Inrikespolitik 2009: Det inrikespolitiska året

Inger Arenander

År 2009 fortsatte arbetslösheten i Sverige att öka, och statens budgetunderskott växte till över 100 miljarder kronor. Trots de stora problemen andades politiker och ekonomer ut och tyckte sig kunna skönja en vändning uppåt i ekonomin efter den världsomfattande krisen. Sverige var ordförandeland i EU, som antog ett nytt fördrag men som inte lyckades nå en klimatuppgörelse mellan de största utsläppsländerna. Ett nytt parti, Piratpartiet, fick väljarnas förtroende i valet till Europaparlamentet.

Den finansiella och ekonomiska krisen dominerade den politiska debatten i Sverige under hela 2009. Regeringen reserverade 50 miljarder kronor för att garantera bankernas kreditgivning, och inom ramen för EU-samarbetet kom regeringscheferna överens om olika åtgärder för att begränsa och kontrollera finansinstitutens verksamhet, inklusive de interna bonussystemen. Staten tvingades gå in som delägare i Swedbank för att lösa bankens problem.

GM ville sälja bilföretaget Saab. Ett privat konsortium som skulle ta över hoppade av. Vid årets slut meddelade GM att bilföretaget Saab skulle läggas ned. Regeringen sade nej till lån till Saab eller till att ta över ägandet – krav som ställdes i varierande grad av oppositionspartierna.

Riksbanken sänkte styrräntan kontinuerligt, ned till 0,25 procent, för att stimulera ekonomin. Mot slutet av året beslöt regeringen om ytterligare ekonomiska stimulanser via statsbudgeten och föreslog bland annat inkomstskattesänkningar på 10 miljarder kronor till dem som hade arbete. Den moderatledda regeringen tillhörde de mest högljudda kritikerna av löner och bonusar till näringslivets ledningar. Regeringen tvingades revidera sina egna generella bonusvillkor för chefer i statliga företag och orsakade principiell debatt genom sina direktiv till AP-fonderna om att deras ledningar inte skulle beviljas bonusersättningar.

Debatten om löner och villkor för direktörer var också nära att kosta LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin hennes uppdrag. LO-ordföranden sattes under stark press sedan det kommit fram att hon, som medlem av styrelsen i pensionsbolaget AMF, varit med om att bevilja den avgångna VD:n mycket generösa pensionsvillkor. Wanja Lundby-Wedin ansåg sig grundlurad, men några LO-förbund tyckte att hon skadat organisationen så mycket att hon borde avgå. Efter ett sju timmar långt styrelsemöte i LO fick Wanja Lundby-Wedin förnyat förtroende. Debatten kring LO:s ordförande skakade också det socialdemokratiska partiet och det fackligt-politiska samarbetet.

Opinionsmätningarna visade att det rödgröna regeringsalternativet med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet hade en stadig och mot slutet av året växande ledning över de fyra allianspartierna i regeringen, Moderaterna, Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna. Den moderata statsministern Fredrik Reinfeldt ingav enligt opinionsmätningarna ett långt större förtroende hos väljarna än oppositionsledaren, socialdemokraten Mona Sahlin.

Energiuppgörelser

Regeringen gjorde flera betydelsefulla uppgörelser under året. En av de viktigaste gällde energi- och miljöpolitiken.

Centerpartiet, under Maud Olofssons ledning, accepterade att nya kärnreaktorer skulle kunna uppföras i stället för gamla som tjänat ut och löste därmed en tvistefråga som splittrat de borgerliga partierna i decennier. Uppgörelsen innebar att förbudet att bygga nya kärnkraftverk i Sverige upphävdes. Sveriges tio reaktorer ska kunna ersättas av nya reaktorer, som ska finansieras utan statliga subventioner. Detta innebär att kärnkraftsindustrin i framtiden måste bära en större del av sina egna kostnader.

Uppgörelsen innebar också att vindkraft ska svara för en ökad del av energiförsörjningen, samtidigt som regeringen satte upp flera mål för klimatpolitiken år 2020:

50 % förnybar energi
10 % förnybar energi i transportsektorn
20 % effektivare energianvändning
40 % minskning av klimatutsläppen.

Centerledningen motiverade omsvängningen bland annat med klimatskäl – det hade blivit allt viktigare att begränsa utsläppen av koldioxid och då behövs kärnkraften under överskådlig tid. Centerledaren fick intern kritik både i sak och i form. Partiets kärnkraftsmotståndare kände sig svikna, och flera centerpartister ansåg att det avgörande beslutet borde ha underställts en partistämma.

Regeringens uppgörelse slog också inledningsvis in en kil i oppositionen, där motpolerna utgjordes av de kärnkraftsvänliga industriförbunden i LO och det kärnkraftskritiska Miljöpartiet. Efter flera veckors fruktlösa försök att åstadkomma en energiuppgörelse över blockgränsen enades också oppositionen om en gemensam linje. Den innebar att kärnkraften i Sverige ska avvecklas och har målet att andelen förnybar energi år 2020 ska vara minst 53 procent av den totala energianvändningen. Kärnkraften ska successivt fasas ut med hänsyn till sysselsättning och välfärd och i den takt kärnkraftselen kan ersättas med el från förnybara källor och energieffektivisering. De rödgröna kom överens om att en prövning om eventuell stängning av kärnkraftverk ska göras varje mandatperiod.

Under året debatterades på nytt det statliga energibolaget Vattenfalls affärsverksamhet. Företaget fick kritik, också från näringsministern, för att inte vårda sitt varumärke och för att inte ha informerat regeringen om riskerna med en kärnkraftsinvestering i Tyskland. Oppositionen kritiserade såväl Vattenfalls satsningar på fossil energi som regeringens styrning av bolaget. Vattenfalls VD fick lämna företaget.

Regeringen sade ja till den rysk-tyska gasledning som kommer att läggas på Östersjöns botten. Enligt miljöminister Andreas Carlgren, Centerpartiet, kommer den inte att skada miljön. Oppositionen ville säga nej till gasledningen. Regeringen gav klartecken för en stor trafikled i Storstockholm, den så kallade Förbifart Stockholm.

Försvars- och säkerhetspolitiken

Under året fattade riksdagen beslut om en ny försvarspolitik. Försvaret ska bygga på att värnplikten fasas ut och ersätts av anställda och kontrakterade soldater, som ska utbildas för att i ökad utsträckning kunna användas för insatser utomlands. Hemvärnet ska uppgraderas med utbildning till nationella säkerhetsstyrkor. I framtiden ska 49 000 man kunna sättas in inom ett år, en tredjedel snabbare än så, för att kunna försvara Sverige. Närmare hälften av stridsfordonen kommer inte att behövas i det nya försvaret, och antalet JAS-plan kan minskas från 168 till 100.

I det nya försvaret ska mer materiel köpas ”från hyllan” och inte nödvändigtvis utvecklas i samarbete med svensk industri. Den politiskt känsliga frågan om vilka regementen som skulle läggas ned berördes inte. De borgerliga partiledarna skrev i en gemensam tidningsartikel att inga förband kommer att avvecklas under mandatperioden.

Oppositionen var splittrad i försvarspolitiken, men alla tre oppositionspartierna ville spara mer på försvaret än regeringen. En särskild fråga var det svenska engagemanget i den FN-ledda styrkan i Afghanistan. Regeringen fattade, med stöd av Socialdemokraterna och Miljöpartiet, beslut om ett tak på 855 svenska soldater i Afghanistan. Oppositionspartierna var djupt oense i frågan om svenska soldater i Afghanistan. Socialdemokraterna efterlyste regeringens strategi för truppen men stödde det svenska engagemanget, medan Miljöpartiet ville ta hem soldater så fort som möjligt. Vänsterpartiet krävde att de svenska soldaterna skulle tas hem omgående och att Sverige i stället borde satsa mer på humanitärt bistånd till Afghanistan.

Regionfrågan och apoteken

Regeringen gjorde också upp i den segslitna regionfrågan. Hur Sverige ska organiseras i framtiden hade diskuterats alltsedan Ansvarskommittén lämnade sitt slutbetänkande 2007. I ursprungsförslaget handlade det om att de 21 länen och landstingen skulle ersättas av 6−9 storregioner, vilket skulle ha inneburit den mest genomgripande reformen av Sveriges struktur sedan 1600-talet.

De borgerliga partierna var inte överens vare sig om eller hur Sverige skulle omorganiseras. Grundfrågan handlade om maktfördelningen mellan stat och regioner. Partierna beslöt dock att Sverige även i fortsättningen ska ha tre politiskt beslutsfattande nivåer med beskattningsrätt: staten, regionkommuner och primärkommuner. Maktfördelningen mellan staten och regionerna skulle även i framtiden i princip följa den som redan gällde i Västra Götaland och Skåne, regioner som bland annat har regionalt utvecklingsansvar samt ansvar för kulturfrågor.

Övriga förslag om överföring av makt från staten till regionerna var inte aktuella. Regeringen enades om att de regionkommuner som fanns i Skåne och Västra Götaland skulle permanentas. Halland och Gotland uppfyllde de krav som regeringen ställt för att också de skulle kunna omvandlas till regionkommuner.

Andra regioner ville också bilda ”eget”, till exempel Norrbotten, Västerbotten, Västernorrland, Jämtland samt kommunerna Sundsvall och Ånge. Den ansökan sköts på framtiden, liksom övriga förslag till regionbildningar. Regeringen beslöt att det inte skulle bli några fler regionbildningar under innevarande mandatperiod och tillsatte en kommitté för att se över den statliga regionala förvaltningen.

Under året beslöt regeringen att privatisera Apoteket AB. Drygt 600 av drygt 900 apotek ska säljas. Även statens bilprovning privatiserades.

Metalls nya avtal

Den ekonomiska krisen drabbade verkstadsindustrin i Sverige hårt. I mars, när 34 000 av fackförbundet Metalls medlemmar var arbetslösa och ytterligare 50 000 medlemmar varslats om uppsägning, slöt förbundet ett historiskt permitteringsavtal med arbetsgivarna. I stället för uppsägningar skulle de lokala parterna kunna komma överens om lönesänkningar med 20 procent i utbyte mot kortare arbetstid. Metall, som räknade med att 20–25 procent av medlemmarna riskerade att bli arbetslösa, tvingades att höja avgifterna till arbetslöshetsförsäkringen. Metall såg sitt unika avtal som ett sätt att rädda industrin och dess anställda i ett akut nödläge och fick beröm av arbetsgivare och regeringen, men avtalet väckte en intensiv debatt.

Metalls agerande kom som en överraskning för de övriga fackförbunden och flera av dem var kritiska. LO-förbunden var oense om Metalls agerande var bra eller dåligt, fackliga företrädare anklagade regeringen för att de anställda fick betala för den internationella lågkonjunkturen, Metalls ordförande Stefan Löfven talade om undantagstillstånd och oppositionens ledare, socialdemokraten Mona Sahlin, beskyllde regeringen för att försöka splittra facket.

Unionen, ett fackförbund inom Tjänstemännens Centralorganisation, TCO, var en av de fränaste kritikerna av Metalls nya avtal. Dess ordförande sade att Unionen inte såg försämrade arbetsvillkor i form av påtvingad arbetstidsförkortning och därmed mindre pengar i plånboken som ett bra sätt att lösa den ekonomiska krisen. Metall hävdade att det tillfälliga permitteringsavtalet hade räddat 10 000 metallares jobb.

Krispolitik

Det exceptionella ekonomiska läget med sjunkande BNP, stigande arbetslöshet, historiskt låga räntor och fallande investeringar styrde den politiska debatten. Oppositionen jagade regeringen framför sig med krav om stimulanser av arbetsmarknaden, ökade statliga anslag till kommunerna, större statliga investeringar i infrastruktur och tidigareläggning av redan planerade satsningar – allt för att hålla sysselsättningen uppe. Avsikten var att brygga över lågkonjunkturen för att så få som möjligt skulle bli permanent arbetslösa och förbereda arbetskraften för den dag då konjunkturen vänder. Den moderata finansministern Anders Borg förde regeringens talan och varnade återkommande för risken att nya stora utgifter skulle kunna äventyra den svenska ekonomin på lång sikt.

Trots uppmaningar under våren från flera ekonomer, från regeringens finanspolitiska råd och från den politiska oppositionen, väntade regeringen därför till hösten med en större stimulans av ekonomin. När höstbudgeten presenterades ökades statsbidragen till kommunerna, de arbetsmarknadspolitiska programmen blev fler och regeringen sänkte inkomstskatterna i ett fjärde steg med motiveringen att det skulle öka drivkrafterna att arbeta och bidra till den så kallade arbetslinjen.

Regeringen fick hård kritik från oppositionen för att ha väntat för länge och därmed förvärrat krisen, med lägre sysselsättning som följd. Oppositionen ansåg att det var regeringens fel att arbetslösheten i Sve rige ökade mer än i resten av Europa, medan regeringen anklagade oppositionen för att inte ta ansvar för statsfinanserna. Oppositionen sade gemensamt nej till nya inkomstskattesänkningar. Alla tre partierna i oppositionen ansåg i sina motförslag att skatterna måste höjas, men presenterade ingen gemensam linje.

Under året blev de två regeringsalternativen allt tydligare – alliansen av borgerliga partier mot de rödgröna. Det förestående valet skulle komma att handla dels om den klassiska ideologiska frågan om hur mycket skatt som medborgarna ska betala för gemensamma ändamål, dels om trovärdigheten i regeringsfrågan.

Sverigedemokraterna

Flera opinionsmätningar under året pekade mot att Sverigedemokraterna hade goda chanser att komma in i riksdagen. Det ledde till en återkommande debatt om hur riksdagspartierna skulle agera för den händelse Sverigedemokraterna skulle bli vågmästare mellan de båda blocken. Det rödgröna blocket tog avstånd från allt tänkbart samarbete med Sverigedemokraterna med partiets främlingsfientlighet som motivering. Det borgerliga blocket gav beskedet att de aldrig skulle göra sig beroende av Sverigedemokraterna. Båda blocken sträckte ut en hand över blockgränsen med inbjudan till samarbete för att stänga ute Sverigedemokraterna. De borgerliga ville samarbeta med Miljöpartiet. De rödgröna ville samarbeta med Folkpartiet och Centern. Alla samarbetsinviter avvisades.

Sverigedemokraternas partiledare Jimmy Åkesson publicerade en mycket omdebatterad artikel i Aftonbladet, där han gav sin syn på islam. Publiceringen ledde till en omfattande debatt framför allt om det var rätt eller fel att publicera artikeln, eftersom den allmänt ansågs bidra till ökat väljarstöd för Sverigedemokraterna, vars starkaste stöd fanns i södra Sverige.

Europaval och ordförandeskap i EU

År 2009 hölls också val till Europaparlamentet. Det resulterade i borgerlig majoritet. Valdeltagande var lågt, ca 40 procent, men högre än förra EU-valet.

Den stora vinnaren i EU-valet blev det nya Piratpartiet, som med 7,1 procent av rösterna tog ett mandat i EU-parlamentet och fick ytterligare ett när EU antagit sitt nya fördrag, Lissabonfördraget. Piratpartiet, med integritetsfrågor i synnerhet på nätet som enda fråga, ryckte fram i slutet av valrörelsen. Partiets framgång sågs som en protest mot de andra partierna och ledde till en självkritisk debatt bland en del av dem om att inte ha tagit integritetsfrågorna på tillräckligt stort allvar.

Piratpartiets Christian Engström, nyvald medlem i Europaparlamentet, på plats i EU:s fäste i Strasbourg.

RONI REKOMAA/LEHTIKUVA/SCANPIX

För ett par av de etablerade partierna blev valet en katastrof. Vänsterpartiet förlorade nästan hälften av sina väljare, och Junilistan åkte ur parlamentet. I Vänsterpartiet, det enda riksdagsparti som kräver att Sverige ska lämna EU, ledde valresultatet till förslag om att utträdeskravet skulle slopas. Partiledaren Lars Ohly tyckte att kravet snarare skadade partiet än gagnade det. Miljöpartiet och Folkpartiet ökade sina röstetal, medan valet blev en besvikelse för Socialdemokraterna och Moderaterna, som lyckades hålla ställningarna men inte mer. Socialdemokraterna blev största parti med en fjärdedel av väljarna. Några av de mest omdiskuterade frågorna i EU-valet var de svenska kollektivavtalens ställning, rätten till vård inom hela EU utan förhandsprövning i Sverige, alkoholpolitik och matkvalitet.

Under det andra halvåret var Sverige ordförandeland i EU. Under året beslöt EU-kretsen att godkänna Lissabonfördraget, som bland annat innebär att fler beslut kan fattas med majoritet inom EU, att parlamentet får mer makt och att EU utser en permanent ordförande och en utrikesminister.

Ordförandeskapet avslutades med ett stort klimatmöte i Köpenhamn, där världens ledare försökte nå bindande uppgörelser om att de klimatfarliga utsläppen skulle minskas och jordens uppvärmning begränsas. Köpenhamnsmötet slutade i ett misslyckande, eftersom det inte gick att nå enighet om mer än allmänna fraser om betydelsen av att stoppa miljöförstöringen. Besvikelsen var stor, inte minst i miljögrupperna, men processen ska fortsätta mot ett nytt möte, nästa gång i Mexico.

Klimatdebatten var livlig under hela året, eftersom vetenskapen pekade mot att det var mycket bråttom att genomföra förändringar av människors livsstil om inte planetens överlevnad skulle hotas. Det fanns också de som menade att vetenskapen inte visade sanningen och att hoten mot miljön var överdrivna.

Socialförsäkringarna

Under början av sin mandatperiod genomförde regeringen stora förändringar av a-kassan, vilket ledde till kritik från oppositionen och facket. De förändringar av sjukförsäkringen som beslöts 2008 började få genomslag 2009 och ledde till en intensiv debatt mot slutet av året när flera tusen människor stod inför att lämna sjukförsäkringen för att försöka hitta ett arbete.

Kritiken mot de mer restriktiva regler som regeringen genomfört i sjukförsäkringen, särskilt för allvarligt sjuka människor, blev så stark att regeringen tvingades göra brådstörtade förändringar av lagen. Regeringen kritiserades för att inte ha förberett lagen tillräckligt noga och för att besluten genomfördes så snabbt att människor oförskyllt kom i kläm.

Temaartikel ur Nationalencyklopedins årsbok 2009

Inrikespolitik 2009: Det inrikespolitiska året
http://www.ne.se/rep/inrikespolitik-2009-det-inrikespolitiska-året
Nationalencyklopedin, 2012-05-27 Kopiera källangivelse