Iran:
En fredspristagares liv
av Eva Landfors
NE-medarbetare
Hösten 2000 erkände Islamiska republiken Iran att den låg bakom en rad lönnmord i slutet av 1990-talet. Shirin Ebadi företrädde en av de drabbade familjerna. I samband med polisutredningen kom hon att se de ord som skulle förfölja henne i många år: Nästa namn på listan är Shirin Ebadi.
I förordet till sin nyutkomna bok Mitt Iran: En berättelse om kamp, revolution och hopp berättar Shirin Ebadi, mottagare av Nobels fredspris 2003, om de tio mest skrämmande dagarna i sitt yrkesverksamma liv, dagarna när hon upptäckte sitt namn på regimens dödslista. Hur hade du själv reagerat?
 |
Ett möte med Ebadi
Bok- och biblioteksmässan 2006 är i full gång, och ett av många
seminarier ska strax börja. Vi är en brokig blandning till såväl
ålder som kön och ursprung som står förväntansfulla
och nyfikna i kön utanför en av seminariesalarna. Några poliser
hänger nonchalant vid dörrarna. Så kommer hon som vi alla väntat
på: Shirin Ebadi. Vad kort hon är! är min första tanke.
Hennes ansiktsuttryck är vänligt men bestämt när hon går
in i salen med lugna steg. Några minuter senare tillåts vi följa
efter.
Ebadi ska tala under rubriken Mitt Iran: kamp, revolution och hopp. Jag har sträckläst hennes bok två gånger i snabb följd; efter ett något haltande språk inledningsvis var jag fast. Det är en bok som berört mig. Min läsning visar sig vara mycket värdefull för att förstå Ebadi eftersom tolkningen till svenska under seminariet tyvärr är riktigt dålig. Det är något som även det arrangerande förlaget inser för senare under dagen ställer man in den intervju som Nationalencyklopedin lovats med hänvisning till tolkproblem.
Det är en fascinerande och innehållsrik bok Ebadi har skrivit. Den är självutlämnande, och beskrivningen av de snart sextio år hon hittills levt är djupt sammanflätad med Irans historia under samma period. När jag ser och hör henne förstår jag att hon har lyckats nå ut med sitt budskap. Ebadi talar med djup övertygelse, eftertänksamt ibland, men skarpt, precis som i boken. Hon har nära till skratt och ögonen glittrar till emellanåt när hon sagt något underfundigt, för att genast bli allvarliga när hon talar om sitt lands historia, nutid och framtid.
Budskapet
Ebadi har i sin kamp för mänskliga rättigheter bland annat påvisat
orimligheter och orättvisor i de rådande sharialagarna i Iran. Hon
har också gett exempel på andra tolkningar av lagen som inte missgynnar
kvinnor och barn. Ebadi menar att det skulle gå att stifta lagar med sharia
som grund där män, kvinnor och barn ges lika rätt och värde
inför lagen om bara viljan hos de styrande funnes.
Ebadi älskar sitt land, och hennes önskan är ett framtida Iran där religion och politik är åtskilda. Hon understryker att vägen dit måste gå via det iranska folket och inte genom en invasion av främmande makter. Huvudbudskapet i boken och seminariet är att det är viktigt att tala och skriva om de brott som begås mot mänskliga rättigheter i Iran. Det är det bästa sättet att utöva påtryckningar mot regimen som har visat sig vara mottaglig för den sortens kritik. Ebadi tror att det är långt kvar till det Iran hon drömmer om och att vägen dit kommer att skörda många ytterligare offer, men hon känner hopp.
Från flicka till domare och hustru
Ebadi föds 1947 i en muslimsk familj i Teheran. Under barndomen behandlas
hon och hennes syster likvärdigt med brodern. I hemmet diskuteras ingen
politik. Ebadi uppmuntras av sin far att studera vidare, och valet faller på
juridik med sikte på att bli domare. När hon börjar studera
förvånas hon över kamraternas politiska intresse men dras ändå
själv snart med av demonstrationernas glöd. Liksom många
andra deltar hon utan att egentligen förstå eller vara så intresserad
av sakfrågorna.
1970, när Ebadi är 23 år gammal, blir hon som första kvinna i Iran utnämnd till domare. Hon stormtrivs och känner sig stolt över sitt arbete. När vännerna omkring henne gifter sig står Ebadi ensam. Det visar sig att många män tappar intresset för henne när de får reda på att hon är domare. 1975 gifter hon sig med en man som vill ha henne för den hon är och som visar sig bli det stöd hon framöver ska komma att behöva.
När jag läser om Ebadis barndom, studenttid och de första yrkesverksamma åren känns det förvånansvärt likt livet i Sverige. Ebadi beskriver en vardag där livet liksom här består av skola, arbete och familj, av glädje och av sorg. Men där finns en väsentlig skillnad bakom fasaden, en skillnad som Ebadi blir medveten om framför allt efter revolutionen 1979: Att alla val och handlingar i vardagen kan få ödesdigra konsekvenser, i synnerhet i samhällssystem där oliktänkande straffas.
Revolution från för till emot
Före revolutionen dras Ebadi, som så många andra av landets
invånare, till oppositionen med ayatolla Khomeyni som ledare. Hon har
lättare att känna igen sig hos en mulla som talar som folket än
hos shahen Mohammad Riza Pahlavi och dennes lyxliv. Det känns inte hotfullt
för henne att mullorna tar ledningen i kampen eftersom de tidigare i historien
har stöttat folket mot politiska ledare.
Mindre än en månad efter revolutionen inser Ebadi att hon medverkat till sitt eget och till många andras fall. I ayatolla Khomeynis värld finns inget utrymme för kvinnliga domare, och Ebadi blir degraderad till kontorist. Hon stannar på sin nya post men uträttar inget och går i pension så snart hon kan. Som statligt anställd i Iran vid den tidpunkten är det möjligt redan efter femton års tjänst. Det blir en ekonomiskt knaper tid för familjen eftersom Ebadis man tvingas lägga ner sitt företag efter anklagelser från regimen om samröre med kommunister.
I början av 1990-talet blir det lättare för kvinnorna i Iran att yrkesarbeta igen. Regimen behöver kvinnorna för att komma på fötter efter kriget med Irak (198088). Ebadi startar en advokatbyrå. När hon upptäcker att rättssystemet bara fungerar till namnet väljer hon att åta sig enbart de fall som intresserar henne. Det är fall som är resultat av landets islamiska lagar och som klart visar diskrimineringen i dem gentemot framför allt kvinnor och barn. Hennes arbete börjar uppmärksammas nationellt och så småningom även internationellt. Det är nu, skriver Ebadi, som hon inser att hon håller på att bli känd och att hennes budskap når ut.
Iran och USA långt ifrån varandra
Ett återkommande tema i Ebadis nyutkomna bok är USA:s roll i Irans
1900-talshistoria. Hon berättar om den CIA-stödda statskuppen 1953
då shahen kom till makten, om Irancontras-affären och om USA:s
stöd till Irak under IrakIrankriget. Dessa händelser, menar
Ebadi, är förklaringar till den misstro som många i Iran hyser gentemot
USA.
När Ebadi vill publicera sin nu utgivna bok i USA visar det sig vara näst intill omöjligt på grund av USA:s sanktioner mot Iran. För Ebadi är det ofattbart att USA som demokratins försvarare på detta sätt utövar censur. Hon erbjuds särbehandling men avböjer. I stället stämmer hon tillsammans med en amerikansk advokat finansdepartementet i USA. De får stöd av den amerikanska PEN-klubben. Resultatet blir en lagändring.
Ebadi anser att rädslan hos både USA och Iran för en rak kommunikation mellan ländernas invånare är en farlig inställning och att den behöver brytas.
Rädsla, oro, kamp och sorg
Det iranska folkets historia under Ebadis snart sextioåriga liv är
en följetong av rädsla, oro, kamp, hopp och besvikelse. Under shahens
tid lär folket känna rädsla och oro genom den hemliga polisen
SAVAK och efter revolutionen 1979 via den nya regimens lagväktare. På
1980-talet infinner sig ytterligare en källa till oro, oron över att
mista sina nära i det långvariga och blodiga IrakIrankriget.
Efter krigsslutet 1988 och fram till i dag styrs landet fortfarande med hjälp
av lagar som straffar oliktänkande och kritiker till regimen hårt.
Rädslan och oron hos folket lever kvar.
Iraniernas hopp om ett friare samhälle och ett liv i trygghet har ständigt grusats. Ebadi beskriver besvikelsen efter statskuppen 1953 då landets första demokratiskt valda premiärminister, Mohammad Mosaddeq, störtas. Hon beskriver känslan av att ha blivit lurad efter revolutionen 1979 och besvikelsen efter den förre premiärministern Mohammad Khatamis styre 19972005 som inte nådde så långt i reformarbetet som folket hade hoppats. Framtiden känns för många återigen mörk när reformisterna därefter splittras.
Men folkets största sorg, menar Ebadi, är inte de många krossade drömmarna om ett fritt liv i Iran, inte heller krigets djupa sår utan det är alla splittrade familjer som landets regimer har orsakat.
Ord fredliga vapen för en ljusare framtid
Ebadis bok är så innehållsrik att den är omöjlig
att göra rättvisa i en bokanmälan som den här. På ett
fängslande sätt redogör hon för delar av både sin
egen och Irans historia. Hon betonar att boken är hennes personliga redogörelse
och att hon inte haft för avsikt att göra någon politisk analys.
Glädje, sorg och oro som Ebadi upplevt privat och i yrkeslivet beskrivs
rakt och öppet, liksom hennes åsikter.
Språket är ömsom varmt, ömsom skarpt beroende på vad hon berättar. Hon bjuder oss också på skratt. Ebadis berättelse om bussresan med familjen där hon tvingas ringa hem till sin mor sent på kvällen för att få tillåtelse att åka vidare är en av de historier som mitt i dess absurdhet blir komisk. I ett samhälle där lagar och regler kan skapa Kafkaartade situationer kan till och med detta ibland ge tillfälle till skratt.
Det mesta Ebadi skriver om kan dock inte skakas av eller skrattas bort. Det är en mörk verklighet om många människors lidande och förtryck. Ebadi har själv hotats, sett sitt namn på regimens dödslista och fängslats. Hennes familj har liksom många andra mist någon under regimens bryska framfart. Hon erkänner att hon är rädd, men många år i rädsla har lärt henne att inte tillåta den rädslan att ta över. Hon har själv valt att stanna i Iran och att fortsätta sin kamp. Det valet finns, menar hon. Ebadis framtidshopp står till landets stora och svårkontrollerade ungdomsgeneration och till Irans kvinnor som numera är i majoritet på landets universitet.
Hennes uppmaning till resten av världen är att inte blunda utan berätta om vad som händer i Iran med fokus på mänskliga rättigheter. Ebadi kritiserar mediernas rapportering från Iran som hon anser fokuserar på just andra frågor än detta, till exempel kärnkraftsfrågan. Hon berättar att den senaste månaden har två unga studenter dött i hungerstrejk i fängelse. Ingen har talat om detta! säger Ebadi. Seminariet på bok- och biblioteksmässan avslutar hon med att uppmana oss att skriva på den appell mot diskriminering av kvinnor i Iran som upprättats på några Internetlänkar.
(Artikeln publicerad 2006-10-20)
Externa länkar mot diskriminering av kvinnor i Iran: One Million Signatures
Iran: En fredspristagares liv
http://www.ne.se/rep/iran-en-fredspristagares-liv
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
