Inrikespolitik 2006: Alliansen tar över

Inger Arenander

Det inrikespolitiska året 2006 dominerades av en ovanligt lång och oviss valkampanj, som resulterade i maktskifte. Under ledning av moderaternas partiordförande Fredrik Reinfeldt kunde en borgerlig fyrpartiallians bilda den första majoritetsregeringen på 25 år. De viktigaste valfrågorna var arbetslösheten, skatterna och politiken för att sätta fler i arbete.

Den borgerliga alliansen av moderaterna, Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna vann tillsammans 178 av riksdagens 349 mandat – en övervikt med sju mandat.

Valresultatet innebar att den nya regeringen kunde få igenom sin politik i riksdagen utan att behöva förhandla om stöd från något av oppositionspartierna i någon fråga.

Alliansens ledare (från vänster) Lars Leijonborg, Maud Olofsson, Fredrik Reinfeldt och Göran Hägglund förhandlar om ministerposterna. Foto från 25 september.

LEIF R. JANSSON/SCANPIX

Moderaterna fick fler röster än de tre andra borgerliga partierna tillsammans och dominerade den nya regeringen. Den moderate statsministern Fredrik Reinfeldt placerade moderater på nyckelposterna som finansminister, arbetsmarknadsminister och utrikesminister.

Den socialdemokratiska valförlusten ledde redan på valnatten till att partiets ordförande Göran Persson meddelade att han skulle avgå och att en extra kongress skulle utlysas för att välja ny partiledare. Den mest populära kandidaten att efterträda Göran Persson var EU-kommissionären Margot Wallström, som många partimedlemmar länge fortsatte att hoppas på trots hennes upprepade nej till att kandidera. De flesta socialdemokrater ville ha en kvinna som ny ledare, och andra namn som förekom i diskussionen var Mona Sahlin, Carin Jämtin och Ulrica Messing.

Maktskifte i många kommuner

Valframgångarna för de borgerligas fyrpartisamarbete Allians för Sverige innebar att det blev maktskifte också i flera kommuner och landsting. Socialdemokraternas valförlust i Stockholm, den i röstetal största, var avgörande för valförlusten i riket. Det ledde till socialdemokratiskt ledarskifte i Stockholm, där Annika Billström byttes ut mot Carin Jämtin.

De nya och mindre partier som ställde upp i riksdagsvalet lyckades inte ta sig över spärrarna till riksdagen. Feministiskt initiativ, under ledning av förra Vänsterpartiledaren Gudrun Schyman, lyckades få drygt en halv procent av rösterna vid sitt första försök att ta sig in i riksdagen. Partiet, ett feministiskt parti som vill bryta den könsmaktsordning där män är överordnade kvinnor, ville inte placera in sig på höger–vänsterskalan och försvagades av interna strider. Junilistan, ett EU-kritiskt parti med plats i EU-parlamentet, ställde upp i det svenska riksdagsvalet för första gången 2006. Under ledning av EU-parlamentarikern Nils Lundgren samlade Junilistan knappt en halv procent av rösterna.

Framgångar för Sverigedemokraterna

Sverigedemokraterna hade störst framgång av de mindre partierna och fick närmare tre procent av rösterna. Sverigedemokraterna, kritiska till den svenska invandringspolitiken, tog 280 mandat i 140 kommuner (49 mandat i 29 kommuner i 2002 års val) och tog för första gången plats i tre landsting.

Sverigedemokraternas framgångar, som var störst i Skåne, ledde till en intensiv debatt om den politiska grogrunden för främlingsfientlighet och hur de etablerade partierna bäst skulle bemöta Sverigedemokraternas argument. De etablerade partiernas ambition var att blockera möjligheterna till politiskt inflytande för Sverigedemokraterna, som trots det fick en vågmästarställning i minst tolv kommuner efter valet.

Skakig början för nya regeringen

Den nya borgerliga koalitionsregeringen under ledning av statsminister Fredrik Reinfeldt fick en stormig start, där flera av hans nya ministrar ifrågasattes bland annat för att ha anlitat svart arbetskraft och för sina ägarintressen i näringslivet. Två av de moderata ministrarna, handelsminister Maria Borelius och kulturminister Cecilia Stegö Chilò, avgick inom loppet av tio dagar sedan medierna uppmärksammat att kulturministern inte betalat TV-avgift under många år och att handelsministerns familj ägde flera bostäder via företag i så kallade skatteparadis. Mest uppmärksammat var att Fredrik Reinfeldt utsåg Carl Bildt, tidigare moderat statsminister och partiledare, som sin utrikesminister.

Den borgerliga regeringen presenterade sitt budgetförslag tio dagar efter tillträdet.

Budgeten innehöll flera av de förslag som den borgerliga alliansen gått till val på, med den uttalade målsättningen att de skulle leda till fler arbetstillfällen. De viktigaste förslagen var:

Sänkta inkomstskatter för dem som arbetar genom ett skatteavdrag på arbetsinkomster – ett ”jobbavdrag”.
Sänkt ersättning och högre avgifter i arbetslöshetsförsäkringen och sänkt ersättning i sjukförsäkringen.
Skattelättnader för företag som vill anställa unga och långtidsarbetslösa och på sikt skattelättnader för vissa typer av tjänsteföretag.
Slopade arbetsmarknadsprogram.

Upprörd debatt om a-kassan

Förslaget om sänkt och dyrare a-kassa ledde till kraftiga protester från fackföreningarna och från oppositionen i riksdagen – såväl mot förslagets beredning som mot dess utformning och genomförande. Fackföreningarna uppfattade de nya reglerna för a-kassan inte bara som alltför tuffa för dem som blivit arbetslösa utan också som ett medvetet försök att försvaga facket.

Regeringen genomdrev förslaget ändå, så som den borgerliga alliansen sagt under valrörelsen.

Innan året var slut hade regeringen också annonserat förslag om att riva upp den så kallade stopplagen. Därmed blir det tillåtet för kommuner att sälja sina allmännyttiga bostäder och för landsting att sälja sjukhus eller delar av sjukhus. Förbudet att driva sjukvård i vinstsyfte kommer att upphävas, liksom förbudet att vården uteslutande ska bedrivas med offentlig finansiering.

Tätare borgerligt samarbete

Under valrörelsen samarbetade de fyra borgerliga partierna i större utsträckning än någonsin tidigare. Moderaterna, Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna gjorde före valet upp i flera viktiga frågor. Det gällde till exempel energipolitiken, familjepolitiken och fastighetsskatten.

Partierna enades också om att ett maktskifte skulle leda till en ny utnämningspolitik i Sverige, där generaldirektörer och andra statliga chefer skulle tillsättas i en mer öppen process som inte skulle ta partipolitiska hänsyn. Det borgerliga samarbetet resulterade i ett gemensamt valmanifest, en manifestation av enighet som aldrig tidigare ägt rum. De borgerliga partierna ordnade konvent tillsammans och genomförde delar av valturnéerna gemensamt.

Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet utgjorde aldrig ett sammanhållet regeringsalternativ. Socialdemokraterna gick till val på att bilda en socialdemokratisk regering, trots krav från både Vänsterpartiet och Miljöpartiet om ministerposter i händelse av socialdemokratisk valvinst.

Valets huvudfrågor handlade om hur fler skulle få arbete i Sverige. Det borgerliga alternativet med sänkta skatter för dem som arbetar och sänkta ersättningar i socialförsäkringarna för dem som inte arbetar avvisades avSocialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet.

Socialdemokraterna ville, med sina stödpartier, behålla de högre skatterna, höja ersättningen till de arbetslösa och satsa mer på arbetsmarknadspolitik. Partiet ansåg att jobben skulle komma till följd av god ekonomisk tillväxt i Sverige och satsningar på forskning och utbildning. Vänsterpartiet föreslog att 200 000 nya jobb skulle skapas i den offentliga sektorn.

Socialdemokratisk självkritik

Den socialdemokratiska jobbpolitiken kritiserades inte bara av de borgerliga utan också internt i partiet. Eftervalsdebatten blev hård för partiledaren Göran Persson.

Kritiken gick ut på att den socialdemokratiska regeringen inte ville erkänna hur hög arbetslösheten var, inte drev frågan tillräckligt starkt i valrörelsen och inte heller gjorde tillräckligt för att bekämpa arbetslösheten. Ett uttalande av Göran Persson i samband med förstamajfirandet om att arbetslösheten inte skulle komma att bli någon stor fråga i valet ansågs vara ett misstag som sedan kom att påverka valrörelsen.

Dessutom fick Göran Persson personligen skuld för nederlaget. Den socialdemokratiska eftervalsanalysen visade att många inte gillat hans ledarstil. Partiet gjorde sitt sämsta val sedan 1914, trots att den socialdemokratiska regeringen kunde peka på hög ekonomisk tillväxt i Sverige och ökad sysselsättning när fler sökte sig ut på arbetsmarknaden.

Finansminister Pär Nuder presenterade inför valet ett budgetförslag utan besparingar. Politiken handlade enligt finansministern om hur överskottet skulle fördelas.

Trots god ekonomi kröp arbetslösheten bara långsamt nedåt från en med svenska mått mätt hög nivå. I september 2006 var den öppna arbetslösheten 4,9 procent eller 225 000 personer. Förändringen jämfört med året innan låg inom den statistiska felmarginalen, samtidigt som 69 000 fler kommit ut i arbetslivet.

Mot slutet av året kunde Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) presentera nya, mycket optimistiska prognoser för 2007 med en av de största ökningarna av antalet arbetstillfällen i modern tid.

AMS gjorde bedömningen att det relativt snart skulle komma att bli brist på arbetskraft.

Den nya regeringen aviserade beslut som skulle göra det lättare för invandrare från länder utanför EU/EES att komma till Sverige och arbeta.

Vänsterpartiet, som förlorade mer än var fjärde av sina tidigare väljare, inledde året med en kongress där partiets ordförande Lars Ohly gjorde upp med de interna kritiker som han hävdade ville skada partiet. Flera av partiets riksdagsledamöter valde att inte kandidera på nytt. Miljöpartiets mest uppmärksammade och största politiska framgång under året var att driva fram ett beslut som skulle göra det lättare för gömda flyktingar att få stanna i Sverige.

Kravet på flyktingamnesti drevs också av kyrkorna och samlade tusentals namnunderskrifter.

Valrörelsens viktigaste frågor

Den borgerliga mobiliseringen byggde på förändringar av framför allt Moderaternas politik. Fredrik Reinfeldt deklarerade Moderaterna som det nya arbetarpartiet och sade att vad än Socialdemokraterna lovade av satsningar på vård, skola och omsorg så skulle de borgerliga lova lika mycket eller mer.

Centerpartiet, under ledning av Maud Olofsson, beslöt under året att inte längre driva kravet på förtida avveckling av kärnkraften, vilket bäddade för enighet med de andra borgerliga partierna i en fråga som hade splittrat dem i decennier.

Valrörelsen kom att präglas av en presidentliknande maktkamp mellan de båda statsministerkandidaterna Göran Persson och Fredrik Reinfeldt. De båda genomförde flera direktsända dueller i radio och TV under året. Göran Persson återlanserade sin framtidsvision om ”det gröna folkhemmet” och tillsatte en oljekommission för att utreda och komma med förslag om hur det svenska beroendet av olja skulle minska. Miljöfrågorna spelade trots det, och trots algblomning i Östersjön, en underordnad roll i valrörelsen. Men frågorna fick ny aktualitet under hösten när en brittisk rapport kom med nya larm om de ekonomiska effekterna av miljöförstöringen.

I Stockholm infördes på försök så kallade trängselavgifter under sju månader. Avgifterna innebar minskad trafik i staden. I samband med riksdagsvalet genomfördes i Stockholm och i flera av kranskommunerna en folkomröstning om försöket med trängselavgifter skulle permanentas. Stockholms stad sa ja, medan en majoritet av de andra kommunerna röstade nej. Ett av den nya borgerliga regeringens första beslut blev att låta utreda lösningar på trafiksituationen i Stockholm, samtidigt som den sittande grundlagsutredningen fick tilläggsdirektiv om att lägga fram förslag som gör det möjligt att införa lokalt beslutade trängselavgifter eller vägavgifter.

Tsunamiförhör och ministeravgång

Valåret 2006 inleddes med förhör i riksdagens konstitutionsutskott (KU) om hur den socialdemokratiska regeringen agerade i samband med flodvågskatastrofen julen 2004 i Indiska oceanen som krävde hundratusentals dödsoffer, varav 543 svenskar. KU ansåg att flera ministrar gjort fel och kunde kritiseras – statsminister Göran Persson, finansminister Pär Nuder, utrikesminister Laila Freivalds, biståndsminister Carin Jämtin, försvarsminister Leni Björklund och vårdminister Ylva Johansson.

Kritiken mot regeringen, och främst utrikesminister Laila Freivalds, ledde till att hon avgick under hot om misstroendeomröstning i riksdagen. Den direkt utlösande orsaken till avgången var dock en helt annan. Hösten 2005 publicerade den danska tidningen Jyllands-Posten karikatyrteckningar av profeten Muhammed. Publiceringen orsakade demonstrationer och andra protester i den muslimska världen i början av 2006. Samtidigt anordnade Sverigedemokraterna en satirteckningstävling av profeten i sin webbtidning. När det blev känt att utrikesministern, trots att hon tidigare förnekat det, sanktionerat att en UD-tjänsteman tagit kontakt med Sverigedemokraternas webbhotell för att påtala riskerna med publiceringen tvingades hon avgå. UD:s agerande mot webbhotellet uppfattades stå i strid med grundlagens skydd av mediernas publiceringsrätt.

Uppmärksammade rättsprocesser

Flera politiska rättsprocesser inleddes under året. Socialdemokraternas partiordförande Göran Persson anmäldes för arbetsmiljöbrott vid sitt husbygge i Torp i Sörmland. Socialdemokratiska ungdomsförbundets ordförande Anna Sjödin åtalades och fälldes efter ett krogbråk för förolämpning, egenmäktigt förfarande, våld mot tjänsteman samt våldsamt motstånd. Hon överklagade, tog timeout och avgick senare. Socialdemokraternas kommunalråd i Malmö, Ilmar Reepalu, åtalades för mutbrott och friades.

En tjänsteman på det socialdemokratiska partihögkvarteret, som fick sluta, ertappades med att skicka ut e-postbrev med förtal om den moderate partiordföranden Fredrik Reinfeldt.

I valrörelsens slutskede avslöjades att Folkpartiet olagligen tagit sig in på Socialdemokraternas interna nätverk SAPnet. På det sättet fick Folkpartiet tillgång till intern socialdemokratisk valplanering, som partiet också använde i valrörelsen. Partiordföranden Lars Leijonborg fick hård kritik och partisekreteraren Johan Jakobsson tvingades avgå. Sex personer åtalades i en skandal som Folkpartiet självt i sin eftervalsanalys ansåg ha bidragit till en valförlust där partiet tappade 40 procent av sina röster.

Under senhösten uppstod en intensiv debatt om utrikesminister Carl Bildts innehav av aktier och optioner, särskilt i företagen Lundin Oil och Vostok Nafta – det senare ägare i den ryska statens gasbolag Gazprom, som projekterade en omdiskuterad gasledning mellan Ryssland och Tyskland över bland annat svensk ekonomisk zon. Carl Bildt sålde sina tillgångar i Vostok Nafta med närmare fem miljoner kronor i vinst. Oppositionen pekade på risker för jäv, särskilt i samband med kommande beslut om gasledningen. Överåklagare Christer van der Kvast prövade om utrikesministern gjort sig skyldig till mutbrott, men kom fram till att det inte fanns grund för mutmisstankar mot Carl Bildt.

Temaartikel ur Nationalencyklopedins årsbok 2006

Inrikespolitik 2006: Alliansen tar över
http://www.ne.se/rep/inrikespolitik-2006-alliansen-tar-över
Nationalencyklopedin, 2012-05-27 Kopiera källangivelse