Jesu födelse dekonstruerad

Arne Järtelius, aktualitetsredaktör

Traditioner i all ära, men hur brukar de stå sig när de hålls upp mot historiens ljus? Inte särskilt långt som bekant. Men det kanske inte gör något? Eller finns det kanske en gräns där en tradition blir så urvattnad på ursprunglig historia att den inte längre ens känns värd att fira?

Tänk om vi i framtiden får ett julfirande tömt på varje antydan till sitt religiösa ursprung? Än så länge kan väl Jesu födelse anas där någonstans bland allt tingeltangel och all kommers, men vad händer när Jesusbarnet helt har försvunnit under granen?

Jesu födelse sådan Dafnimästaren såg den.

VISIPIX

I Jesse namn

Världspremiären hölls i Vatikanen av alla ställen. Påven själv var inte närvarande men väl hans närmaste man kardinalsekreteraren Tarcisio Bertone och tillsammans med honom omkring 7 000 enligt uppgift hänförda katoliker. Vad de där i Paul VI:s aula fick bevista var premiären på en Hollywoodversion av Jesu födelse betitlad Vägen till Betlehem. På plats var som sig bör även filmens regissör, presbyterianen och Texasbon Catherine Hardwicke, som lät sig firas av de närvarande. Frånvarande var däremot aktrisen i filmens huvudroll, Maria. Hon spelas av den 16-åriga nyzeeländskan Keisha Castle-Hughes som – Heilige Madonna!, som han säkert utropade Benediktus XVI – nu är både gravid och ”lever i synd” med det blivande barnets far.

Sådant gick förvisso för sig på den tiden då den verklige Jesus föddes – mamma Maria var, enligt Geza Vermes, nämligen nyss endast tolv år fyllda när hon nedkom med sin son och endast trolovad med sin partner Josef då hon och utan hans medverkan blev gravid med Jesus – men det hände sig ju i enkla judiska förhållanden och långt innan katolska kyrkan ens var påtänkt. Nu är det andra tider som råder. Därför ursäktades huvudrollspersonens frånvaro med ”inspelningsarbeten i Australien”. Någon måtta får det nämligen vara!

Vägen till Betlehem, som hittat även till svenska biografer, är en mycket trogen skildring av evangeliemytologin kring Jesu födelse. Den är perfekt att använda i konfirmandundervisningen i Svenska kyrkan. Och, förstås, i Vatikanen. Efter den påvliga premiärvisningen snabbrecenserade kardinalsekreteraren filmen: ”Den innehöll underbara dialoger mellan Maria och Elisabeth.” (Die Zeit 30 november; Elisabeth var den åldrade prästen Zacharias hustru, som på sin ålders höst genom vad som beskrivs som ett gudomligt ingripande blev havande på liknande sätt som Maria.)

I sanningens namn

Ett arv från upplysningstiden var att Bibeln både kunde och gärna borde underkastas en historisk undersökning på samma sätt som varje annan skrift. Den senaste och mest radikala sådana i en lång rad historiska Bibelanalyser står den numera emeriterade professorn i judiska studier vid universitetet i Oxford (Storbritannien), Geza Vermes. Hans huvudverk är trilogin som inleddes med Jesus the Jew 1973, fortsatte med Jesus and the World of Judaism tio år senare och som gick i mål med The Religion of Jesus 1993. Där visar han med all tydlighet att Jesus var en ganska typisk karismatisk helig man som höll sig till budorden, som lydde sabbaten och som hade väldigt lite att göra med den kristna teologins Kristusfigur, som i stället var något som kom i gång om honom först efter hans död och med Paulus som initiator.

Vermes forskning är självklart anatema för kyrkan (ju ortodoxare, desto mer avståndstagande), men det har inte hindrat honom att fortsätta. Tvärtom. Efter trilogin har han i tur och ordning och i en strid ström utkommit med The Changing Face of Jesus (2000), The Authentic Gospel of Jesus (2003), The Passion (2005) och, nu senast, The Nativity (2006). Skulle det inte snart kunna vara läge för någon svensk översättning, Verbum?

För en bokstavstroende måste innehållet i Geza Vermes böcker vara något av det mest hädiska man kan tänka sig. Till och med för undertecknad, en tämligen genomsnittskristen svensk med barnatron någorlunda i behåll kompletterad med skol- och konfirmationskunskaper i ämnet, känns mycket av det han skriver aningen påträngande – Men var det verkligen så? – även om det är svårt att ibland hålla sig för fniss inför de lustmord han ibland och på fullt allvar utsätter ”den rena tron” för.

I trons namn

Hur skulle ett födelseintyg för Jesus se ut? Förmodligen föddes han år 4 eller kanske troligare år 5 före vår tideräknings början. När på året han föddes är däremot mer osäkert. Kristna kyrkor i väst förlade efter ett dekret av kejsar Konstantin år 334 Jesu födelse till den 25 december, medan andra riktningar av samma religion förlagt den till såväl den 6 januari (epifania) som den 21 april och den 20 maj. Var Jesus föddes är inte heller fastställt. Den kristna läran vill ha det till Betlehem eftersom det ju var sagt att Messias skulle komma därifrån, men enligt Vermes är det troligare att han föddes i Nasaret (att det, oavsett var det nu hände, skulle ha skett i ett stall finns ingenstans skrivet och vad den berömda Betlehemsstjärnan angår är det framför allt ett medeltida judiskt påfund även om den nämns hos Matteus). Av Jesu föräldrar gäller Maria som moder (men beträffande vem som var den historiska Maria har det funnits ett antal förslag genom tiderna). Faderskapet är svårare att fastställa. För den som tror på jungfrufödsel gäller den heliga Anden som den som befruktade Maria. I annat fall får Josef gälla som Jesu jordslige fader (i Nya Testamentet tar han ju på sig faderskapet, inte minst för att skydda Maria från att stenas för att hon skulle ha varit sin trolovade otrogen).

En svårighet att ge Jesus ett historiskt korrekt födelseintyg beror på att hans födsel i evangelierna endast (och mycket kortfattat) omtalas av Matteus (1–2) och Lukas (1–2, 3:23–28). En annan svårighet är att de båda evangelierna ger lite olika och delvis varandra emotsägande versioner av födelsehistorien. Att försöka sammanföra dem till en enda historia är något kyrkan med växlande framgång försökt sig på sedan lång tid tillbaka.

De tre vise männen eller, som de heter i den senaste bibelöversättningen, de österländska stjärntydarna då? undrar någon. Hade inte dom koll på läget? Vise män, eller magoi alternativt magos som de kallas, dvs. magiska män, vimlar det av i olika heliga skrifter. Hos Matteus handlar emellertid dessa ickejudars närvaro – de var ju först på plats att hälsa och ge gåvor till Messias – enligt Vermes om ett tidigt försök att skapa en breddning av den kristna skaran i Jesu namn.

I faderns namn

Beträffande Jesu fader är det som sagt inte helt lätt att fastställa vem det är. Tror man (katolska kyrkan gör alldeles bestämt det) på jungfrufödsel genom den heliga Ande så får väl han (?) stå som pappan. När Josef upptäckte att hans genom en arrangerad förbindelse trolovade Maria var gravid utan att han hade varit intim med henne ville han allra först skiljas. Men efter det att den heliga Ande (igen!) i en dröm berättat för Josef hur det låg till lät han sig nöjas med det. (Judar som var negativa till Jesusrörelsens snabba utbredning under de första århundradena e.Kr. menade att talet om en jungfrufödsel inte var något annat än en täckhistoria för att dölja det faktum att Jesus var illegitim, det vill säg ett inte Davids hus bördigt barn.)

Fram till dess Jesu födelse av kyrkor i väst bestämdes till 25 december hade samma dag (och av samma kyrkor) på hedniskt vis firats som vintersolståndet. Med de uttryck dagens år för år allt mer kommersialiserade julfirande tagit sig kan det kanske snart vara dags att i juletid gå tillbaka till att fira solens återkomst i stället för ett litet barn vars födelse allt färre verkar bry sig om eller ens känna till. Eller?