Bengt Bengtsson, journalist
2009 inleddes för Islands del med högljudda krav på regeringens avgång. De folkliga protester som följt på bankkrisen hösten innan ökade i styrka i januari. Arbetslösheten gick upp snabbt och många islänningar kunde inte betala sina bostadslån.
Under hårt tryck från våldsamma demonstrationer i Reykjavík beslöt statsminister Geir Haarde därför att utlysa nyval. Därefter splittrades koalitionen mellan Självständighetspartiet och socialdemokratiska Alliansen, och Geir Haarde lämnade in regeringens avskedsansökan i slutet av januari.
 |
| RAGNAR AXELSSON/REUTERS/SCANPIX |
| Ytterligare en protestvåg, denna gång i början av januari 2010, lyser upp natthimlen i Reykjavik. |
Nyval
Socialdemokraterna och Vänstern–De gröna beslutade i det läget att bilda en minoritetskoalition, som förhandlades fram på kort tid. Den nya regeringen presenterades i början av februari med socialdemokraten Jóhanna Sigurðardóttir som statsminister och Vänstern–De grönas partiledare Steingrímur Sigfússon som finansminister. Det borgerliga Framstegspartiet gav sitt stöd i Alltinget.
Centralbankschefen och förre statsministern Davíð Oddsson utpekades som ansvarig för en stor del av den djupa ekonomiska krisen. Regeringen krävde hans avgång men det var först efter en tids maktkamp med statsminister Jóhanna Sigurðardóttir som han lämnade sin post.
På regeringsskiftet följde även ledarbyte i de två största partierna. Socialdemokratiska Alliansen valde Jóhanna Sigurðardóttir till ny ledare och Självständighetspartiet utsåg Bjarni Benediktsson till ny partiledare efter Geir Haarde.
Vänsterregering
Den nya vänsterregeringen vann nyvalet i april och fick egen majoritet i Alltinget med 34 av de 63 mandaten. Socialdemokraterna tog 29,8 procent av rösterna och Vänstern–De gröna 21,7 procent. Självständighetspartiet förlorade tredjedelen av sina väljare och gjorde sitt dittills sämsta val med 23,7 procent. Framstegspartiet fick 14,8 procent och det nya partiet Medborgarrörelsen 7,2 procent.
Jóhanna Sigurðardóttir kunde därmed bilda en ny vänsterregering med egen majoritet. Den fick omedelbart problem med EU-frågan, där socialdemokraterna ville ansöka om isländskt medlemskap så fort som möjligt medan Vänstern–De gröna var motståndare. I juli beslöt dock en majoritet i Alltinget om isländsk ansökan till EU. Flera av ledamöterna för Vänstern–De gröna röstade emot, men de lyckades inte förhindra att en ansökan till EU omgående lämnades in.
Regeringen låg redan då i fejd med EU-medlemmarna Storbritannien och Nederländerna, som krävde att Island betalade den ersättning som utlovats till brittiska och nederländska bankkunder, vilka förlorat besparingar vid den isländska Internetbanken Icesavers konkurs 2008.
Protestvågor
Regeringens förslag om en s.k. Icesavelag möttes av protester utanför Alltinget, där tusentals människor demonstrerade på liknande sätt som mot den gamla regeringen. Icesavelagen skulle kunna medföra kostnader motsvarande 40 miljarder svenska kronor, vilket skulle öka statens tunga skuldbörda och skattebetalarnas redan svåra ekonomiska situation. Men Nederländerna hotade att blockera Islands EU-ansökan och Internationella valutafonden förklarade att utbetalningar av lån till Island kunde komma att stoppas om inte Icesave godkändes.
I slutet av augusti röstades lagen igenom i Alltinget men med flera villkor. Regeringen fick hård kritik från oppositionen och inom Vänstern–De gröna fanns också kritiker. Hälsovårdsministern avgick i protest mot lagen. Allmänhetens motstånd visade sig i att den tidigare positiva inställningen till EU ändrades till en majoritet mot isländskt EU-medlemskap.
Konflikten kring Icesavelagen ledde till ett reviderat förslag från regeringen. 30 december godkändes det i Alltinget med knapp majoritet. Men presidenten tvekade att skriva under lagen, då nära en fjärdedel av islänningarna i upprop begärde att han skulle lägga in sitt veto och utlysa folkomröstning i frågan.
(Reportaget publicerat 2010-01-13)
Island 2009
http://www.ne.se/rep/island-2009
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
