Johan Scherwin
Är jazzen hotad? Året bjöd på både ekonomiska bakslag och publikframgångar för arrangörerna, men jazzen får allt svårare att upprätthålla sin ställning som kulturangelägenhet. Storstjärnor som sångerskorna Diana Krall och Norah Jones tillhörde de framgångsrika under året, som trots allt bjöd på en myckenhet både nyproducerad och återutgiven musik.
Under 2002 nådde svallvågorna från 11 september 2001 den svenska jazzscenen. I juni begärdes Sveriges viktigaste jazzscen, Jazzclub Fasching i Stockholm, i konkurs. De globala följderna av attacken mot World Trade Center – med minskad turism, skakig världsekonomi och allmänt ökad rädsla – blev droppen som fick bägaren att rinna över.Visste vi inte det förr fick vi veta det nu: jazzscenen i Sverige hänger på en skör tråd.
Redan tidigare vacklade Faschings verksamhet betänkligt. Obefintliga ekonomiska marginaler hade tvingat fram en allt försiktigare programsättning, som i sin tur lett till en halverad publik, vilket i sin tur lett till en än mer försiktig programsätting, som i sin tur... Fasching hade hamnat i en ond cirkel, där den internationella politiken blev tungan på vågen.
Vem tar ansvar?
Än en gång måste därför frågan ställas: Vem tar ansvar för den svenska jazzscenen? Är Fasching en renodlat kommersiell angelägenhet eller har klubben ett kulturellt uppdrag att jämföra med opera- och konserthusens, teatrarnas och museernas? I dag erhåller Fasching verksamhetsstöd från Stockholms stads kultur- och idrottsförvaltning och Statens kulturråd. Men i jämförelse med vad andra stödkrävande konstarter får handlar det om nålpengar.
Ett rekonstruerat Fasching slog dock upp dörrarna i september. Med ny ledning, bantad personal och en mer profilerad programsättning satsar klubben nu näst intill uteslutande på svensk jazz. Förhoppningen är att intäkterna från de olika nattklubbar som hyr in sig i lokalen ska räcka. Denna totala tonvikt på det svenska får dock konsekvensen att ett internationellt namn som John Scofield spelar i det närbelägna Uppsala men inte i Stockholm. Nästa fråga lyder följaktligen: Är Stockholm på väg att förlora sin mångåriga status som internationell jazzstad?
Framgångsrika festivaler
Även om jazzens svenska vardag är glåmig är inte allt nattsvart. Flera svenska jazzfestivaler visade under 2002 på betydligt ljusare infallsvinklar. Stockholm Jazz Festival lockade storpublik med ett program som pekade åt många håll utan att falla mellan stolarna. Svenska artister som Nils Landgren och Svante Thuresson delade scen med publikknipare som Chaka Khan och Woody Herman Orchestra och med spjutspetsar som Richard Bona Band och Kurt Rosenwinkel Quartet.
Swedish Jazz Celebration bjöd under tre vårdagar på det mesta av det bästa av den unga svenska jazzen. Med namn som Grammisvinnaren Magnus Lindgren, sångerskorna Josefin Cronholm och Lindha Svantesson visade festivalen att den konstnärliga halten är hög och mångfasetterad och står i bjärt kontrast till den ekonomiska verkligheten.
Umeå Jazz Festival betonade det svenska med namn som Jan Allan & Georg Riedel All Stars, Anders Bergcrantz och Anders Jormin och spetsade anrättningen med några få internationella namn som Bill Frisell, Tethered Moon och Claudia Acuna Group.
Den svenska skivutgivningen var under 2002 inte lika intensiv som under åren på 1990-talet. Men några artister lät sig inte hejdas i sin produktivitet. Jazz i Sverige-artisten Fredrik Nordström gav ut On Purpose och Live, Jonas Kullhammar The Soul of Jonas Kullhammar och Nacka Forum, Svante Thuresson Live in Stockholm och Nya kickar. Storsäljare var Jan Lundgren Trio Presents Miriam Aida & Fredrik Kronkvist och Esbjörn Svensson Trios Strange Place for Snow. Esbjörn Svensson Trio nämndes också på omslaget till den amerikanska jazztidskriften Down Beat, något som definitivt bekräftar gruppens internationella framgångar.
Återutgivningarna fortsätter
På den internationella skivfronten präglades 2002 fortfarande av återutgivningsvurmen från åren innan. ECM sällade sig till den retrospektiva skaran genom serien ”:rarum” med urval av exempelvis Keith Jarrett, Jan Garbarek, Chick Corea och vår svenske Bobo Stenson.
Exklusiva boxar saknades inte heller. Herbie Hancock Box var en plexiglaskub som med plats för fyra CD rymde ett tvärsnitt av Hancocks mångfasetterade tid som Columbiaartist. Charlie Christians The Genius of the Electric Guitar såg ut som en gammal Gibsonförstärkare i miniatyr. Men så var han också den första betydelsefulla elgitarristen. Bill Evans Trios Consecration såg inte mycket ut för världen men rymde åtta CD från Evans sista klubbengagemang och var bräddfylld med mästerlig triojazz.
Men internationell jazz är inte bara snyggt paketerade tillbakablickar, det är också en nyskapande och aktuell scen på vilken framför allt en brittisk musiker utmärkte sig. Basisten, kompositören och bandledaren Dave Holland utsågs av de amerikanska kritikerna till årets jazzartist, årets kontrabasist, ledare för årets akustiska jazzgrupp och mannen bakom årets skiva, Not for Nothin’.
Andra som röjde ny väg under året var t.ex. den italienska rörblåsaren Gianluigi Trovesi, som med Dedalo bjöd på en medryckande tur genom stora delar av 1900-talets jazz, uppblandat med några korta nedslag i folkmusik, Zappa och den klassiska musiken. Den nederländske saxofonisten Yuri Honing fick en välförtjänt nederländsk grammis för Seven och visade att han besitter ton, teknik, självförtroende och fantasi nog att påverka framtiden. Den norske trumpetaren Nils Petter Molvaer fortsatte på np3 att blanda jazzens improvisationer med den moderna maskinmusikens alla undergenrer på ett fräckt och framåtpekande sätt.
Storsäljare under året
Årets nya och storsäljande stjärna var dock den unga sångerskan Norah Jones, som med sin nyskapande mix av country, pop och jazz inte låter sig artbestämmas i en handvändning. Hennes skivbolag Blue Note blev också årets skivbolag. Ytterligare ett tecken på bolagets vakenhet är att de inom kort ger ut jazzens nya supergrupp ScoLoHoFo, dvs. John Scofield, Joe Lovano, Dave Holland och Al Foster.
Den internationella storsäljande superstjärnan framför alla andra är dock sångerskan och pianisten Diana Krall. Under 2002 fortsatte hon att dra fram som en tornado över hela världen med sina småkyligt sugande tolkningar av idel standardlåtar. Det är ett sorglustigt faktum som trotsar alla enkla analyser.
Temaartikel ur Nationalencyklopedins årsbok 2002
Jazz 2002: Jazzscener i fara men storpublik på festivaler
http://www.ne.se/rep/jazz-2002-jazzscener-i-fara-men-storpublik-på-festivaler
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
