Ulf Zander, docent i historia och NE-medarbetare
Krigsfilm är en kluven genre. Filmer som skildrar tillvaron på och bakom slagfälten har alltsedan filmens barndom använts för att stärka patriotiska känslor. Den amerikanska Bataanpatrullen (1943) är ett tydligt exempel. I den förklarar dramats hjälte att han och hans mannar kämpar på en plats vars namn är okänt för de flesta, men de gör sitt bästa för att världen ska bli en bättre plats att leva i. ”Det spelar ingen roll var en man dör så länge han dör i kampen för frihet”, förklarar hjälten inför den ödesdigra slutuppgörelsen mot japanerna.
Men det saknas inte exempel på krigsfilmer som är varnande exempel. I filmer som På västfronten intet nytt (1930) och Ärans väg/Helvetesbataljonen (1957) har filmmakare velat visa på krigets hemskheter för att vaccinera publiken mot upprepningar. Ett grundläggande problem är att antikrigsfilmerna baseras på samma beståndsdelar som de propagandistiska motsvarigheterna.
Dilemmat illustreras i Jarhead (2005), en film om några av de marinkårister som deltog i Kuwaitkriget 1990–91. När utbildningen går mot sitt slut belönas de med en visning av Apocalypse (1979), en kritisk betraktelse över amerikansk imperialism i allmänhet och Vietnamkriget i synnerhet. När soldaterna i publiken ser den berömda scenen där amerikanska soldater i helikoptrar förstör ett förmodat motståndsnäste för att få tillgång till en strand som lämpar sig för surfning, nynnar de med i Richard Wagners ”Valkyriornas ritt” och jublar när granaterna börjar falla. Antikrigsfilmen Apocalypse blir här till en adrenalinhöjande uppvärmning inför nästa konflikt.
 |
| NORDISK FILM |
| Oscarsnominerade Jeremy Renner på väg att desarmera ännu en bomb. |
Krigskritik
Förvisso blev Kuwaitkriget en militär triumf för USA, men när den har gestaltats på film är det sällan som segerns sötma stått i fokus. I stället har mönstren från kritiska Vietnamfilmer som just Apocalypse, Plutonen (1986) och Full Metal Jacket (1987) gått igen. Liksom i sistnämnda film inleds Jarhead med de nya rekryternas möte med en brutal och sadistisk instruktör. Därmed inte sagt att det sätts likhetstecken mellan de båda krigen. När soldaterna i Jarhead hyllas med en parad efter hemkomsten hoppar en veteran från Vietnamkriget ombord på deras buss. Mötet är pinsamt för alla inblandade.
Den mångetniska plutonen, hyllad i ett otal andravärldskrigsfilmer, är i Vietnam-, Kuwait- och Irakkrigsfilmer en spegling av det amerikanska samhällets orättvisor. I Vietnam och Irak är fotfolket spansktalande, rednecks och svarta. ”It’s the nigger behind the trigger”, muttrar en av de svarta soldaterna i Full Metal Jacket. En afrikansk-amerikansk kollega i Three Kings (1999) konstaterar att den farofyllda jakten på en gömd skatt i Irak under det pågående Kuwaitkriget är en barnlek, ”en fyra månaders semester från gatorna i Detroit”. Rika vita har antingen, som i Plutonen, hamnat i frontlinjen mot bättre vetande eller så är de officerare som riskerar att skjutas eller överges av det egna manskapet, likt Meg Ryans karaktär i Kuwaitkrigsfilmen I sanningens namn (1996).
Hemmafrontskritik
Det nära sambandet mellan problem på hemmaplan och orättfärdiga krig i fjärran land har dominerat de senaste årens film- och TV-produktioner. I skräckfilmer som 28 veckor senare (2007) och Planet Terror (2007) representeras den onda sidan av amerikansk militär. I Hostel (2005) är tortyrscener utformade med de ökända fotografierna från fängelset Abu Ghurayb som förlaga. I TV-serien Masters of Horror har förlagan hämtats från en av de franska filmer som producerades i första världskrigets efterföljd, där soldaterna reser sig ur sina gravar för att protestera mot de orättfärdigheter som efter krigsslutet utmärker det land som de offrat sina liv för. I den sentida amerikanska efterföljaren Homecoming (2005) upptäcker de stupade men återuppståndna soldaterna att presidentvalet är manipulerat, vilket får dem att agera för att kasta ut de korrumperade politiker som har deras liv på sina samveten.
I In the Valley of Elah (2007) försöker Hank Deerfield, en pensionerad utredare från armén spelad av Tommy Lee Jones, tillsammans med en kvinnlig polis få reda på sanningen om mordet på hans son, en soldat som brutalt mördats strax efter hemkomsten från Irak. Under utredningens gång blir han varse att sonen och hans kolleger begått krigsförbrytelser, men utan repressalier från arméledningen. I filmens inledning har han förklarat för en invandrare att när den amerikanska flaggan går till väders måste fyrkanten med stjärnorna vara uppåt. I annat fall skickas signalen att något står fel till. Cirkeln sluts i filmens avslutning då Deerfield hissar Stars and Stripes uppochned.
Öppen kritik
Ett problem fram till helt nyligen har varit att de filmer som utgår från eller refererar till Irakkriget inte har lockat någon större publik, oavsett om filmerna haft ett kritiskt perspektiv eller patriotiska undertoner. Den actioninriktade skildringen av bekämpandet av militanta saudiarabiska islamister i The Kingdom (2007) var endast marginellt lönsammare än In the Valley of Elah, den politiska thrillern Lejon och lamm (2007), Redacted (2007), som utgår från en händelse i mars 2006 då amerikanska soldater våldtog och mördade en fjortonårig flicka, Utlämnad (2007), ett drama i vilket en gravid kvinnas terroristanklagade make försvinner spårlöst, och Ridley Scotts spiondrama Body of Lies (2008).
En förändring har märkts i anslutning till Kathryn Bigelows The Hurt Locker (2008), nominerad bland annat till en Oscar i kategorin bästa film. Liksom i Redacted är de amerikanska soldaterna frustrerade över att Irakkriget inte är en konventionell konflikt. Fienden uppenbarar sig sällan i uniform, utan kan vara vem som helst. Till skillnad från Redacted har The Hurt Locker lockat en storpublik i USA, samtidigt som den har fått lysande kritik.
Måhända är en viktig förklaring bakom framgången att The Hurt Locker inte låter sig beskrivas som antingen en krigs- eller en antikrigsfilm. Klichén lyder att krig är ett helvete, men The Hurt Locker saknar sådana moraliska pekpinnar. I stället är utgångspunkten att krig är ett rus, en adrenalinkick som aldrig blir lika stark som när sergeant William James, lysande spelad av den Oscarnominerade Jeremy Renner, ställs inför uppgiften att desarmera bomber, dolda under bråte vid vägkanten, i bilar, säckar eller monterade på oskyldiga civilister. Väl att märka gör avsaknaden av uttalade politiska budskap inte The Hurt Locker mindre effektiv som antikrigsfilm – tvärtom.
Nu återstår att se om dess framgång smittar av sig på efterföljande Irakkrigsfilmer. Green Zone (2010), en film om det lönlösa sökandet efter irakiska massförstörelsevapen som går upp på svenska biografer i mars, blir det första testet.
(Reportaget publicerat 2010-03-03)
Irakkriget på vita duken
http://www.ne.se/rep/irakkriget-på-vita-duken
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
