttrycket vård, skola och polis.
Under 2003 blev det också en intensiv debatt om den kommunala skatteutjämningen. Borgerliga politiker fick stöd av ett antal socialdemokrater som ansåg att det var fel att låginkomsttagare i vissa stockholmskommuner skulle betala skatt till rätt välmående kommuner ute i landet. Klyftan mellan stad och land blev allt djupare under 2003.
Arbetskraftsinvandringen blev ett diskussionsämne under året. Regeringens utredare Berit Rollén föreslog i januari att regeringen skulle backa från löftet att hålla gränserna öppna. I november sade Göran Persson alltjämt formellt nej till övergångsregler, men kunde tänka sig att genomföra ett antal förslag som lades fram av Berit Rollén och då fick mycket kritik. Det kunde vara fråga om att ge arbetstillstånd under bara ett år i taget. Göran Persson var också inne på att man skulle kunna säga att de som ska arbeta i Sverige ska ha heltidsarbete.
Ett ständigt återkommande tvisteämne gällde flyktingarnas asylrätt. Från många håll inom oppositionspartierna kritiserades regeringen för att försämra för flyktingarna. Regeringen tillbakavisade kritiken med att Sverige försöker göra arbetet med flyktingarna rationellare. I april antog riksdagen en skärpt terroristlag.
2003 års inrikespolitiska credo kan sägas vara: elände och åter elände. De rikaste direktörerna kritiserades för att vara giriga och politikerna för att allt skars ned och blev sämre. Och faktum är att så många svenskar var beroende av det offentliga, antingen som anställda eller som bidragstagare, att lågkonjunkturen märktes direkt. Och hela tiden upprepades det att värre blir det, när vi om några år blir ännu färre som ska försörja allt fler.
Temaartikel ur Nationalencyklopedins årsbok 2003
Inrikespolitik 2003: Ett motigt år för regeringen
http://www.ne.se/rep/inrikespolitik-2003-ett-motigt-år-för-regeringen
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
