Arvid Lagercrantz
Det politiska året 2004 kom till en början främst att ägnas åt Europaparlamentsvalet. Inrikespolitiskt stod regeringsblocket med Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet mot ett alltmer enat borgerligt block kallat Allians för Sverige. Vi fick flera nya statsråd och nya ledare för Vänsterpartiet och Kristdemokraterna.
Den ekonomiska konjunkturen blev riktigt bra under 2004, men den öppna arbetslösheten var fortsatt hög och låg en bit över fem procent. I den situationen valde regeringsblocket att införa en rad nya reformer för att förbättra sysselsättningen. Kommunerna skulle få ytterligare 14,5 miljarder kronor under tre år, låg- och medelinkomsttagarna fick skattelättnader och arbetslösa fick 20 000 nya platser i arbetsmarknadsutbildning. Under åren 2005–07 skulle 6 000 fler anställas i förskolan. De fyra borgerliga partierna framförde främst kritik mot ökningen av statsskulden och att omkring en miljon svenskar av olika skäl levde på bidrag och därmed inte tillhörde arbetskraften.
Socialdemokraterna gjorde för tolfte gången upp med Vänsterpartiet och Miljöpartiet om vår- och statsbudgetar. Regeringen kunde 2004 fira sitt tioårsjubileum vid makten om man räknar från 1994, då regeringen Bildt avgick efter tre år. Genom att göra upp med Vänsterpartiet och Miljöpartiet har Socialdemokraterna utan att erbjuda statsrådsplatser fått igenom sina budgetar. Men för varje år har budgetförhandlingarna blivit alltmer besvärliga för regeringen. Kraven från Miljöpartiet och Vänsterpartiet har blivit fler och mer högljudda. Samarbetet består nu av att Socialdemokraterna förhandlar med Miljöpartiet och Vänsterpartiet var för sig.
De tre partierna enades i november om att visserligen fortsätta fram till valet 2006, men statsminister Göran Persson signalerade i en intervju att han ansåg att det samarbete som regeringen lutade sig mot ”är tömt på sin kraft”. Han uteslöt inte att Socialdemokraterna efter valet 2006 kan komma att erbjuda statsrådsplatser åt Miljöpartiet. Det andra samarbetspartiet nämndes inte och Vänsterpartiet ”gick i taket” och förklarade att en sådan regering kommer man inte att stödja. Flera ledande partikamrater till Göran Persson blev också upprörda och förklarade att de inte vill få in Miljöpartiet i regeringen.
De fyra borgerliga partierna kom under 2004 att stå varandra allt närmare. Genom att Moderaterna under den relativt nye partiledaren Fredrik Reinfeldt anpassade sin politik mot mitten i fråga om skattesänkningar, vård, skola, omsorg samt arbetsmarknadspolitik kunde man se ökade möjligheter för Moderaterna, Folkpartiet, Kristdemokraterna och Centerpartiet att enas om ett politiskt program. De möttes också, bevakade av ett stort pressuppbåd, hemma hos centerledaren Maud Olofsson i Högfors, Västerbotten, i slutet av augusti. De lovade att före valet 2006 enas om ett brett program med både reformer och besparingar som de vill genomföra i regeringsställning. Samarbetet kallades Allians för Sverige.
De borgerliga partierna tillsatte senare under hösten sex arbetsgrupper som ska ta fram gemensamma program om ekonomisk politik, utbildning, utrikespolitik, välfärdsfrågor, näringspolitik och rättsfrågor. Arbetsgrupperna ska resultera i ett gemensamt valmanifest i augusti 2006. Riksdagsgrupperna tänks ha gemensamma sammanträden, och de fyra partiledarna ska under 2005 resa på gemensam förvalskampanj. De borgerliga partiledarna hävdade att de ska vara mer sams än någonsin tidigare. Centerpartiet upphörde också med sitt försvarssamarbete med Socialdemokraterna, och den inriktning Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Centerpartiet haft att få industrin att lösa avvecklingen av kärnkraften sprack.
På många sätt stärktes under året ett borgerligt regeringsalternativ, men det måste sägas att det ännu inte föreligger någon enighet om ett valmanifest. Det jobbet återstår att göra, och det är en öppen fråga om något av de borgerliga partierna kommer att känna behov av att profilera sig. Kristdemokraterna hade tydliga problem i opinionsmätningarna under hösten. Sifo i november visade 3,9 procent.
EU kom även detta år att bli mycket omtalat i den svenska inrikespolitiken. Främst handlade det om valet till Europaparlamentet 13 juni, men också hur EU-kommissionen skulle komma att utses i oktober och november. Ännu en gång tog många väljare ställning i Europaparlamentsvalet som om det gällde att rösta ja eller nej till EU. Men nu var det frågan om att utse Sveriges 19 representanter av Europaparlamentets 732. Det gällde till exempel framtida miljöskatter, alkoholpolitik, tjänstedirektiv, militär EU-krisstyrka och mycket mer.
Alkoholen blev en viktig stridsfråga sedan de svenska införselreglerna i praktiken tagits bort, spriten flödade in i Sverige och allt färre handlade på Systembolaget. Folkpartiet krävde sänkt alkoholskatt. Kristdemokraterna ville i stället att Sverige skulle strunta i EU-rätten och återinföra införselreglerna: en liter starksprit, en liter vin och två liter starköl. Centern ville slå vakt om den restriktiva alkoholpolitiken, ta tuffare tag mot EU och skapa ”en ny folkresning” mot alkoholmissbruk.
Miljöpartiet och Vänsterpartiet var negativa till skattesänkningar. Regeringens alkoholutredare Kent Härstedt föreslog 16 augusti att spritskatten från 1 januari 2005 skulle sänkas med 40 procent. Något beslut fattade inte regering och riksdag under 2004. Man kan dock dra slutsatsen att svensk alkoholpolitik förändrats i grunden till följd av EU-inträdet. År 1989 drack svenskarna 7,7 liter ren alkohol per person och år. År 2003 drack man 10,3 liter.
Junilistan kom in som ett nytt EU-kritiskt parti. Två kända EMU-motståndare, Nils Lundgren och Lars Wohlin, ställde upp som kandidater. Junilistan förklarade sig positiv till EU, men ville begränsa EU:s makt och överstatlighet. Det nya partiet, som hade mycket små resurser, oroade en del av de andra partierna. Moderaternas partisekreterare Sven-Otto Littorin menade att det nya partiet skulle riskera att ”dra till sig allsköns populister”.
Nils Lundgren, tidigare chefsekonom på Nordea, hävdade dagarna före valet att hans parti skulle få två mandat för att ”vi ligger i mittfåran som ett parti för vanliga, sansade medborgare”. Medelåldern på kandidaterna var 62 år och hälften var ekonomer. Medierna rapporterade en hel del om Junilistan, men övriga partier avstod till stor del från att debattera med kandidaterna.
Övergångsregler för att hindra arbetskraft från de nya EU-länderna blev den kanske största debattfrågan under vårens EU-parlamentsvalrörelse. Alla EU-länder införde övergångsregler, och det ville statsminister Göran Persson att också Sverige skulle göra. Han hade varnat för ”social turism”. I slutet av februari enades de fyra borgerliga partierna om att säga nej till övergångsregler. Regeringen fick kritik av övriga partier för att vilja stänga ute medborgare från de forna östländerna. Folkpartiet var splittrat i frågan. Partiledningen ville ha övergångsregler, och det ledde till avhopp från partiet. I slutet av mars såg det ut som om riksdagens tre största partier, Socialdemokraterna, Moderaterna och Folkpartiet, var för någon form av stoppregler.
När riksdagen kom fram till omröstning 28 april drabbades Socialdemokraterna av det största bakslaget på många år. Sedan Moderaternas respektive Folkpartiets ”mjukare” förslag till övergångsregler slagits ut röstade samtliga fyra borgerliga partiers 182 riksdagsledamöter nej till övergångsregler medan 137 socialdemokrater sade ja. Det blev alltså inga övergångsregler för arbetssökande från de nya EU-länderna från 1 maj, vilket Socialdemokraterna hade tänkt sig. Senare under hösten kunde man konstatera att mycket få personer från de forna öststaterna tagit sig till Sverige för att arbeta.
Valet till Europaparlamentet lockade inte heller denna gång fram någon större entusiasm. Partierna satsade inte mer än för fem år sedan. En av de tyngre svenska politikerna, Göran Persson, var borta under valspurten. Han lät operera sin höft. Få av kandidaterna var välkända. År 1999 ställde kända namn som Marit Paulsen, Pierre Schori och Per Gahrton upp. De ledande namnen nu var Gunnar Hökmark (M), Cecilia Malmström (FP), Lena Ek (C), Anders Wijkman (KD), Inger Segelström (S), Jonas Sjöstedt (V), Carl Schlyter (MP) och Nils Lundgren (JL). En rad andra småpartier försökte också få röster. Den stora överraskningen blev att Junilistan fick tre platser i Europaparlamentet.
Genom personvalet blev det överraskningar i flera partier. Socialdemokraterna placerade Anna Hedh från Mörbylånga och den unga Åsa Westlund före den erfarne Europaparlamentarikern Göran Färm, som slogs ut, och folkpartisterna kryssade in Maria Carlshamre, varför Olle Schmidt fick lämna Europaparlamentet.
Under hösten stärktes det nyvalda Europaparlamentet genom att hota med att inte godkänna Italiens nominerade kommissionär Rocco Buttiglione, som av en majoritet ansågs ha olämpliga åsikter (”äktenskapet är till för att kvinnan ska föda barn och homosexualitet är en synd”). Kommissionens nyvalde ordförande, portugisen José Manuel Barroso, valde till slut att undvika en omröstning. I stället flyttade han bort Buttiglione och gjorde ytterligare ett par förändringar och i november, tre veckor för sent, kunde Europaparlamentet godkänna den nya EU-kommissionen.
Miljöpartiet har under hela sin existens varit negativt till EU, och sedan Sverige blev medlem har partiet krävt att vi ska lämna EU. I ett utkast till Miljöpartiets valmanifest, som skulle antas av kongressen i juni, fanns inte detta krav med. Men vid den extra partikongressen i Eskilstuna i februari beslöt partiet att ha kvar utträdeskravet. ”Miljöpartiet kan komma att ändra sin inställning till EU och bli mer positivt, men än så länge står kravet fast”, sade språkrören Peter Eriksson och Maria Wetterstrand.
När sedan Miljöpartiet höll kongress på Ronneby brunn i maj, bara några veckor före Europaparlamentsvalet, slog partiet fast att EU:s murar ska rivas och att Sverige ska lämna EU. Att det finns ett antal ledande miljöpartister som vill dämpa den negativa inställningen till EU tolkades på sina håll inom socialdemokratin som att Miljöpartiet förbereder sig för att komma in i regeringen. Men tills vidare är Socialdemokraternas och Miljöpartiets inställning till EU oförenliga.
Statens budget presenterades som vanligt numera i mitten av september. Regeringen, Vänsterpartiet och Miljöpartiet ökade statsutgifterna kraftigt och därmed statsskulden. De utlovade 121 punkterna genomfördes till stor del. Här följer ett axplock. Främst fick kommunerna ytterligare 14,5 miljarder kronor för åren 2005–07. Arvs- och gåvoskatten avskaffades från 2005 för att underlätta generationsskiften i företag. Inkomstskatten sänktes med 900–2 100 kronor per person och år.
Barnbidraget skulle höjas med 100 kronor per barn och månad från 2006, och från 1 juli 2006 skulle taket i föräldraförsäkringen höjas till drygt 32 000 kronor per månad. 3,3 miljarder kronor skulle skatteväxlas, vilket betydde att energiskatterna höjdes och arbetsgivaravgifterna sänktes. Fordonsskatten höjdes med 340 kronor och bensinskatten gick upp med 15 öre litern. Biståndet ska bli en procent av BNI (bruttonationalinkomsten) från 2006. Förmögenhetsskatten sänktes genom att fribeloppet höjs, för makar till 3 miljoner kronor.
Försvaret skars ned ordentligt även vid 2004 års försvarsbeslut. Den socialdemokratiska regeringen hade tänkt göra upp med Centerpartiet precis som tidigare år, men det ville inte Centerpartiet sedan de fyra borgerliga partierna börjat samarbeta i Allians för Sverige. Centern och övriga borgerliga partier klagade också på att Socialdemokraterna redan gjort upp om minskade försvarsanslag med 3 miljarder kronor från 2007.
Den 24 september presenterade försvarsminister Leni Björklund ensam försvarspropositionen, som innebar större satsning på internationella uppgifter för det svenska försvaret. Sverige ska delta i EU:s snabbinsatsstyrka, och ett nytt värnpliktssystem införs där 10 000 värnpliktiga ska utbildas. Försvarets personal ska minskas från ca 20 000 till 15 000 personer. Många orter drabbas av nedläggningarna. Efter en dramatisk uppgörelse med Vänsterpartiet garanterade regeringen lika många jobb i Arvidsjaur trots att regementet flyttas till Boden.
Sjukskrivningarna hade i flera år varit regeringens stora problem. Under 1990-talets sista år skedde en fördubbling. Genom att låta arbetsgivarna stå för en tredje vecka hade sjukskrivningarna under första halvåret 2004 minskat med 13 procent. Men samtidigt ökade förtidspensionerna. I oktober lade arbetslivsminister Hans Karlsson, Vänsterpartiet och Miljöpartiet fram ett förslag som skulle ge arbetsgivarna ekonomiskt intresse av att minska sjukskrivningarna. Den tredje sjukveckan togs bort, och arbetsgivarna fick stå för 15 procent av hela sjukskrivningskostnaden. Förslaget dömdes ut av de borgerliga partierna och av näringslivet men antogs av riksdagen.
Ny ledare för Kristdemokraterna blev det i början av 2004. Alf Svensson hade lämnat partiledarstolen i Kristdemokraterna efter mer än 30 år, och det såg ut att bli strid om vem som skulle komma efter. Många ville ha Maria Larsson från Gnosjö, men hon tackade nej och det gjorde till slut också tidigare kommunikationsministern Mats Odell. Då kunde Göran Hägglund väljas till partiledare. Under året minskade Kristdemokraternas siffror i opinionsundersökningarna för att i november ligga på 3,9 procent.
”Kommunisten” Lars Ohly valdes till ny partiledare i Vänsterpartiet efter en jordskredsseger på kongressen 20 februari i Stockholm. Valet till partistyrelse blev en seger för vänstern inom partiet. De så kallade förnyarna, som har en mer pragmatisk politisk linje, blev inte omvalda. En av dessa var förre vice ordföranden Johan Lönnroth.
I oktober blev Lars Ohly utsatt för två kritiska reportage i SVT:s program Uppdrag granskning. Under ett par veckor angreps han för att inte ha gjort upp med sitt stalinistiska förflutna. Men han sade att han alltjämt skulle kalla sig kommunist. Slutet på det hela blev att Vänsterpartiet ordnade en debattdag i riksdagshuset i Stockholm. Förra vänsterpartiledaren Gudrun Schyman lämnade sitt parti 7 december för att bli politisk vilde i riksdagen och eventuellt vara med och bilda ett feministiskt parti.
Regeringsombildning hade statsminister Göran Persson utlovat redan under våren. Han skulle ”toppa laget”, som han sade. När statsministern höll sitt årliga tal i Björkviks Folkets park i början av augusti berättade han att Ylva Johansson skulle komma tillbaka till regeringen och få hand om vårdfrågor. Hon skulle efterträda Lars Engqvist, som blivit landshövding i Jönköping.
Den 22 oktober blev det en större regeringsombildning. Sedan Marita Ulvskog avgått som kulturminister och efterträtt Lars Stjernqvist som socialdemokratisk partisekreterare var det bara Göran Persson själv som alltjämt innehade samma post i regeringen som då han bildade den i mars 1996.
Tre nya personer kom nu in i regeringen: Sven-Erik Österberg, tidigare ordförande i finansutskottet, blev biträdande finansminister, Jens Orback, före detta journalist, utågs till integrationsminister och Ibrahim Baylan till skolminister. Baylan blev Sveriges första minister med utomeuropeisk bakgrund. Pär Nuder övergick till att bli finansminister, Thomas Östros till näringsminister, Leif Pagrotsky till utbildnings- och kulturminister och Mona Sahlin till samhälls- och byggnadsminister.
Flodvågskatastrofen på annandag jul i Sydostasien, där flera hundratusen människor dog, fick inrikespolitiska följder. Utrikesminister Laila Freivalds och statsminister Göran Persson fick till en början mest kritik av drabbade svenskar i Thailand som tyckte svenska myndigheter varit sena med hjälpen. Så småningom stämde samtliga oppositionspartier in i kritiken, vilken främst gick ut på att regeringen inte byggt upp den särskilda beredskapsstyrka som föreslagits och som skulle vara i gång 24 timmar om dygnet och bistå regeringen.
Temaartikel ur Nationalencyklopedins årsbok 2004
Inrikespolitik 2004: Borgerlig allians utmanar regeringen
http://www.ne.se/rep/inrikespolitik-2004-borgerlig-allians-utmanar-regeringen
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
