Jan Hjärpe, professor i islamologi och NE-medarbetare
Det byte av samhällssystem som invandringen till Sverige varit har lett till betydande förändringar inom den muslimska gruppen i Sverige. Det har skett inom områden som religionsutövning, religiösa traditioner och religiösa reglers juridiska giltighet.
Islams ganska betydande närvaro i Sverige i dag är huvudsakligen (men inte uteslutande) resultatet av invandring. Den invandringen har skett i två steg.
- Den intensiva högkonjunkturen under 1960- och 70-talen medförde behov av arbetskraft, och en aktiv värvning skedde från dåvarande Jugoslavien och Turkiet, framför allt Anatolien med i båda fallen en invandring av många muslimer. Det var alltså en önskad invandring.
- Det andra steget var flyktingar och asylsökande på flykt från 1980- och 90-talens svåra konflikter i den muslimska världens områden. Denna senare invandring har kommit att ses som en belastning och problemskapare, och ibland har problematiseringen knutits till frågan om islams roll i ett framtida Sverige.
 |
|
Örebrotjejen Ubah Quadar - här vid ett möte med statsminister Göran Persson - fick inte någon praoplats på grund av att hon som muslim bär slöja. |
|
JANERIK HENRIKSSON/SCANPIX |
Sekularisering
Det är bytet av miljö, dvs. politiska och sociala förhållanden, som har lett till betydande förändringar inom den muslimska gruppen i Sverige.
En del undersökningar av gudstjänstfrekvens och -deltagande ger vid handen att den övervägande majoriteten av människor med muslimsk bakgrund i stort sett är lika sekulariserade som svenskar i gemen. Mer kvalificerad religionsutövning (av olika slag) finner man hos en relativt liten andel. Någon tillförlitlig statistik för att belägga detta finns inte, och det är diskutabelt hur en sådan skulle kunna åstadkommas.
Genom att Sverige har karaktären av välfärdsstat med stark offentlig sektor som, oberoende av religionstillhörighet, tillhandahåller en rad tjänster och förmåner, såsom skolutbildning, sjuk- och hälsovård, socialvård, försäkringar och, inte minst, pensioner, så minskar individens beroende i ekonomiskt och socialt avseende av andra tillhörigheter, såsom släkt, familj, och religiös grupp. Det gör att den konkreta profana funktion som religionsgemenskapen och den religiösa etiken (allmosor till fattiga, ansvar för familjens gamla) har i områden av världen där den offentliga sektorn är obefintlig, svag eller fientlig, får en minskad roll i Sverige.
Försvagad tradition
Religionstillhörigheten är i vårt land inte kopplad till skolutbildning, till sociala hjälpinsatser eller till ekonomiskt stöd. Det gör att religionstillhörigheten som tribal markör (som syftar på klansamhällets funktion och värderingar) försvagas. Det betyder i sin tur en försvagning av den religiösa traditionen som legitimering av makt, såväl på det politiska området som för maktstrukturer inom familj och släkt. Tribalismen sätts i fråga, och då detta leder till konflikter ingriper svenska myndigheter: individens valfrihet ses som ett värde som inte får ifrågasättas.
Däremot kan den religiösa traditionens roll som uttryck för opposition mot makt och maktstrukturer, såväl här som i ursprungsländerna, och som uttryck för opposition även mot släktsamhällets tryck. Det kan ske i form av religiöst utformade subkulturer (gettoisering) eller som en polarisering mellan ”islam och västvärlden” i ord. Men det kan också vara tvärtom, dvs. att man aktivt bejakar det sekulära välfärdssamhället. Man ser det då som att den demokratiska välfärdsstaten i sig är ett ”ett islamiskt värde”, och står i samklang med det islam egentligen uttrycker.
Från islamisk rätt till svensk familjerätt
I många länder, och till mycket stor del i de länder varifrån de muslimer som lever i Sverige kommit, har olika utformningar av det islamiska regelsystemet fungerat som familje- och arvsrätt, även där islamisk sharia (lag) i övrigt inte varit tillämpad. Det har inneburit att religionens regler för äktenskap, skilsmässa, ekonomiska plikter inom familjen, vårdnaden om barnen och arvsfördelningen har haft juridisk giltighet.
I Sverige upphör detta, och det är uteslutande svensk sekulär familjerätt och arvsrätt som har juridisk kraft. Det förekommer förvisso några få undantag från detta, men i så liten utsträckning att vi kan bortse från det när det gäller den generella bilden.
Detta innebär att religionens regler på de här områdena i det nya landet i stället får funktionen av individuell etik, av moralregler som individen kan välja att följa, men också bortse från om man så önskar. Det regelsystem religionen ställer upp blir alltså beroende av den enskildes val, om än i viss utsträckning påverkat av det sociala trycket från familj eller annan gemenskap. Men juridisk giltighet har de religiösa reglerna enligt islam inte längre i Sverige. Det sker alltså i det avseendet en sekularisering och privatisering.
I Sverige har religionen i gemen inte särskilt stor betydelse för det politiska livets uttryck och språkbruk, och eftersom islam här är en minoritetsreligion har dess uttryck, berättelser och kategoriseringar inte alls den roll för det politiska språket som det har i den muslimska världen.
(Artikeln publicerad 2003-04-08)
Islam: Islams försvenskning
http://www.ne.se/rep/islam-islams-försvenskning
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
