Arne Järtelius , NE-redaktör
En thriller från den storpolitiska verkligheten! Inget mindre än det har vapeninspektören och nedrustningsexperten Hans Blix lyckats åstadkomma med sin nyutkomna bok Avväpna Irak. Den behandlar framför allt tiden från december 1999 till mars 2003, från ett hopp om avrustning i Irak i FN:s regi till fullt krig och ockupation i USA:s.
Blix bok är spännande, utlämnande av de centrala aktörerna och en sällan sedd initierad skildring inifrån maktens korridorer av en person som själv befann sig i deras skärningspunkt. Att boken därtill är välskriven – det engelskspråkiga i Storbritannien utgivna originalet Disarming Iraq med en lätt svengelsk accent – ställvis ganska rolig och ovanpå det lätt ironisk à la diplomate gör inte läsningen mindre njutbar.
 |
|
Hans Blix rapporterar till Säkerhetsrådet 7 mars 2003 medan USA:s utrikesminister Colin Powell får en allt bistrare uppsyn. |
|
MARIO TAMA/GETTY IMAGES/ALL OVER PRESS |
Oberoende inspektioner
Historien är som bekant inte linjär, men det hindrar inte att man etablerar en viss kronologi för minnet att haka fast i. Således tillsatte FN efter Kuwaitkriget 1991 UNSCOM (UN Special Commission) med uppgift att hålla koll på Iraks innehav av biologiska och kemiska vapen, medan FN:s atomenergiorgan, IAEA, hade till uppgift att kolla vad som skedde i landet när det gällde nukleära vapen. UNSCOM kom att ledas av svensken Rolf Ekéus, och IAEA leddes från 1981 av Hans Blix.
UNSCOM var verksamt fram till november 1998, då man från irakisk sida förklarade att man inte längre ville ha med det att göra. Drygt ett år senare, i december 1999, tillsatte FN UNMOVIC (UN Monitoring, Verification and Inspection Commission). Den kommissionen hade liknande uppgifter som UNSCOM, men till skillnad mot sin föregångare kunde det nya inspektionsorganet bidra till att upphäva de 1990 mot Irak inledda FN-sanktionerna om Irak ”samverkade på samtliga områden”.
Ett skäl att Irak inte ville ha med UNSCOM att göra var att man, inte utan fog enligt Blix, uppfattade det som USA:s förlängda arm. Det överstatliga FN ville inte göra om samma misstag och strävade efter att ge UNMOVIC en helt oberoende ställning. Det var något Hans Blix tog fasta på när han i mars 2000 inträdde som chef: ”Jag var beslutsam när det gällde att ge UNMOVIC en oberoende FN-profil. Vi skulle lyssna till alla, men vi skulle bara arbeta utifrån de instruktioner vi erhållit från Säkerhetsrådet.” Det skulle visa sig inte helt lätt, och Blix kom från olika håll att kritiseras både för sin påstådda partiskhet (Irak) och för sin alltför stora opartiskhet (USA).
Beroende krigsförberedelser
Attacken mot World Trade Center i New York 11 september 2001 kom som bekant att bli en vattendelare för mycket, inte minst när det gällde USA:s inställning till sin omvärld. När president George W. Bush i januari 2002 höll det årliga talet till nationen utnämnde han Irak, Iran och Nordkorea till ”ondskan axelmakter”. Snart därefter kom det signaler från olika håll inom USA-administrationen att det var dags för en regimförändring i Irak, ”om nödvändigt med bruk av militärt våld”.
Samma administration var negativt inställd till UNMOVIC, som de menade för det mesta dels bara lyckades hitta något av värde i Irak tack vare olika avhoppare (enligt USA:s försvarsminister Rumsfeld), dels riskerade att ”torpedera” USA:s militära planer på att göra sig av med Saddam Hussein (enligt bl.a. USA:s vice försvarsminister Wolfowitz). Den brittiske premiärministern Tony Blair var inne på samma spår när han i en intervju med nyhetsbyrån NBC i april 2002 utan några bevis påstod: ”Vi vet att Saddam Hussein har förråd med betydande mängder kemiska och biologiska vapen. Vi vet att han försökt få tag på kärnvapen.”
Under sommaren 2002 började USA bygga upp sina styrkor vid Iraks gränser för att om så ansågs nödvändigt kunna angripa landet. Trots det uppfattade Blix det som att samtliga läger under hela hösten föredrog inspektioner framför en invasion. I november hade Säkerhetsrådet fått nog av Iraks ovilja att låta sig inspekteras av UNMOVIC. I den enhälligt antagna resolution 1441 gavs Irak en sista chans. Säkerhetsrådet krävde nu att landet skulle ställa upp på en omedelbar, oförbehållsam och aktiv medverkan för vapeninspektörerna, om inte skulle det kunna leda till att rådet – om UNMOVIC lämnade rapporter i den riktningen – förordade en väpnad insats. I ett brev till Irak förklarade Blix vad som krävdes för att inspektionerna skulle kunna genomföras på FN:s villkor. ”Detta”, skriver Blix i sin bok, ”var den första och förmodligen sista gången i mitt liv som ett brev jag skrivit upphöjts till en världslag.”
Nyårsafton 2002 skriver Hans Blix i sin dagbok: ”Det har varit ett intensivt år. Jag tror inte att USA har bestämt sig för att starta ett krig även om de vidtar alla mått och steg i den riktningen. Det tjänar till att skrämma irakierna, och skulle de inte bidra med ett maximalt samarbete skulle USA kunna besluta sig för att inspektionsvägen är hopplös.”
Från vakthund till fransk pudel
I början av 2003 hade UNMOVIC 260 inspektörer från 60 länder på plats i Irak. Från de första inspektionerna i slutet av november till 27 januari genomförde de 300 inspektioner på 230 olika platser. Tiden fram till krigsutbrottet knappt två månader senare kom av Blix enligt boken till stor del att handla om förekomsten eller inte av Weapons of Mass Destruction (WMD). Vapeninspektörerna fick i takt med att Irak såg kriget rycka närmare allt bättre möjligheter att arbeta i landet. Samtidigt fick den USA-administration som såg till att rycka kriget närmare allt färre bevis på att det fanns några massförstörelsevapen i landet.
I FN arbetade med början i januari 2003 framför allt Storbritannien på att få gehör för en ny resolution (1441 ansågs av många inte som tillräcklig) där Säkerhetsrådet i direkta ordalag skulle ställa sig bakom ett väpnat angrepp mot Irak. USA var också angeläget om en sådan eftersom man med den i ryggen skulle ha ett bättre stöd för en väpnad insats från det egna folket. Besvikelsen från amerikansk sida blev därför monumental när den inte fick det stödet från UNMOVIC. Det ledde till attacker från alla möjliga håll mot framför allt Blix. De framfördes med den felaktiga förespeglingen att det var vapeninspektörernas uppgift att hitta argument för ett militärt anfall i stället för att inse att deras uppgift endast var att så objektivt som möjligt rapportera om sina fynd och lämna till Säkerhetsrådet att besluta om åtgärder på basis av dem. Det fick någon att säga att Blix inte var någon vakthund utan i stället en fransk pudel, och ett kvällstidningslöp löd: Blix trix tricksar med USA. ”Jag kunde inte låta bli att beundra den löpsedeln. Jag skulle gärna bjuda den redaktör som hittade på den på en drink.”
Massförsvinnandevapen
Många är de frågor Hans Blix besvarar i sin bok. Men en fråga lämnar han efter att på flera ställen i sin bok beröra den utan att själv kunna hitta några entydiga svar: Eftersom det nu bevisligen var på det viset att irakierna inte hade några massförstörelsevapen, varför släppte de inte medan tid ännu var in FN för att på plats kunna undersöka Iraks vapenarsenaler? I synnerhet som det var landets påstådda innehav av WMD – inte störtandet av Saddam Hussein – som USA gick till krig på.
Avslutningskapitlet i Avväpna Irak handlar om WMD, men inte de Weapons of Mass Destruction som USA och Storbritannien gjorde gällande fanns där utan de Weapons of Mass Disappearance – ”massförsvinnandevapen” – som de i stället transsubstantierats till.
Den som vill läsa mer om detta försvinnande – på tyska har WMD efter kriget fått det talande namnet Massenverwirrungswaffen – hittar det bl.a. i en artikel i februarinumret av den ansedda New York Review of Books. Den har titeln ”Now They Tell Us”, och enligt den var det den av flockmentalitet (pack mentality) styrda USA-pressens ”undergivenhet” (submissivness) till landets regering som allra mest uppenbar när det gällde både den negativa inställningen till vapeninspektionerna och till den påstådda förekomsten av kärnvapen samt kemiska och biologiska vapen.
Hans Blix avslutar sin viktiga och läsvärda bok med att framhålla det pris som betalades för Irakkriget: i form av den komprometterade legitimiteten i insatsen, i den skadade trovärdighet hos de regeringar som deltog i det och i den minskade auktoriteten hos FN.
(Artikeln publicerad 2004-03-23)
Irakkriget: Blixbelysning
http://www.ne.se/rep/irakkriget-blixbelysning
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
