Inger Arenander, politisk kommentator
Efter valet satt regeringen Reinfeldt kvar, men i minoritet. På två mandatperioder hade Moderaterna dubblat sitt röstetal, medan de mindre borgerliga partierna i regeringsalliansen tappade väljare. Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val sedan första världskriget. Ett nytt parti, Sverigedemokraterna, valdes in i riksdagen och blev tungan på vågen mellan de båda politiska blocken.
Valet 2010 innebar en scenförändring i svensk politik jämfört med ett par mandatperioder tillbaka. Den borgerliga regering som hade tillträtt 2006 fick sitta kvar, om än i minoritet. Det största allianspartiet, Moderaterna, fortsatte att växa och hade 2010 fördubblats jämfört med valet 2002, när Moderaterna inledde sina politiska omprövningar under partiledaren Fredrik Reinfeldt. Han uttalade som sin ambition att Moderaterna skulle bli det ”statsbärande” eller ”samhällsbärande” partiet i Sverige.
Socialdemokraterna förlorade det andra riksdagsvalet i följd, med sämre resultat 2010 än 2006, och tvingades inleda ytterligare en mandatperiod med diskussioner om brister i politik, organisation och ledarskap. Partiets kris betecknades av partiledaren Mona Sahlin som den djupaste någonsin.
Blockpolitik
För första gången i svensk politisk historia stod valet mellan två allianser, en center–höger och en center–vänster. Den borgerliga alliansregeringen med Moderaterna, Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna ville fortsätta på den inslagna vägen med inkomstskattesänkningar för förvärvsarbetande och sänkt skatt på tjänster. Alliansregeringen, vars fyra partier lyckades hålla sams hela mandatperioden, gick också till val på förändringar i skolan, till exempel vidareutbildning av lärare, införandet av lärarlegitimation, fler lärlingsplatser på gymnasiet och betyg i årskurs sex i stället för åtta.
Den rödgröna oppositionen, med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet, fortsatte att utveckla sitt samarbete under året. Partierna gjorde, trots betydande politiska skillnader, uppgörelser i en rad frågor, till exempel försvars- och säkerhetspolitiken, sjukförsäkringen, a-kassan, stora delar av skattepolitiken och skolfrågorna. De rödgröna gick till val på höjda skatter, särskilt för dem med högst inkomster, höjd bensinskatt, höjd fastighetsskatt och en ny skatt på förmögna. De föreslog mer generösa ekonomiska villkor i arbetslöshetsförsäkringen.
De rödgröna ville också ställa högre krav på kvalitet i de fristående skolorna, finansierade av skattemedel, som gick med vinst. Den fråga som de rödgröna hade svårast att enas om var den svenska insatsen i kriget i Afghanistan. En uppgörelse kom strax före valet om att en rödgrön valseger skulle innebära snabbare hemtagning av den svenska truppen.
 |
|
Partiledarna samlade i riksdagshuset till gruppfotografering när det ännu återstår åtta månader till riksdagsvalet. Från vänster Lars Ohly (V), Peter Eriksson (MP), Maria Wetterstrand (MP), Mona Sahlin (S), Fredrik Reinfeldt (M), Maud Olofsson (C), Jan Björklund (FP) samt (stående) Göran Hägglund (KD). |
|
YVONNE ÅSELL/SVD/SCANPIX |
Sverigedemokrater in i riksdagen
Sverigedemokraterna, med partiledaren Jimmie Åkesson, valdes in i riksdagen för första gången. Partiet, som vuxit gradvis och fanns representerat i mer än hälften av kommunerna, drev en aktiv valrörelse och lade för första gången en så kallad skuggbudget med sitt politiska alternativ. Sverigedemokraterna, vars huvudkrav i valrörelsen var att minska invandringen till Sverige, ansåg att besparingar på invandring och bistånd till andra länder skulle finansiera bland annat lägre skatter, bättre villkor för pensionärerna och mer brottsbekämpning.
Valrörelsens sista veckor dominerades av en debatt om hur de båda politiska blocken skulle behandla Sverigedemokraterna om de kom in i riksdagen och vilket inflytande de skulle tillåtas att få. Båda sidor förklarade att de varken tänkte förhandla med eller göra sig beroende av Sverigedemokraterna.
Efter valet valde statsminister Fredrik Reinfeldt att sitta kvar och bildade en minoritetsregering. Den första stora debatten handlade om talmansvalet. De båda sidorna kunde inte enas om en gemensam kandidat och anklagade varandra för att ge Sverigedemokraterna möjlighet att fälla avgörandet. Till slut valdes de borgerligas kandidat Per Westerberg, som även Sverigedemokraterna röstade på.
Den borgerliga regeringen sökte samarbete med såväl Miljöpartiet som Socialdemokraterna över blockgränsen, dels för att få större majoriteter för viktiga beslut, dels för att stänga Sverigedemokraterna ute. Mandatperioden inleddes med samarbetsdiskussioner kring flykting- och asylpolitik, om skolfrågor och om Sveriges engagemang i kriget i Afghanistan. Socialdemokraterna gjorde upp med regeringen om skolan och om svensk trupps fortsatta närvaro i Afghanistan. Miljöpartiet stod också bakom Afghanistanuppgörelsen.
Valresultatet
Den borgerliga alliansen regerade vidare, men i minoritet. Sammanlagt fick de fyra partierna 173 mandat i riksdagen med Moderaterna mer än dubbelt så stora som de tre övriga partierna tillsammans. Moderaterna fick 30,06 % och 107 mandat, Folkpartiet 7,06 % och 24 mandat, Centern 6,56 % och 23 mandat och Kristdemokraterna 5,60 % och 19 mandat.
Valresultatet ledde till att regeringen utökades med ytterligare två statsråd (moderater). Skälet var att de mindre allianspartierna inte skulle behöva gå miste om några statsrådsposter. Regeringen fick totalt 24 statsråd.
Det dåliga resultatet, framför allt för Centerpartiet och Kristdemokraterna, ledde till interna eftervalsdebatter. Kristdemokraterna diskuterade en tid att byta namn, och deras partiledare Göran Hägglund kritiserades av egna partivänner för att toppstyra partiet. Hans förslag om att ompröva det så kallade vårdnadsbidraget, en kristdemokratisk hjärtefråga, väckte uppror.
Den rödgröna oppositionen fick sammanlagt 156 mandat i riksdagen. Socialdemokraterna fick 30,66 % och 112 mandat, Miljöpartiet 7,34 % och 25 mandat och Vänsterpartiet 5,60 % och 19 mandat.
Det största partiet, Socialdemokraterna, förlorade mer än 100 000 väljare jämfört med valet 2006. Partiet gjorde sitt sämsta resultat sedan första världskriget. Partiledaren Mona Sahlin aviserade sin avgång. I sitt politiska testamente föreslog hon kontroversiella förändringar av politiken och medgav att hon själv inte trott på bärande delar av den politik de rödgröna gått till val på.
Katastrofvalet ledde till krisdebatt såväl om politiken som om ledningen av partiet och partiets sätt att arbeta.
Mona Sahlin gjorde också klart efter valet att hon inte hade velat ha med Vänsterpartiet i den rödgröna allians som gick till val på ett gemensamt program 2010. Efter valet pekades den gemensamma rödgröna ekonomiska politiken ut som en förklaring till varför de rödgröna förlorade.
Miljöpartiet ökade och attraherade inte minst yngre väljare i storstäderna. Partiet lockade väljare från den borgerliga sidan, men än mer tog man röster bland tidigare socialdemokrater.
Sverigedemokraterna blev invalda för första gången i riksdagen. 5,7 procent räckte till 20 mandat och gav partiet ställning som tungan på vågen mellan blocken. De ”gamla” riksdagspartierna försökte isolera Sverigedemokraterna från politiskt inflytande, men partiet kunde ändå påverka politiken genom att rösta för förslag från den rödgröna oppositionen och därmed bilda en majoritet. Sverigedemokraterna stödde oftast regeringssidan. Under året led regeringen bara ett nederlag i en riksdagsomröstning, när de rödgröna partierna och Sverigedemokraterna krävde att regeringskansliet skulle minska sina kostnader med 300 miljoner.
Det historiska rödgröna samarbetet överlevde valet, men splittrades några månader senare. Varken Socialdemokraterna eller Miljöpartiet ville fortsätta det organiserade samarbetet. I den socialdemokratiska valanalysen angavs samarbetet som bidragande till valförlusten. Miljöpartisterna återgick till sin tidigare kritik av blockpolitiken.
Det ekonomiska läget
Sveriges ekonomi repade sig starkt efter finanskrisen ett par år tidigare, men såväl regering som opposition varnade för att det fanns stor risk för bakslag, inte minst på grund av stora ekonomiska problem i flera europeiska länder.
Trots ökande tillväxt, minskande statsskuld och krympande underskott i statens budget valde den moderata finansministern Anders Borg en försiktig linje och föreslog till exempel ett fördubblat överskottsmål i statens finanser för att garantera reserver för ekonomiska bakslag.
Under hösten enades EU om att införa ekonomiska sanktioner mot de länder inom eurosamarbetet som bröt mot stabilitetspakten och inte begränsade sina budgetunderskott. EU tvingades rycka ut med stödlån till ett par medlemsländer. Även Sverige bidrog med lån, trots att Sverige inte är medlem i valutasamarbetet. Europeiska Centralbanken, ECB, stödköpte statsobligationer i krisande länder.
Trots att sysselsättningen i Sverige gradvis ökade fortsatte arbetslösheten att vara hög. Den låg under 2010 på över 8 procent, och oppositionen kritiserade regeringen för att göra fel eller för lite för att få ned arbetslösheten. Långtidsarbetslösheten ökade, och en av valrörelsens viktigaste frågor var den höga ungdomsarbetslösheten. Även antalet personer som var beroende av underhållsstöd (socialbidrag) ökade.
Regeringen Reinfeldt, som lovat minska arbetslöshet och ”utanförskap” under sin regeringsperiod, fick hård kritik för att ha misslyckats med det. Regeringens huvudförklaring var finanskrisen. Såväl oppositionen som flera ekonomer föreslog att regeringen skulle satsa mer pengar för att bidra till fler jobb, inte minst i kommuner och landsting, inom vård, skola och omsorg. Den rödgröna oppositionen lovade i sitt budgetalternativ att alltid satsa 12 miljarder kronor mer än regeringen i bidrag till kommunerna, oavsett hur mycket pengar regeringen avsatte.
De politiska besluten
Riksdagen fattade under året beslut om att tillåta att de tio kärnkraftsreaktorer som Sverige har ska kunna ersättas med nya. Det historiska beslutet, med två rösters majoritet, 174 mot 172, fattades efter vånda bland flera centerpartistiska riksdagsledamöter. Centerpartisten Solveig Ternström lämnade sitt parti och gick över till Socialdemokraterna. Centerpartisten Eva Lindgren Selin röstade mot, och centerpartisten Sven Bergström stödde centerns nya linje att tillåta bygget av ny kärnkraft först sedan han utverkat att regeringen inte skulle göra några förändringar under mandatperioden. Beslutet att tillåta ny kärnkraft skulle träda i kraft 1 januari 2011.
Riksdagsmajoriteten fattade också det historiska beslutet att efter 199 år avskaffa den allmänna värnplikten. Sveriges försvar ska i framtiden skötas huvudsakligen av en yrkesarmé. Oppositionen, som ville utreda den allmänna värnpliktens framtid, röstade nej. Svenska soldater och officerare måste i framtiden vara beredda att tjänstgöra utomlands i olika operationer.
Den hetaste försvars- och säkerhetspolitiska debatten under året handlade om svensk militär trupp i Afghanistan. Flera svenska soldater dödades och skadades under året i kriget. Under valrörelsen krävde de rödgröna att den svenska truppen, ca 500 personer, skulle börja tas hem 2011 och att missionen skulle avslutas 2013. Vänsterpartiet ville helst ta hem trupperna omedelbart, medan Socialdemokraterna velat ha ett senare slutår. Efter valet lämnade Socialdemokraterna och Miljöpartiet den rödgröna politiken och gjorde en uppgörelse över blockgränsen om att svenska soldater skulle börja tas hem 2014. Det var den första större sprickan i det rödgröna samarbetet. En andra kom när Socialdemokraterna gjorde upp med regeringen i skolpolitiken om nya betygskriterier.
Under året riktade Sverige skarp kritik mot Israel för brott mot folkrätten när israeliska kommandosoldater bordade fartygskonvojen Ship to Gaza på väg till Gazaremsan med förnödenheter för att protestera mot Israels blockad. Ett tiotal personer dödades vid bordningen, dock ingen av de elva svenskar som deltog. Israels aktion följdes av fördömanden och demonstrationer runtom i världen, så också i Sverige.
Vårdval och vargar
Under året fattade riksdagsmajoriteten också beslut om att införa så kallat vårdval i hela Sverige, med fri etableringsrätt. Det innebar att alla som uppfyllt krav om kvalitet kunde öppna en vårdcentral och medborgarna kunde välja vilken vårdcentral de ville gå till. Vårdvalets fria etableringsrätt accepterades inte av oppositionen, som ansåg att det skulle leda till ojämn och orättvis fördelning av vården.
Riksdagens beslut att tillåta licensjakt på varg orsakade häftig debatt i början av året. Tusentals jägare jagade de 27 vargar som skulle dödas. Miljöminister Andreas Carlgren (C) försvarade den omdebatterade avskjutningen med att den var bra mot inavel. Flera forskare ansåg däremot att avskjutningen inte hade någon effekt på inaveln eftersom de skjutna vargarna visat sig vara friska. Regeringen föreslog också att man skulle försöka flytta djur från norra till mellersta Sverige för att bidra till en frisk vargstam.
Valrörelsens frågor
Alla partier som kandiderade i 2010 års riksdagsval ansåg att fler jobb och ökad sysselsättning var de viktigaste frågorna. Till det kom, som alltid, skola och vård. Debatten fortsatte om förändringen av sjukförsäkringen, framför allt den tidsgräns på två och ett halvt år som införts. Tidsgränsen innebar att även svårt sjuka människors arbetsförmåga skulle prövas mot hela arbetsmarknaden. Regeringen hade problem att försvara de nya reglernas praktiska konsekvenser för enskilda individer. De nya reglerna kritiserades inte enbart av oppositionen utan också internt i regeringen, där ett par av de mindre partierna föreslog förändringar.
Oppositionspartierna lovade att ta bort tidsgränsen, ”stupstocken”, i sjukförsäkringen om de vann valet och dessutom att höja sjukpenningen och införa nya definitioner av arbetsförmåga och försörjningsförmåga. Hur ett alternativt system skulle se ut ville oppositionen låta utreda.
Valet handlade också i stor utsträckning om skatter. Regeringen, som sänkt inkomstskatten för dem med arbetsinkomster, ville sänka skatten i ytterligare ett steg. Oppositionen föreslog skattehöjningar i sitt rödgröna förslag till ekonomisk politik. Även det så kallade RUT-avdraget för hushållsnära tjänster tog stor plats i valdebatten, trots att avdraget utnyttjades av relativt få personer. Regeringen ville behålla avdraget och de rödgröna avskaffa det.
Båda sidor utfärdade sina mest kostsamma löften till landets ålderspensionärer. Under året bjöd politikerna över varandra med sänkt skatt på pensioner. Hög ungdomsarbetslöshet var också en stor valfråga, där de båda sidorna hade förslag om sänkta arbetsgivaravgifter för unga anställda och förslag till lärlingsutbildningar.
Energi- och klimatpolitiken spelade en mer underordnad roll än vad många väntat sig i valrörelsen, trots att flera partier ville betona frågornas betydelse. En förklaring till det kan ha varit oenighet inte bara mellan blocken utan också mellan partierna inom blocken i flera klimatfrågor. De rödgröna gjorde en uppmärksammad överenskommelse om en klimatpåverkande planerad trafikled i Stockholmsområdet, kallad förbifart Stockholm. De tre partierna lyckades inte enas om den och slet tvisten genom att föreslå en folkomröstning om förbifarten.
Den borgerliga regeringen fick större förtroende än de rödgröna också i fråga om regeringsduglighet och förmågan att sköta statsfinanserna – tidigare Socialdemokraternas paradgrenar. Statsminister Fredrik Reinfeldt och den moderata finansministern Anders Borg väckte, enligt opinionsmätningarna, större förtroende bland väljarna än oppositionsledaren Mona Sahlin och skuggfinansministern Thomas Östros (S). Valet handlade mer om person än tidigare, och under valrörelsen publicerade medierna fler opinionsmätningar än tidigare.
Temaartikel ur Nationalencyklopedins årsbok 2010
Inrikespolitik 2010
http://www.ne.se/rep/inrikespolitik-2010
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
