Inger Arenander
År 2008 inträffade den allvarligaste finanskrisen i världen sedan den stora depressionen på 1930-talet, kombinerad med en djup lågkonjunktur. I Sverige tvingades staten ta över ägandet av den privata banken Carnegie för att undvika bankens konkurs. Varslen ökade och arbetslösheten steg. Fordonsindustrins stora problem innebar att de amerikanska ägarna övervägde att sälja både Volvos och Saabs personbilstillverkning i Sverige. Oppositionen – Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet – beslöt att gå till val som ett koalitionsalternativ.
Den finansiella krisen och recessionen i ekonomin präglade hösten i den svenska politiken. De dystra framtidsutsikterna medförde att regeringen skrev ned sina förväntningar på ekonomisk tillväxt och räknade med kraftigt stigande arbetslöshet de kommande åren.
Den moderate finansministern Anders Borg presenterade en budget för 2009 med stimulanser av ekonomin som motsvarade drygt 30 miljarder kronor, eller 1 procent av BNP. Den största kostnaden, 15 miljarder, var ett tredje steg i ”jobbavdraget”, dvs. sänkningen av inkomstskatten för dem med förvärvsinkomster. I och med det steget hade den borgerliga regeringen sänkt inkomstskatterna med ca 65 miljarder kronor sedan tillträdet 2006.
Budgeten för 2009 presenterades i september, men när finanskrisen och den ekonomiska avmattningen slog igenom med full kraft under de följande månaderna sattes regeringen under stark press att föreslå ytterligare stimulanser av ekonomin. Oppositionen anklagade regeringen för att vara handlingsförlamad. Näringslivet ville ha sänkta skatter och arbetsgivaravgifter, och ekonomer föreslog tillfälliga stimulanser som sänkning av momsen.
Regeringen höll emot i det längsta, men tvingades mot slutet av året att gå in med extra stimulanser av ekonomin. Bland annat infördes en permanent skattesänkning på byggtjänster, ett så kallat ROT-avdrag. Anders Borg och statsminister Fredrik Reinfeldt försvarade regeringens budget med att den var en av de mest expansiva i Europa och att det var viktigt för regeringen att värna de goda statsfinanserna, som fortsatt visade stora överskott.
 |
|
Ju längre året gick, desto mer samlad blev oppositionen. Från vänster Peter Eriksson (språkrör för Miljöpartiet), Mona Sahlin (partiledare för Socialdemokraterna), Maria Wetterstrand (språkrör för Miljöpartiet) och Lars Ohly (partiledare för Vänsterpartiet). |
|
YVONNE ÅSELL/SVD/SCANPIX |
”Alla” blev keynesianer
De dystra framtidsbedömningarna som såväl Konjunkturinstitutet som banker och specialister gjorde blev allt dystrare i takt med att flera företag varslade tusentals människor om uppsägning, bland dem Volvo, Sandvik och Skanska. Flera politiker och ekonomer ansåg att det var tid för utbudspolitik för att stimulera ekonomin i Keynes anda och att tillfälligt släppa det regelverk som hade införts för att begränsa budgetunderskotten. Riksbanken höjde räntan under hösten för att bromsa en ovanligt hög inflation för att sedan sänka räntan i flera steg, det största i början av december med 1,75 procent.
Oppositionen anklagade regeringen för att 500 000 personer lämnat a-kassan till följd av regeringens politik och förutspådde att flera av dem skulle komma att behöva försörjningshjälp under lågkonjunkturen. Regeringen, som försämrat villkoren och ökat kostnaden för arbetslöshetsförsäkringen, backade och sänkte avgifterna i två steg och gjorde det lättare att komma in i försäkringen igen. Regeringen övergav i praktiken sitt eget förslag om en obligatorisk a-kassa. Oppositionen lovade att ”återställa” a-kassan vid en valseger.
De stora förändringar av a-kassan som fyrpartiregeringen infört följdes under 2008 av en genomgripande omläggning av sjukförsäkringen. Denna tidsbegränsades, det ställdes högre krav på de försäkrade att söka och ta ett arbete efter förmåga, ersättningsnivåerna sänktes stegvis och kraven på rehabilitering ökade. Under 2008 minskade sjukfrånvaron i Sverige samtidigt som sysselsättningen ökade, vilket var ett trendbrott.
Reträtt om sjukförsäkringen och försvaret
Regeringens politiska mål att minska det så kallade utanförskapet och stärka ”arbetslinjen” innebar också att den föreslog att ingen skulle kunna teckna privata eller kollektiva försäkringar som skulle garantera ett inkomstskydd vid sjukdom som var högre än det tak staten satt. Förslaget fick inte stöd av regeringspartiernas egna riksdagsgrupper, än mindre av oppositionen, och regeringen kunde inte genomföra det.
År 2008 präglades, liksom 2007, av en intensiv politisk debatt om försvaret. Regeringen tvingades göra en del reträtter även inom försvarsområdet. Riksdagens besparingskrav, på både kort och lång sikt, föranledde Försvarsmakten att varna för konsekvenser som kraftigt försämrade möjligheter att försvara landet och nedläggning av flera regementen.
Det snabba kriget under sensommaren mellan Ryssland och Georgien gjorde att regeringen sköt upp beslutet om försvarets framtida inriktning för att göra en ny analys. Den utmynnade i att besparingarna på försvaret skulle upphöra och att inga regementen skulle läggas ned.
Det nya svenska försvaret skulle inte längre bygga på allmän värnplikt utan mer på anställda och kontrakterade soldater, kombinerat med ett förstärkt och mer välutbildat hemvärn.
Riksdagsmajoriteten beslöt att utöka den svenska styrka som arbetar på FN-mandat och under NATO-befäl i Afghanistan. Sverige sålde plan av typen JAS 39 Gripen till Thailand, men fick nej till köp från NATO-medlemmen Norge, som valde ett amerikanskt plan i stället.
Regeringskris om signalspaning
En av årets mest dramatiska politiska frågor och en följetong och huvudvärk för regeringen var den fortsatta debatten och besluten om signalspaning. Regeringen ville tillåta Försvarets radioanstalt, FRA, att få rätt att avlyssna elektronisk kommunikation mellan Sverige och utlandet. Förslaget, som väntat ett år i riksdagen, togs upp för ny behandling under försommaren, och debatten handlade som tidigare om avvägningen mellan nyttan av tvångsmedel för att bekämpa allvarliga brott och inskränkningar av den personliga integriteten. Förslaget väckte starka protester från många håll, inte minst i den så kallade bloggosfären. En massiv opinion på nätet krävde att politikerna i riksdagen skulle stoppa den nya FRA-lagen.
Efter en intensiv och mycket känslosam debatt i riksdagen beslöt den borgerliga majoriteten att införa en ny lag om signalspaning som ger FRA rätt att spana via kabel och som reglerar spaningen i etern. En folkpartistisk ledamot, Camilla Lindberg, röstade nej till regeringsförslaget. Förslaget kunde röstas igenom först sedan regeringen lovat att komma med kompletteringar om ytterligare integritetsskydd. Även den fortsatta debatten om kompletteringar blev svår för regeringen, eftersom flera borgerliga ledamöter deklarerade att de ångrat att de tryckt på ja-knappen när beslutet fattades.
För regeringen kom frågan om FRA-lagen att också bli en fråga om regeringsduglighet.
Om fyra borgerliga ledamöter hade röstat med oppositionen skulle regeringen ha förlorat en politiskt viktig omröstning. Statsminister Fredrik Reinfeldt gick så långt att han inför sin riksdagsgrupp hotade med att ställa kabinettsfråga för att få sin vilja igenom.
Under hösten kompletterades lagen med flera nya förslag, till exempel att FRA måste gå till domstol för att få tillstånd att avlyssna tele- och datatrafik, att kommunikation där både avsändare och mottagare finns i Sverige inte får omfattas och att ändamålet för signalspaning ska preciseras ytterligare. En annan nyhet var att det bara ska vara Försvarsmakten och regeringen som får beställa signalspaning av FRA. Oppositionen, alltså Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet, som enigt röstade mot samtliga förslag, sade att de skulle riva upp lagen om de vinner valet 2010.
Borgerlig oenighet och enighet
Den borgerliga fyrpartiregeringen passerade året 2008 utan stora stridigheter. Frågan om könsneutrala äktenskap orsakade dock betydande splittring i den borgerliga alliansen, där Kristdemokraterna inte kunde acceptera de övrigas ståndpunkt att även människor av samma kön ska kunna ingå äktenskap i Sverige. Frågan överlämnades till riksdagen att avgöra, där en mycket stor majoritet stödde en könsneutral äktenskapslagstiftning, som troligen införs i Sverige 2009 med rätt för enskilda vigselförrättare att vägra viga homosexuella.
Den borgerliga alliansen förnyade sina löften till varandra och påbörjade valrörelsen redan 2008 genom att tillsätta nya arbetsgrupper för att kunna presentera en gemensam valplattform i god tid före 2010 års riksdagsval. Alliansen ville att valet skulle handla om regeringsfrågan, regeringsduglighet och ansvarstagande och ansåg att man hade god hjälp av att kontrastera mot oppositionen, som hade stora svårigheter med sitt alternativ inför 2010 års val.
Oppositionens problem
I oktober 2008 inträffade en historisk förändring i svensk inrikespolitik. Socialdemokraterna, genom sin ordförande Mona Sahlin, deklarerade att hennes parti hade för avsikt att gå till val i koalition med Miljöpartiet. Dessutom skulle man samtala med Vänsterpartiet om eventuellt samarbete. Mona Sahlin och hennes partiledning räknade inte med att kunna få egen majoritet inför valet 2010, och hennes strategiska tanke var att tidigt knyta upp Miljöpartiet på sin sida om blockgränsen, men också att öppna för möjligheten till en blocköverskridande regering efter 2010 års val. Huvudmotivet till det senare var att en blocköverskridande regering skulle kunna stänga ute Sverigedemokraterna från makten om dessa lyckades komma in i riksdagen.
Mona Sahlin tvingades omedelbart till reträtt, sedan kritiker i hennes parti krävt att även Vänsterpartiet skulle ingå i en eventuell regeringskoalition. Efter ett par månaders diskussioner blev resultatet att även Vänsterpartiet togs med i oppositionsalternativet, som deklarerade att man ville bilda en koalitionsregering om man vann valet 2010. Samarbetet skulle inledas i form av arbetsgrupper med sikte på en gemensam valplattform. Turbulensen kring oppositionens regeringsalternativ gjorde att Mona Sahlin ifrågasattes som ledare, samtidigt som opinionsstödet både för henne och hennes parti sjönk.
Miljöpartiet och Socialdemokraterna kom med flera gemensamma politiska utspel och började göra politiska resor under hösten för att befästa sitt samarbete. Miljöpartiet bytte fot i några centrala frågor, vilket underlättade samarbetet med Socialdemokraterna. Den viktigaste förändringen var att Miljöpartiet efter en medlemsomröstning släppte kravet på att Sverige skulle lämna EU. Miljöpartiet accepterade också betyg i grundskolan.
Vänsterpartiets kongress beslutade att säga nej till en gemensam valplattform med Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Inte desto mindre valde partiledningen att gå in i ett samarbete med ambitionen att åstadkomma en valplattform i de stora frågorna. Det fanns betydande stötestenar i sakpolitiken mellan de tre partierna, till exempel i den ekonomiska politiken och i utrikespolitiken. När året slutade fanns två regeringsalternativ i Sverige, och Sverige närmade sig ett tvåpartisystem.
Blocköverskridande
Även om Miljöpartiet efter uppgörelsen med Socialdemokraterna kunde sägas vara förankrat på vänster sida om blockgränsen gjorde partiet upp med de borgerliga i ett par frågor. En gällde grundlagsförändringar såsom skilda valdagar för kommun- och landstingsval, inrättandet av en författningsdomstol och om att ta bort spärren vid personval. En annan fråga där regeringen och Miljöpartiet kom överens gällde arbetskraftsinvandring för personer utanför EU. I december beslöt riksdagen att tillåta sådan arbetskraftsinvandring och att arbetsgivarna själva kan sköta rekrytering av personal från andra länder utan att gå via Arbetsförmedlingen, vilket var en stridsfråga.
Under året pågick också en intensiv debatt om delar av integrationspolitiken, inte minst på grund av att Sverigedemokraterna i flera opinionsmätningar såg ut att kunna väljas in i riksdagen. Det invandringskritiska partiet hade stärkt sin ställning i många svenska kommuner och hade mer pengar än tidigare att driva valrörelse. De etablerade riksdagspartierna tog samtliga avstånd från Sverigedemokraterna och förklarade att de ville ”ta debatten” med dem. Socialdemokraterna och Miljöpartiet gjorde ett gemensamt utspel med löften om att aldrig regera med stöd av Sverigedemokraterna. Även Vänsterpartiet anslöt sig.
Regeringen förberedde en lag som innebar att invandrare som redan hade kommit till Sverige måste kunna garantera bostad och försörjning för sina anhöriga innan dessa tillåts anlända till Sverige. Flera av de borgerliga partierna och Socialdemokraterna kom med förslag som gick ut på att försöka styra var asylsökande bosätter sig vid ankomsten till Sverige. Ett problem var att flera kommuner dit flyktingar gärna sökte sig hade svårigheter att ta emot alla flyktingar, medan andra kommuner knappast tog emot några alls. Ett annat problem var den höga arbetslösheten bland invandrare. Integrationsfrågorna splittrade både de fyra regeringspartierna och de tre oppositionspartierna.
Kina och miljön
Under våren reste statsminister Fredrik Reinfeldt på ett uppmärksammat besök till Kina för att tala om globala miljöfrågor. Resan hade föregåtts av ett besök hos USA:s president. Den svenska regeringen, inte minst statsministern personligen, hade ambitionen att samla EU och resten av världen till nya globala avtal om att minska miljöfarliga utsläpp. Dessa avtal var tänkta att slutas under klimatmötet i Köpenhamn 2009, då Sverige kommer att vara ordförande i EU. Under Kinaresan framförde Sverige krav på att den kinesiska ledningen skulle frige politiska fångar, och den svenska regeringen namngav 13 personer.
Den kinesiska diktaturen uppmärksammades och ifrågasattes extra intensivt under 2008, dels på grund av att Kina var värd för olympiska spelen, dels på grund av Kinas hårda agerande i samband med protester och oroligheter i Tibet. Kinas kritiker krävde bojkott av OS, ett krav som den svenska statsministern avvisade.
Klimatfrågan fortsatte att vara i fokus under 2008. I Sverige misslyckades en parlamentarisk utredning med att komma överens om utsläppsmål och åtgärder för att minska miljöförstöringen, och regeringens stora proposition om framtidens klimatpolitik sköts framåt. Folkpartiet återlanserade förslaget om att av miljöskäl bygga ut kärnkraften. EU fattade beslut om ett klimat- och energipaket för att öka andelen förnybar energi samt beslöt att reformera systemet för handel med utsläppsrätter för att göra det dyrare att släppa ut miljöfarliga ämnen. Diskussionen om hur EU skulle fördela ansvaret länderna emellan blev långdragen. Medlemsländerna var inte överens.
Under året började också förberedelserna för EU-parlamentsvalet 2009. Junilistan bytte partiledare. Nils Lundgren ersattes med Sören Wibe, som därmed lämnade ett långvarigt medlemskap i Socialdemokraterna. Feministiskt initiativ beslöt att ställa upp i parlamentsvalet.
Riksdagen beslöt att ratificera det så kallade Lissabonfördraget. Vänsterpartiet och Miljöpartiet röstade nej tillsammans med enstaka borgerliga kritiker, medan en grupp socialdemokrater lade ned sina röster i protest. De ville att de svenska kollektivavtalens rättsliga ställning inom EU skulle klarläggas innan riksdagen fattade beslut om ratificering.
Fildelningen och Internet
Under året enades regeringen om utformningen av upphovsrättsskyddet för artister och författare vilkas verk kan laddas ned och delas över Internet. Beslutet innebar att upphovsrättsinnehavarna får rätt att vända sig till domstol för att få ut uppgifter om vem som står bakom en viss IP-adress, men det räcker inte med att ha laddat ned enbart några få filer för att tvingas betala dem.
Nätets betydelse, inte minst för den yngre generationen, övertygade partierna om att satsa mer än tidigare på nya kampanjformer i politiken, inspirerade av den kampanj som USA:s blivande president Barack Obama bedrev. Reklam, intervjuer och annan information på nätet ansågs allt viktigare tillsammans med olika funktioner där väljarna direkt kunde reagera på olika politiska förslag. De svenska riksdagspartierna hoppades kunna använda nätet för inspiration och nytändning i politiken och för att skapa ökad aktivitet även bland dem som inte var partiaktiva.
Temaartikel ur Nationalencyklopedins årsbok 2008
Inrikespolitik 2008: I finanskrisens spår
http://www.ne.se/rep/inrikespolitik-2008-i-finanskrisens-spår
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
