Italien jubilerar

Arne Järtelius, aktualitetsredaktör

Hur kunde det gå så fel? Eller har det inte det? Silvio Berlusconi är kanske helt rätt man på alldeles rätt plats för dagens italienare. De har ju valt honom att leda Italien inte bara en gång (1994–95), utan två gånger (2001–06) och till och med, så sent som för tre år sedan, en tredje gång. Det gör honom till den premiärminister som har suttit längst på sin post i Italien efter andra världskriget. Om det går som ”Il Cavaliere”, som Berlusconi kallas, vill och hoppas kommer han att sitta kvar som premiärminister till 2013.

Om Berlusconi däremot varit rätt man att en gång i tiden ena Italien är osäkrare. Han verkar mer vara inne på linjen att härska genom att söndra. Italiens enande för 150 år sedan – 17 mars räknas som dagen för Italiens enande 1861 genom att det då utropades i parlamentet i Turin – var i stället en uppgift för sådana som de senare till frihetshjältar upphöjda Giuseppe Garibaldi, Guiseppe Mazzini, Massimo D’Azeglio och Camillo di Cavour.

Camillo di Cavour 1810–61

BETTMANN/CORBIS/SCANPIX

Esperienza Italia

Det var i Turin som den nya staten – Regno d’Italia – utropades med Viktor Emanuel II som kung. När det nu är dags för att fira de första 150 åren av det enade Italiens historia – Italien blev republik 1946 – så görs det med just Turin i fokus. Turin var också den unga monarkins första huvudstad (1861–65).

I inte mindre än 250 dagar ska Italiens enande firas under rubriken Esperienza Italia (150 anni di storia, 9 mesi di eventi, ’150 år av historia, 9 månader med olika evenemang’). Framhållas främst bland dessa evenemang är en stor konstutställning benämnd La bella Italia och en utställning om de italienska män och kvinnor som skapat 150 år av italiensk historia kallad Fare gli italiani (’skapa italienare’).

La bella Italia visar 350 konstverk tillkomna före 1861 från olika capitali culturale (’kulturhuvudstäder’) i Italien. Här finns verk utställda av konsthistoriska storheter som Giotto, Fra Angelico, Donatello, Botticelli, Leonardo da Vinci, Rafael, Tizian, Rubens med flera, som tillsammans ”framhäver profilen av en italiensk konst och en italiensk stil”.

Fare gli italiani handlar om italienarna och italienskorna och hur dessa som individer har skapat och skapats av sina 150 första år av gemensam historia. Den utställningen griper tillbaka på vad en av pionjärerna bakom Italiens enande, Massimo D’Azeglio, lär ha sagt när man väl klarat av den detaljen i sammanhanget: ”Vi har skapat Italien, nu ska vi skapa italienarna.” Det senare som en kommentar till österrikaren Klemens von Metternichs nedlåtande omdöme 1847 om Italien som ”inget annat än ett geografiskt uttryck”.

Risorgimento

Risorgimento är benämningen på den enhetsrörelse som ledde fram till Italiens enande 1861. Ordet kommer från verbet risorgere ’resa sig på nytt’ med en hänvisning tillbaka till det ärorika romerska riket och dess historia. Men frågan är om det var så mycket resning i upproret (det brukar tidfästas till 1815–70; det senare årtalet markerar att Rom blev Italiens huvudstad efter att först Turin och därefter Florens haft den äran).

För det första kan väl om upprorsledarna sägas att de inte var speciellt heroiska. Om Garibaldi har sagts att han inte var så mycket annat än en stridslysten äventyrare. Cavour lär ha varit en cyniker som aldrig satte foten söder om Pisa, och Mazzinis insatser som revolutionär hör knappast till det heroiska slaget.

För det andra var italienarnas entusiasm för enandet tämligen svag. Kyrkan var definitivt emot enandet. När enandet trots kyrkans motstånd stod klart lämnade den då sittande påven Pius IX i vredesmod påvarnas dåtida sommarpalats Palazzo Quirinale (sedan 1947 säte för Italiens president). Venedig ville absolut inte bli en del av ett enat Italien. Neapel och Sicilien var förvisso glada över att bli av med bourbonerna på tronen, men de insåg snart att Piemontes Viktor Emmanuel II inte var vad de hoppats på i stället. Det dröjde sedan inte länge efter enandet förrän nord- och syditalienare var i luven på varandra. De senares ”efterblivenhet” är en uppfattning som fortfarande gäller som una verità för många norditalienare. (När Sverige direkt efter andra världskriget rekryterade italiensk arbetskraft ville man i det avtal som slöts med Italien ursprungligen ha inskrivet att man bara ville ta emot norditalienare.)

För det tredje – och här kan man luta sig mot historikern Christopher Duggans The Force of Destiny: A History of Italy Since 1796 (2008) – fanns i Italien under hela tiden fram till landets enande en ogenerad strävan att visa sitt kunnande på slagfältet. Den strävan visade man i Abessinien 1896 och under första världskriget (som tog en miljon italienares liv). Samma strävan tog sedan fascistledaren Benito Mussolini (regeringschef 1922–43) över. Han besegrade förvisso abessinierna 1936, men så värst många fler framgångar för italienarna i andra världskriget på Hitlers sida blev det inte.

Signor Teflon

Den som så vill skulle kunna se Silvio Berlusconis härjningar – dess ohöljda populism har fått beteckningen berlusconismo – de senaste 15 åren med sin rivoluzione liberale som ett sentida uttryck för den ofullständigt förlösta risorgimento. Efter 50 framgångsrika år för Italien efter 1945, med kristdemokraten Alcide De Gasperi (regeringschef 1945–53) som den klarast lysande stjärnan på politikerhimlen tog det ett abrupt slut med Silvio Berlusconi vid mitten av 1990-talet. Förvisso har ”Signor Teflon” lyckats hålla sig kvar vid makten, redan det en bedrift i ett land som bytt regering 62 gånger sedan 1945, men det har kostat på.

Hans regering har inte minst lyckats hålla sig flytande tack vare stöd från Lega Nord, ett parti som vill skruva tillbaka klockan till tiden före 1861 och åter skapa att delat Italien med vad man kallar Padania som en av tre autonoma republiker. Att Lega Nords ministrar i Berlusconis regering bojkottar firandet av Italiens enande är väl i sammanhanget bara konsekvent.

Den 6 april kan det vara dags – osagt är alltid bäst – för Berlusconi att visa färgen igen. Då är det rättegång i hans affär med den minderåriga ”Ruby” – dansösen Karima Keyek – på något av de beryktade så kallade ”bunga bunga”-parties som Berlusconi hållit. Den katolska veckotidningen La Famiglia Cristiana har kallat Berlusconis kvinnoaffärer för ”en sjukdom, något okontrollerbart”. Det finns nog en hel del sanning i det påståendet, men det har än så länge inte hindrat framfarten – snarare tvärtom – för den snart 75-årige man som inom kort varit Italiens premiärminister i sammanlagt 10 år.