Jan Hjärpe, professor emeritus i islamologi vid Lunds universitet
Muhammedkarikatyrerna i Jyllands-Posten har aktualiserat frågan om det finns ett bildförbud i den islamiska normtraditionen eller, mer specifikt, om det finns ett förbud mot att framställa profeten i bild. Många kännare har påpekat att något generellt bildförbud aldrig har tillämpats i den muslimska världen, i alla fall inte fullt ut.
Koranen innehåller inget bildförbud, men väl förbud mot gudabilder, avgudar (asnâm, awthân). Ett argument har då blivit att avbildningar av profeten – eller av människor, besjälade varelser – kan leda till avgudadyrkan.
 |
|
Persisk akvarell fr ån 1500-talet. Profeten bär en slöja för att hans ansikte inte ska avbildas. |
|
BRIDGEMAN ART LIBRARY/IBL |
Ikonoklasm
Bland haditherna (traditionerna om vad profeten har sagt och gjort) finns det några som kan och har tolkats som att bildframställningar av just varelser med livssjäl (människor, djur, änglar, demoner) är klandervärda eller förbjudna.
Man kan konstatera att bilder likafullt förekommer och numera är mycket vanliga i den muslimska världen och i muslimska miljöer (teckningar, foton, video och TV). Även karikatyrer i tidningar är mycket vanligt förekommande.
Det är små, starkt traditionalistiska grupper som hävdar att det är förbjudet med foton, TV och liknande. Men det förekommer, i synnerhet inom deobandi-grupper (dit taliban hör till exempel).
I tidig islamisk tid förekom avbildningar, också av Muhammed. Frågan om ett bildförbud blev akut i samband med den så kallade ikonoklastiska striden i den östliga kristenheten under 700-talet, som till stor del stod under islamisk överhöghet. Den striden slutade med att den ortodoxa kyrkan accepterade tvådimensionella bilder (ikoner), medan i den muslimska världen bilder för kultbruk (till största delen) sågs som otillåtna. Båda traditionerna är negativa gentemot tredimensionella bilder (statyer). Bildkult – av den typ som förknippas med ikonernas roll i den ortodoxa kristna traditionen – avvisas generellt i islamisk tradition.
Avbildningar av profeten
I den muslimska världen finner man åtskilliga avbildningar av profeten i till exempel bokminiatyrer. Ibland har då Muhammed tecknats med ansiktsovalen tom (det vill säga utan ögon, näsa, mun) eller försedd med en slöja för ansiktet. Men det är inte ovanligt att han även framställs med ansiktsdragen medtagna.
Ett särskilt vanligt motiv i islamisk konst är berättelsen om Muhammeds nattliga resa och hans himmel- och helvetesfärd (isrâ’ och mi‘râj). Även Muhammeds födelse, emigrationen från Mekka till Medina och profeten i predikstolen är motiv som förekommer i konsten.
I shiitisk islamisk tradition är bilder av människor vanliga. Det gäller även för bilder av Muhammed, av hans kusin Ali, av Muhammeds dottersöner och av Alis söner Hasan och Husayn samt av de shiitiska imamerna av deras släkt. Under senaste tid har det i Iran exempelvis spritts kopior i mängd av en bild som anses föreställa Muhammed som ung man. Till den knyts ett rykte om att originalet ska finnas eller ska ha funnits i Vatikanens arkiv.
Imitation av profeten
Det finns också en levande tradition om hur profeten såg ut. I många muslimska hem finner man en tavla där hans utseende beskrivs i ord. Det är ett sätt att undvika att framställa honom som en yttre bild, men väl åstadkomma en inre bild i den egna föreställningsvärlden. Detta har viss betydelse för att man från psykologisk synpunkt ska förstå de starka reaktionerna på nidbilderna i Jyllands-Posten.
I den islamiska traditionen utgör berättelserna om profeten och hans familj och följeslagare en mycket stor del. Berättelserna är välkända, också för den vanliga människan. För den troende är ett muslimskt livsmönster att följa profetens sunna, det vill säga göra så som Han handlade eller skulle ha handlat i en viss situation.
Även om man inte själv är praktiserande muslim så förknippar man likafullt en muslimsk identitet med berättelserna om Muhammed. Är man troende är alltså idealet att se sig som en som imiterar profeten. Ett angrepp på dessa ideal är något som förnedrar en själv. I det läget vill man försvara profeten eller kan man hänvisa till normen att profeten inte får avbildas. Men att den psykiska reaktionen uppkommer och blir så stark kan bäst förklaras med att man själv känner sig förnedrad.
Det avgörande för reaktionerna i den muslimska världen på bilderna i JP var alltså inte att teckningarna föreställde profeten, utan att det var fråga om nidteckningar, karikatyrer, som framställde Muhammed på ett sätt som inte stämmer med den egna föreställningen om honom, och som upplevs som att ens ideal förhånas.
(Artikeln publicerad 2006-03-08)
Läs även artikeln: Islamofobi: Muhammedbilderna och världen
Extern länk: Organization of the Islamic Conference
I NE-butiken kan den som vill veta mer i ämnet enkelt och billigt köpa boken Religion och politik.
Islamologi: Muhammedbilder och bildförbud
http://www.ne.se/rep/islamologi-muhammedbilder-och-bildförbud
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
