Inrikespolitik 2005: Uppförsbacke för regeringen

Arvid Lagercrantz

År 2005 blev ett dåligt år för den svenska regeringen. Opinionssiffrorna pekade för det mesta på valförlust 2006, arbetslösheten var hög och en rad större händelser besvärade regeringen. Statsminister Göran Persson verkade tidvis vilja avgå. Däremot lyckades de fyra borgerliga partierna trivas allt bättre med varandra, även om de inte var överens om allting.

Regeringen Persson fick även detta år kritik för att så många människor var antingen sjukskrivna eller förtidspensionerade. Opponenterna sköt också in sig på den höga fastighetsskatten samt bristerna i äldreomsorgen, sjukvården och skolan. Regeringen försökte svara med en statsbudget för 2006 utan några nedskärningar och med löften om miljardsatsningar på äldreomsorg och tandvård. Den svenska ekonomin gick mycket bra med en tillväxt på över 3 procent.

Socialdemokraterna, som även detta år regerade med hjälp av Vänsterpartiet och Miljöpartiet, anklagades för att alltför ofta utnämna sina egna till höga chefsposter, och ett antal socialdemokrater beskylldes för att ta för sig orättfärdiga förmåner av olika slag. Det kunde gälla lägenheter eller dubbla löner. Under hösten blev också den interna kritiken mot statsministern tydlig när kommunalrådet i Göteborg, Göran Johansson, avgick ur verkställande utskottet.

Oförberedd på flodvåg

Året började katastrofalt för regeringen, som inte hade någon egentlig beredskap för att bistå de tusentals svenskar som befann sig i Thailand vid flodvågskatastrofen 26 december 2004. De svenska hjälpinsatserna kom därför i gång sent, och många kommer nog ihåg hur hjälplösa statsminister Göran Persson och utrikesminister Laila Freivalds verkade vara vid de dagliga presskonferenserna i TV. Det hjälpte inte att ingen tidigare svensk regering heller hade förberett Sverige på att bistå så många nödställda svenskar utomlands.

Antalet döda till följd av tsunamivågen kan inte fastställas exakt men uppskattas till storleksordningen 250 000. Antalet saknade svenskar var 543. Omkring 1 500 svenskar skadades. En oberoende granskningskommission ledd av hovrättspresidenten Johan Hirschfeldt talade klartext och pekade även ut tjänstemän med namn.

Kommissionen gjorde bedömningen att den grundläggande bristen i statsförvaltningen var att regeringskansliet saknade en organisation för att hantera allvarliga kriser. Kommissionen ansåg att ”den första insatsen kunnat göras två dygn tidigare än den faktiskt skedde”. Sverige hade i viktiga avseenden hävdat sig dåligt jämfört med länder som har en fungerande krishantering.

2005 års katastrofkommission påminner om att flera utredningar föreslagit en förbättrad krisledning och lägger därför det övergripande ansvaret för regeringskansliets tillkortakommanden på statsminister Göran Persson. De borgerliga partierna var starkt kritiska till hur regeringen skött sig, men avstod från att komma med en misstroendeförklaring. Hela saken kommer upp igen under våren 2006 vid granskningen i konstitutionsutskottet.

Statsministern kritiserad

I takt med försämrade opinionssiffror under våren fick Göran Persson kritik för sin ledarstil. I april utbröt en diskussion om Margot Wallström, vice ordförande i EU-kommissionen, kunde bli ny socialdemokratisk partiordförande. Dagen efter att hon deklarerat att hon inte kandiderade meddelade Göran Persson att han funderade på att avgå till hösten. ”Jag kommer att ta ställning när vi kommer fram till partikongressen”, sade Göran Persson. Det uppstod förvirring i socialdemokratin och i landet.

Några dagar senare deklarerade Persson att han ”inte har några planer på att lämna det här uppdraget”. Gång på gång fick han höra att han var maktfullkomlig och saknade visioner. Det talades också mycket om Perssons gårdsbygge i Flen. Statsministerparet fick byggnadslov för mangårdsbyggnad, gästhus och garage 130 meter från en sjöstrand.

Statsvetarprofessorn och socialdemokraten Olof Ruin skrev i Dagens Nyheter i november att ”det är överraskande att Göran Persson, trots all makt som ligger i hans ämbete, ändå inte förstår värdet av att tona ned sin egen betydelse”.

Moderaterna mot mitten

Om Göran Persson fick kritik så hyllades moderatledaren Fredrik Reinfeldt desto mer. I valet 2002 fick Moderaterna 15,2 procent, men under 2005 låg Reinfeldts moderater ofta över 30 procent i opinionsmätningarna. Moderatledningen förde medvetet flera politiska frågor mot mitten. Här några huvudpunkter:

dämpade skattesänkningskrav
inga större ändringar i arbetsrättslagstiftningen
AMS skulle bevaras
a-kassorna skulle fortsätta i fackets regi
ökade offentliga utgifter till vård, skola, omsorg
mer kvalitet i de kommunala skolorna

Dessa kursändringar väckte stort uppseende, men Moderaterna höll hela tiden fast vid sitt grundläggande budskap att skillnaden mellan att arbeta och att leva på bidrag skulle öka. De stora opinionsframgångar som Moderaterna hade kommenterades då och då med att partiet är bättre på träning än under match. Under 2005 framstod Fredrik Reinfeldt som den självklara konkurrenten till Göran Persson om statsministerposten, även om övriga borgerliga partiledare inte ville medge det.

Alliansen tuffade på

Den borgerliga alliansen, som redan under 2004 började förbereda 2006 års valseger, uppträdde flera gånger gemensamt. Det skedde till exempel vid en gemensam tågturné i maj på rutten Stockholm–Uppsala–Göteborg–Borås–Linköping–Stockholm. Massmediebevakningen var enorm. Nästa stora nummer för alliansen var mötet hos KD-ledaren Göran Hägglund i Bankeryd. Det blev en uppgörelse om stora skattesänkningar och lägre ersättning för de arbetslösa. Alliansens förslag i huvudsak:

sänkta inkomstskatter med 37 miljarder kronor
lättnader för företagen med 14 miljarder kronor
höjda egenavgifter i a-kassan med 10 miljarder kronor
sänkt ersättningsnivå i a-kassan till 70 procent efter 200 dagar
slopat friår
ändrad sjukförsäkring med 15 miljarder kronor mindre
minskad avdragsrätt för resor, dubbelboende och fackavgift

Utspelet i Bankeryd föll i god jord bland borgerliga kommentatorer. På sina håll menade man att denna dag kommer att vara avgörande för valutgången 2006. Statsminister Göran Persson, statsrådet Ylva Johansson och partisekreterare Marita Ulvskog svarade blixtsnabbt med att vid en presskonferens i Stockholm presentera Socialdemokraternas politik inför kongressen, som skulle hållas i Malmö senare under hösten. Deras huvudpunkter var:

höjt tak i a-kassan
ingen kvotering av föräldraförsäkringen
undantaget från turordningsreglerna i lagen om anställningsskydd tas bort
anställningsskyddet för föräldralediga förbättras förskolan ska på sikt bli avgiftsfri
kontrollen av de fristående skolorna ska skärpas
nationella prov i tredje klass och därefter med jämna mellanrum
1 procent av BNP ska satsas på forskning

Socialdemokraterna ville också satsa mer på äldreomsorgen och på tandvården. Det här blev huvudnumren vid den socialdemokratiska partikongressen i oktober–november. Men på några punkter ville kongressen inte gå med på partiledningens förslag. Man sade nej till nationella prov i tredje klass, och när det gällde föräldraförsäkringen blev det långa förhandlingar. Många ombud ville ha en kvotering, men slutet blev att den socialdemokratiska partistyrelsen sade sig vara beredd att utveckla fler förslag baserade på föräldraförsäkringsutredningen för att knyta en större del av föräldraförsäkringen till respektive förälder.

Borgerlig oenighet

Även om den borgerliga alliansen ville framstå som enig fanns det sprickor. Kristdemokraterna ville absolut att föräldrar skulle få välja sin egen barnomsorg. Det betydde att den förälder som själv ville vårda sina barn också skulle få ersättning för detta. De övriga borgerliga partierna delade inte denna uppfattning.

De fyra partierna var inte heller överens om ersättningsnivån i sjukförsäkringen. Folkpartiet krävde att 80 procent alltjämt skulle gälla. Moderaterna ville sänka biståndet till fattiga länder, medan övriga partier ville höja. Kristdemokraterna, som vid flera opinionsmätningar låg under 4 procent, kunde inte acceptera äktenskap mellan homosexuella och inte heller kyrklig välsignelse av personer av samma kön.

Centerpartiet slöt upp inom den borgerliga alliansen. På centerstämman i juni i Stockholm uppträdde samtliga fyra borgerliga partiledare, vilket får sägas vara unikt, och centerledaren Maud Olofsson angrep Göran Persson mer intensivt än hennes borgerliga bröder. Under året pratades det mycket om centerns beslut att sälja sin tidningskoncern. Centerpartiet stod fast vid sin uppfattning att det behövs en blocköverskridande uppgörelse om kärnkraften.

EU mot ovissheten

När de franska och nederländska folken sagt nej till EU:s nya konstitution gick luften ur EU. I Sverige blev det tyst om EU. Under flera år hade unionen också haft problem. Den så kallade stabilitetspakten, som infördes i samband med euron för att enskilda länder inte skulle kunna föra en alltför avvikande ekonomisk politik, hade luckrats upp. EU-kommissionens försök att öppna för ökad handel med tjänster stoppades av regeringscheferna. Övernationell regelstyrning minskade till förmån för mellanstatliga förhandlingar.

För svensk inrikespolitik spelade EU knappast någon roll mer än att det fördes en debatt om hur Sverige skulle göra när billig arbetskraft från de nya EU-länderna skulle komma hit. Socialdemokrater och vänsterpartister hävdade vikten av att svenska kollektivavtal skulle gälla.

Genom den fria införseln av alkohol till Sverige ökade konsumtionen av alkohol kraftigt. Den totala konsumtionen år 2004 beräknades uppgå till 10,4 liter ren alkohol per person som är 15 år eller äldre. Det var en ökning med 33 procent sedan 1995. Men ökningen 2004 var bara 2 procent mot 8 procent 2001, 9 procent 2002 och 4 procent 2003. Den socialdemokratiska regeringen ville sänka alkoholskatten, men det gick inte Miljöpartiet och Vänsterpartiet med på. Det står i alla fall klart att det är EU som framtvingat den stora konsumtionsökningen i Sverige och därmed ändringen av den svenska alkoholpolitiken.

Asyl och apati

En av årets största politiska frågor gällde den svenska asyl- och flyktingpolitiken. I april beslöt riksdagen att det inte skulle bli någon allmän amnesti för uppskattningsvis 150 apatiska flyktingbarn som fanns i Sverige. Socialdemokraterna och Moderaterna bildade majoritet. Det blev en hård debatt i riksdagen, där övriga fem riksdagspartier krävde allmän amnesti.

Under flera månader rådde en frän debatt om de apatiska barnen. Svenska kyrkan under ledning av ärkebiskop K.G. Hammar var också kritisk. Miljöpartiet vägrade till slut godta regeringens statsbudget för 2006 om inte flyktingbarnen och deras familjer fick stanna. Miljöpartiet och Vänsterpartiet fick ge upp kravet på generell flyktingamnesti. I stället fick de ett uttalande av regeringen om att intentionen är att ”de flesta ska få stanna”.

Först senare under hösten stod det klart vad detta betydde. Riksdagen antog en ny tillfällig asyllag, som skulle gälla från den 15 november 2005 till den 31 mars 2006. Varje fall skulle prövas för sig. Gömda flyktingar skulle få en ny chans att söka. Migrationsverket skulle ta hänsyn till om den asylsökande var svårt sjuk samt till hur länge personerna bott i Sverige. Om det gällde en barnfamilj skulle särskild hänsyn tas till barnens sociala situation och anknytning till Sverige, liksom risken för att barnets hälsa och utveckling skadas.

Valbudget (S)

Finansminister Pär Nuder (S) väntade inte tills budgetpropositionen var klar i mitten av september. I augusti gick han ut och lovade 20 000 jobb inom den offentliga sektorn. Det skulle bli 10 000 utbildningsvikariat inom vård och omsorg och 4 000 praktikjobb för arbetslösa akademiker i småföretag. De nya jobben kallades plusjobb och var enligt Pär Nuder riktiga jobb med avtalsenlig lön.

Det stora problemet för regeringen var den höga arbetslösheten, som stora delar av året låg en bit över 5 procent. De borgerliga partierna ansåg att det rörde sig om 20 procent. När finansminister Pär Nuder den 20 september presenterade sin debutbudget var jobben i centrum. Han återkom till plusjobben. Statsbudgetens huvudpunkter var:

utökat sysselsättningsstöd till kommunerna med 14,5 miljarder 2004–06
skattelättnader för låg- och medelinkomsttagare
förbättringar för små- och medelstora företag
20 000 nya platser i arbetsmarknadspolitiska program
6 000 fler anställda i förskolesektorn 2005–07
10 000 utbildningsvikariat i kommuner och landsting per år
tre olika typer av ROT-avdrag

Barnbidragen skulle höjas liksom taket i föräldraförsäkringen. Regeringen ville också höja skatten på personbilar med 340 kronor. Bensinskatten skulle höjas med 15 öre, dieselskatten med 30 öre. Biståndet skulle ökas. Statsbudgeten föregicks som på senare år av en mycket frän och offentlig debatt mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Men till slut enades man.

Miljöpartister vill regera

Miljöpartiet de Gröna höll kongress i Gävle i början av maj. Det var en kongress som skulle domineras av feminismen, men som hårt kritiserade det pågående samarbetet med Socialdemokraterna. Många tvivlade på att det kunde fortsätta efter valet. Flera ombud uttalade sig också mot en koalitionsregering.

De två språkrören Maria Wetterstrand och Peter Eriksson omvaldes. Wetterstrand ville undersöka möjligheterna till en koalitionsregering ”men då måste socialdemokraterna ändra sig på flera punkter”. Miljöpartiets kongress slog fast i en kompromisslös hållning att Sverige ska lämna EU. Partistyrelsens försök att mjuka upp skrivningarna misslyckades. Men i Almedalen på Gotland i juli sade Wetterstrand att Miljöpartiet inte längre kräver att Sverige lämnar EU.

Vänstersplittring

Vänsterpartiet hade stora problem. Förra partiledaren Gudrun Schyman hade lämnat Vänsterpartiet och blivit politisk vilde i riksdagen. Hon ställde sig också i spetsen för det nya konkurrerande Feministiskt initiativ (Fi). Förre vice ordföranden Johan Lönnroth blev ordförande i Vägval Vänster, en förening som ville utreda behovet av ett nytt parti på vänsterkanten. Vänsterpartiets partisekreterare Pernilla Zethraeus sade upp sig, och den nye partiledaren Lars Ohly hävdade i det längsta att han skulle fortsätta att kalla sig kommunist. När han mot slutet av året fann för gott att avstå från det besvärande ordet berättade han att han fortfarande står för allt som man menar med kommunist, varför det hela blev smått löjeväckande.

Vänsterpartisten Karin Svensson Smith beslöt sig i juni för att lämna Vänsterpartiets riksdagsgrupp och bli miljöpartist. Avhoppen fortsatte. Varken vice ordföranden Ingrid Burman eller andre vice ordföranden Ulla Hoffmann ställer upp i riksdagsvalet 2006. I Sifoundersökningen för november hade Vänsterpartiet 6,1 procent. Det var tydligt att Lars Ohly inte lyckats bibehålla det breda Vänsterparti som Gudrun Schyman och hennes närmaste medarbetare byggde upp och som resulterade i 12 procent i valet 1998.

Nya partier

Länge trodde man att nya partier inte kunde komma in i Sveriges riksdag. Fyraprocentsspärren var ju tänkt att hejda alla försök, men Miljöpartiet, Ny demokrati och Kristdemokraterna hade visat att det gick. Feministiskt initiativ och Junilistan ska försöka i valet 2006 liksom Sverigedemokraterna och Sveriges pensionärers intresseparti och flera andra.

Feministiskt initiativ (Fi) höll ett uppmärksammat årsmöte i Örebro. Ett antal prioriterade frågor antogs men inte något heltäckande program. Fi krävde sex timmars arbetsdag med bibehållen lön samt särskild minister, departement, riksdagsutskott och myndighet för jämställdhet. Man önskade samlevnadslag i stället för äktenskapsbalk och partnerskapslag. Monarkin skulle avskaffas. Hur Fi ska finansiera sina reformer var oklart. Genom sina politiska krav stämplades Fi som ett vänsterparti. En av de tongivande, Ebba Witt-Brattström, lämnade Fi på grund av oenighet. Senare slutade också Tiina Rosenberg när hon anklagades för forskarfusk. Möjligheterna att nå riksdagen såg under 2005 inte särskilt ljusa ut.

Junilistan, som fick över 14 procent i EU-valet 2004, beslöt sig för att ställa upp i valet 2006. Med den kände nationalekonomen Nils Lundgren som ordförande ville det EU-kritiska partiet arbeta för att flytta makten till Stockholm. Sedan Junilistan sagt nej till framtida samarbete med Vänsterpartiet och Miljöpartiet fick partiet en borgerlig stämpel på sig. Det ledde till att flera ledande personer lämnade partiet. Mot slutet av året tycktes det gå sämre för Junilistan, som anklagades för att vara toppstyrt. Men få vågade säga att partiet var chanslöst.

Temaartikel ur Nationalencyklopedins årsbok 2005

Inrikespolitik 2005: Uppförsbacke för regeringen
http://www.ne.se/rep/inrikespolitik-2005-uppförsbacke-för-regeringen
Nationalencyklopedin, 2012-05-27 Kopiera källangivelse