Johan Scherwin
Det magiskt mediala året 2001 hade kunnat inbjuda till att omedelbart utforska nya rymder. Men i stället var det som om stora delar av jazzvärlden stannade upp och besinnade det faktum att 1900-talet, århundradet då jazzen föddes, faktiskt blivit historia.
Gamla stjärnor i nya boxar
Ett sätt att uttrycka det på var att ge ut genomarbetade och uttömmande samlingar. Svenska Universal putsade upp och gav ut Monica Zetterlunds produktion för bolaget på nytt. Sammanlagt åtta CD som med förkrossande tydlighet visar vilken fullständigt lysande sångerska hon var när det begav sig. Frasering, timing, texttolkning, känsla, ja allt var fulländat när hon 1964 spelade in Waltz for Debby med pianisten Bill Evans, för att bara ta ett exempel.
MNW stod för en och Sony för två utmärkta och omistliga boxar under året. The Complete Hot Five and Hot Seven Recordings rymmer varje spår Louis Armstrong gjorde med sina två första grupper. Det är fyra CD-skivor som är så nära en jazzens urkundssamling man rimligen kan komma. Det var ju på 1920-talet som denne i särklass viktigaste jazzmusiker lade grunden för all framtida jazz. Visserligen är varje ton tidstypisk New Orleans-jazz, men ändå är det framför allt tidlösheten som är det mest slående.
Nästan lika viktig var Charlie Parker. Där Armstrong lagt grunden byggde Parker vidare och staplade toner och ackord tills han skapat bebopen. Att han fortfarande är den odiskutable mästaren visar The Complete Savoy and Dial Studio Recordings 1944–48, åtta CD som innehåller allt han gjorde för de bolagen.
Lady Day: The Complete Billie Holiday on Columbia samlar på tio CD allt som den mytomspunna jazzsångerskan spelade in för Columbia åren 1933–44. Precis som med Monica Zetterlund och Louis Armstrong växer Billie Holidays uttryck, den tunna, sargade rösten och de exakt släpande fraseringarna, för varje år.
Jazzens historia på TV
TV passade också på att summera jazzhistorien. Under sommaren sände SVT Ken Burns tio timmar långa serie Jazz. Unika bilder och en lång rad intervjuer gjorde serien mer än sevärd, även om den i alltför hög grad förbisåg utvecklingen från 1960 och framåt. Parallellt med TV-serien arbetade Ken Burns med att – åtminstone till namnet – sätta samman drygt tjugo utmärkta ”The Definitive”-CD:ar. Här återfinns legendariska jazzmusiker som Sidney Bechet, Benny Goodman, Lester Young, Charlie Parker, Charles Mingus och Herbie Hancock.
Naturligtvis är den retrospektiva bilden långt ifrån entydig. Jack Brothers, den svenska jazzens egna kärringar mot strömmen, angav en helt annan ton när de satsade stort – med idel nytt material. De skrev, spelade in och gav ut en fullängds-CD varje månad under 2001. Det är ett projekt som inte bara var extremt i spännvidd och kvalitet utan också genererade en oväntad biprodukt i form av världsrekord i CD-utgivning under ett år.
Möjligen kan man se den förtärande dollarkursen som ett mindre lustbetonat världsrekord. En av effekterna av den rekordhöga noteringen var att de utländska jazzgästspelen var färre än någonsin. Den återuppståndna Skeppsholmsfestivalen i Stockholm hade en handfull säkra kort på programmet, däribland B.B. King, men presenterade i övrigt svenskt, precis som jazzfestivalen i Umeå.
Stor svensk bredd
Mest svensk jazz hördes dock inte i Sverige utan i Berlin. Konstnärlig ledare för Tysklands största och viktigaste jazzfestival, Jazzfest Berlin, var den svenske trombonisten Nils Landgren. Han betonade Norden i allmänhet och Sverige i synnerhet, och inte mindre än tretton svenska grupper, däribland Esbjörn Svensson Trio, Lennart Åberg’s Seven Pieces och Rigmor Gustafsson Quintet, tog Berlin i besittning i den dittills största svenska jazzmanifestationen.
Nils Landgren kunde välja och vraka när han satte samman programmet. Ty svensk jazz lever och har hälsan, det vittnar ständigt nya grupper och musiker om. Bland dem som övertygade stort under året var saxofonisten Jonas Kullhammar och hans andra album, The Soul of Jonas Kullhammar, liksom saxofonisten, kompositören och arrangören Magnus Lindgren med sin formfulländade storbandsplatta Paradise Open.
Årets Jazz i Sverige-utmärkelse gick till ett annat lovande framtidsnamn, sångerskan Lindha Svantesson, som med kontrastrik röst fångade det mesta från melodiösa ballader till friformstjut. En annan debutant med oemotståndlig friskhet var vibrafonisten Mattias Ståhl. På Dancing slog han läger på en hittills okänd mötesplats för beboprotad och fri jazz, atonal konstmusik och ja-vad-det-nu-är. Sällsynt alert!
Pianisten Arne Forsén, som de senaste åren levt lite tillbakadraget, återkom med den i ordets bästa bemärkelse egensinniga soloplattan Where is the Moon?, medan trion Berger-Spering-Knutsson på två live-CD:ar visade att slitna uttryck som öppenhet, frihet och spontanitet fortfarande kan laddas med sin egentliga betydelse.
På sätt och vis är denna bredd inom svensk jazz märklig. För utvecklingen (avvecklingen) på klubbsidan är den direkt motsatta. Precis som de senaste åren har landets ledande jazzklubbar Fasching, Village och Nefertiti allt mindre jazz på programmet. Ett glädjande undantag från den vikande trenden är dock det nyöppnade Nya perspektiv i Västerås.
Amerikanska utforskare
I jazzens hemland USA finns också glädjande undantag från regeln att gammal är äldst. Årets jazzartist enligt jazztidskriften Down Beats kritikeromröstning är saxofonisten Joe Lovano. Han är relativt ung (medelålders) och tar sig friheten att titta både framåt och bakåt. På Flights of Fancy fortsatte han att förutsättningslöst utforska trions oändliga möjligheter, samtidigt som han ägnade tid åt att spela musik av John Coltrane på New Yorks klubbar.
Sångerskan och pianisten Diana Krall är även hon en relativ nykomling, som rönte stora framgångar med sin sugande blandning av svalka och sex, nytt och gammalt på The Look of Love. Om än mer i det tysta skördade kompositören och arrangören Maria Schneider konstnärliga framgångar med storbandsplattan Allegresse.
Den amerikanska jazzen såg också en av sina absoluta fixstjärnor återkomma på allvar till turnélivet. Keith Jarrett överraskade med ett mer sparsmakat och direkt uttryck än någonsin på Inside Out, ett tecken som är svårt att tolka som annat än en nytändning.
Samtidigt påmindes jazzvärlden under året om att de verkliga pionjärerna går ur tiden en efter en. Såväl den legendariske jazzpromotorn och skivbolagsdirektören Norman Granz som pianisten Tommy Flanagan och saxofonisten Joe Henderson lämnade den världsliga scenen under året.
Av jazzens stora legender återstår i dag inte många fler än Sonny Rollins och trumslagaren Max Roach. Även det en påminnelse om att 1900-talet blir alltmer avlägset.
Temaartikel ur Nationalencyklopedins årsbok 2001
Jazz 2001: Jazzhistoria och svensk export
http://www.ne.se/rep/jazz-2001-jazzhistoria-och-svensk-export
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
