Sören Wibeck, journalist vid Sveriges Radio och författare
Under 2010 pressade USA:s president Barack Obama parterna i Israel–Palestina-konflikten att återuppta direkta samtal. Dessa inleddes 2 september i Washington D.C. mellan palestiniernas president Mahmoud Abbas och Israels premiärminister Benjamin Netanyahu. Målet var högt ställt: en palestinsk stat inom ett år.
Förhandlingarna hann inte mer än börja förrän de bröt ihop. Palestinierna vägrade fortsätta när Israel inte förnyade byggstoppet för bosättningarna på Västbanken som hade gällt sedan november 2009.
 |
|
En palestinsk byggjobbare i färd med att bygga en mur mellan en israelisk bosättning och en palestinsk by. |
|
HAZEM BADER/AFP/SCANPIX |
Fred i vår tid
Förhoppningarna om en snar fred var stora när Obama tillträdde som president 2009. I ett uppmärksammat tal i Kairo 4 juni 2009 vände han sig till den muslimska världen och talade om återupptagna förhandlingar. Han förklarade att USA inte accepterade fortsatt utbyggnad av israeliska bosättningar på Västbanken.
Israels reaktion kom 14 juni. Premiärminister Netanyahu öppnade för en tvåstatslösning och sa att han accepterade ”en demilitariserad palestinsk stat”. Villkoren för en sådan lösning var tre: att Jerusalem förblev en enad israelisk huvudstad, att kravet på palestinska flyktingars återvändande övergavs samt att ”en naturlig utbyggnad” tilläts i de israeliska bosättningarna.
Vid öppnandet av Knesset 11 oktober 2010 tillkom ytterligare ett villkor. Netanyahu krävde, för att förnya byggstoppet, att Palestinska myndigheten erkände Israel som en judisk stat. Palestinierna sade nej. Palestinska myndighetens chefsförhandlare Saeb Erekat förklarade att man ”kraftfullt förkastade alla dessa israeliska lekar”. Positionerna var låsta.
USA tvingades i början av december meddela att man inte hade lyckats övertala israelerna om ett nytt byggstopp. Det var ett svidande diplomatiskt nederlag för den amerikanska regeringen, som enligt den israeliska tidningen Haaretz gav den israeliske försvarsministern Ehud Barak skulden. Han skulle ha ställt i utsikt att kunna övertala Netanyahu till eftergifter. ”Presidenten lyssnade till Barak som en elev till sin lärare”, förklarade tidningens källor.
Man kan notera att Obama, trots retoriken, aldrig har redovisat någon fredsplan och att hans personliga erfarenhet av regionen är begränsad. Sitt första besök i Israel gjorde han så sent som 2006. Men han är i gott sällskap när han underskattar svårigheterna. Alla amerikanska presidenter under efterkrigstiden har, jämte FN, försökt lösa Israel–Palestina-konflikten. Ingen har lyckats.
Stötestenar
Varför är Israel–Palestina-konflikten så svår att lösa? Ett skäl kan vara att den är över hundra år gammal. Startpunkten var inte 1948, då staten Israels bildades, utan i början av 1900-talet då den sionistiska invandringen till det dåvarande Palestina tog fart. Britternas styre under mandatet bidrog till ökade svårigheter. En gammal konflikt om territorium, med starka historiska och religiösa rötter, är för det mesta svårlöst.
Bosättningarna är i dag, vid sidan av gränser, flyktingarnas status och Jerusalem, de stora stötestenarna. Den israeliska allmänhetens syn på bosättningspolitiken är delad. Många anser att det var ett misstag att börja bygga på ockuperad mark efter kriget 1967. Bosättarna själva är till stora delar religiösa sionister, även om det finns undantag. En ledande religiös sionist är rabbinen Yehoshua Magnes:
– Ockuperad mark kan inte lämnas tillbaka. Israel ska styra över landet mellan floden Jordan och Medelhavet. Också över delar av Jordanien. Så säger Bibeln. Palestinierna ska ha sina rättigheter, men Israel ska vara en judisk stat, säger han.
De religiösa sionisterna har aldrig varit så inflytelserika i Israel som i dag, enligt Anita Shapira, professor i Israels moderna historia vid Tel Avivs universitet. Omkring 40 procent av de unga officerarna i armén är religiösa sionister.
– Vad händer den dag då regeringen förhoppningsvis beslutar att dra sig tillbaka från de ockuperade palestinska områdena? Skulle armén då lyda order? Jag är inte så säker på det längre, säger hon.
Flerstatslösningar
En tvåstatslösning är det internationella samfundets fredsmodell. Den palestinska presidenten Mahmud Abbas vidhåller att en palestinsk stat ska utropas i september 2011. Han har fått tungt stöd av Brasilien, Argentina, Bolivia och Ecuador, som har erkänt Palestina med de gränser som gällde före kriget 1967.
Men är en tvåstatslösning möjlig? Många tvivlar. En sådan föreslogs första gången redan 1937. Den så kallade Peelkommissionen, som undersökte konflikterna mellan judar och palestinier under det brittiska mandatets tid, kom fram till att de inte kunde leva i en gemensam stat och föreslog två stater. Parterna antog inte förslaget, och därefter har flera försök gjorts. I dag är också den interna palestinska konflikten mellan PLO och Hamas en försvårande faktor.
Ett alternativ till en tvåstatslösning, som har stöd hos vissa israeler och palestinier, är en trestatslösning: ett Israel, ett Hamaskontrollerat Gaza och ett Fatahkontrollerat Västbanken. Den lösningen har Palestinska myndighetens premiärminister, Salam Fayyad, förkastat som oacceptabel.
Enstatslösning
Ett annat alternativ är en enstatslösning. Eftersom israelerna inte går med på en palestinsk stat får de acceptera oss i sin egen, resonerar till exempel den palestinska filosofiprofessorn Sari Nusseibeh, vars familj har bott i Jerusalem under 1 300 år, ända sedan araberna intog staden. Han är rektor för al-Quds-universitetet i östra Jerusalem och tidigare PLO:s representant i Jerusalem. När jag intervjuade honom i november 2010 sade han:
– Jag tror att palestinier och judar kommer att få leva i ett land mellan Jordanfloden och Medelhavet – men utan lika rättigheter för alla. Vi palestinier har genom åren skiktats i olika grupper. Jag tror att dessa var för sig måste öka sina rättigheter: de israeliska palestinierna, de palestinska beduinerna, palestinierna i östra Jerusalem, Ramallah och på Gazaremsan. Det är vägen framåt. Till slut kan det förhoppningsvis resultera i ett demokratiskt sekulärt land med lika rättigheter för alla.
Den erfarna PLO-diplomaten Afif Safieh, tidigare medarbetare till Yassir Arafat och medlem av PLO:s revolutionsråd, det högsta beslutande organet, har sympatier för en enstatslösning.
– En stat med ett apartheidsystem skulle säkert fungera en tid. I Sydafrika fungerade det i över 50 år, trots att de svarta var 45 miljoner och de vita kanske 5 miljoner. Jag skulle gå med på en enstatslösning, men den är inte möjlig. Tills vidare håller jag på tvåstatslösningen – men utan entusiasm, säger han när jag intervjuar honom i Ramallah.
Förändringsvilja
Ett tredje alternativ är en konfederation mellan Västbanken och Jordanien, ett alternativ som har förespråkats av det israeliska arbetarpartiet och av den välkända israeliska historikern Benny Morris. Som en positiv aspekt anger Morris de stora ytor i Jordanien som kan ta emot folk från det överbefolkade Gaza och från flyktinglägren i Libanon och Syrien.
Ett fjärde alternativ är en regional lösning. De omkringliggande arabländerna skulle kunna erbjuda det som israeler och palestinier behöver – mer land. Om Egypten bidrar med en yta längs medelhavskusten söder om Gazaremsan kan där byggas en modern hamn, en ny stad med miljonbefolkning och ett stort flygfält. Om även Jordanien, Saudiarabien och Israel deltar i ett utbyte av mark skulle palestinierna kunna få ett område som överstiger 1967 års gränser.
Kanske har dessa alternativ inte större utsikter att lyckas än den klassiska tvåstatslösningen. Men de arabiska grannstaternas vilja att delta aktivt skulle förändra mycket.
När 2010 övergick i 2011 var stämningen pessimistisk om fortsatta fredssamtal. Humor kan vara en ventil i pressade situationer. PLO-diplomaten Afif Safieh berättar en anekdot som han tycker återspeglar verkligheten. En palestinier frågade Gud om han tror att det någonsin blir fred mellan Israel och palestinierna. ”Självklart, svarade Gud, men inte under min livstid.”
Israel–Palestina-konflikten
http://www.ne.se/rep/israel-palestina-konflikten
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
