Anders Ekenberg, docent vid teologiska institutionen, Uppsala universitet
Mel Gibsons film The Passion of the Christ vill skildra vad som skedde under Jesu tolv sista timmar. Det har blivit en mycket brutal skildring med maximalt uttänjda våldsscener. Jesus framstår i filmen som ett offer för ovilja, hat och råhet. Bara här och var skymtar att han tar på sig detta lidande av fri vilja och varför han gör det.
Den som har ett intresse av att framkalla skräck och obehag inför Jesu öde ska förslagsvis göra ungefär som Gibson har gjort. Hans film kommer bra nära ”splatter”-genren.
 |
|
Mel Gibson regisserar Jim Caviezel i rollen som Jesus i filmen ”The Passion of the Christ”. |
|
SCANPIX |
Sanning och konsekvens
Materialet till berättelsen är främst hämtat ur skildringarna av Jesu lidande och död i evangelierna i Nya Testamentet, men de har kompletterats med detaljer som kommer från annat håll. Dit hör gamla legender, t.ex. den om Veronikas svetteduk, men också sentida ”källor” som den stigmatiserade 1700-talsnunnan Anna Catherina Emmericks visioner av Jesu lidande.
Gibson har förklarat att hans avsikt med filmen varit att helt enkelt berätta vad som hände under Jesu sista timmar. Det är dock långtifrån en dokumentärfilm han åstadkommit. Berättelsen är gestaltad med åtskillig fantasi från Gibsons sida.
Förhandsdiskussionerna har framför allt handlat om den antisemitiska verkan filmen kan få. Men det finns också andra frågor man kan ställa sig inför den, bland annat hur historiskt sannolik den är.
Jesu lidande och död
Vad som ska ha skett under det sista tidsavsnittet i Jesu liv skildras i de fyra evangelierna. Det är historiskt säkerställt att Jesus avrättades genom korsfästelse och att det troligen skedde fredagen den 7 april år 30.
Berättelser om Jesu lidande och död började utformas mycket tidigt inom kristendomen. På sådana tidiga beskrivningar bygger så evangelierna. Men varken evangelieförfattarna eller tidigare berättare skilde strikt mellan faktisk återgivning och religiös tolkning. De berättar på ett sådant sätt att den avsedda tolkningen kommer fram i själva skildringen. Det kan exempelvis ske genom att personer i berättelsen får uttala sig så att skeendet får en bestämd mening eller genom att skeendet återges i anknytning till texter i Gamla Testamentet, som därmed fungerar som tolkningsnycklar. För att få fram den avsedda innebörden tar sig evangelieförfattarna en hel del friheter i fråga om de yttre detaljerna.
I grund och botten är händelseförloppet kring Jesu död ungefär detsamma i alla fyra evangelierna, men det finns betydande skillnader. Detsamma gäller den hållning Jesus intar inför sin död. Hos Markus och Matteus gör Jesus på korset orden i psaltarpsalm 22 – ”Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig?” – till sina; därmed framställs han som en oskyldig som lider orättvist och till synes övergiven av sin Gud (men förmodligen inte i bottenlös förtvivlan; psalmtextens fortsättning talar om återupprättelse). Hos Lukas citeras i stället psalm 31, ”Fader, i dina händer lämnar jag min ande”: Jesus ger i sin dödsstund uttryck åt en för evangelisten förebildlig tillförsikt. Hos Johannes är Jesu sista ord ”Det är fullbordat”: han gör en teologisk utsaga som innebär att Gudssonens verk på jorden nu når sin kulmen och fullkomning.
De olika attityder som Jesus ger uttryck åt inför sin död i de olika skrifterna behöver inte anses stå i motsättning till varandra, men man kan inte rekonstruera vad som faktiskt skedde och sades genom att utan vidare använda de olika detaljerna som pusselbitar.
Korsfästelsen
Enligt tre av evangelierna följde en grupp anhängare till Jesus korsfästelsen enbart på avstånd. Hos Johannes har de flyttats fram, nära korset, så att den korsfäste kan samtala med dem: det gäller dialogen med Maria och lärjungen Johannes. Matteusevangeliets författare är den ende som skriver att jorden skakade och gravarna öppnades i Jesu dödsstund. Det anknyter till dåtida föreställningar om vad som skulle ske vid historiens slut och sätter in Jesu död i ett större sammanhang. Enligt Lukas – som beskriver den lidande Jesus som en förebild i svåra situationer – får den botfärdige rövaren på korset bredvid av Jesus höra de tröstande orden ”I dag ska du vara med mig i paradiset”.
Man kan inte utan vidare betrakta alla sådana enskildheter som historiskt säkerställda. Den som vill göra en rekonstruktion av Jesu död måste alltså gå annorlunda till väga än Gibson gjort. Han blandar detaljer ur de olika evangelierna med varandra, synbarligen utan att inse att det här och var går ut över den historiska och psykologiska sannolikheten i skildringen.
Historiska problem
Några historiska problem kring Jesu död har diskuterats ganska intensivt inom forskningen. Flera av dem hänger samman just med att de olika evangelierna ger olika uppgifter.
Det gäller för det första datumet för Jesu död och – därmed sammanhängande – vilken karaktär hans sista måltid med lärjungarna hade. Enligt de tre första evangelierna var det påskmåltiden som Jesus åt med lärjungarna kvällen före sin död, vilket placerar korsfästelsen på den 15 Nisan i det judiska året. Enligt Johannesevangeliet dog han redan den 14 Nisan, dvs. före påskmåltiden. De båda uppgifterna utesluter varandra. (Enligt båda traditionerna dog han dock en fredag.) En växande skara forskare betraktar dateringen den 14 nisan som mest sannolik.
Gibson antyder däremot i sin film att Jesus arresterades under påsknatten. Ett problem med den dateringen är att det är svårt att föreställa sig att Stora rådet – den högsta andliga och juridiska instansen bland judar i dåtidens Israel – skulle ha sammanträtt under själva påsknatten.
Tidsuppgifterna för själva korsfästelsedagen i evangelierna inrymmer smärre problem. Enligt Markus korsfästes Jesus ”vid tredje timmen”, dvs. kl. 9, men enligt Johannes fällde inte Pilatus sitt domslut förrän ”vid sjätte timmen”, dvs. kl. 12. Den förra uppgiften är nog att se som ett misstag och kan rentav ha fogats in i Markusevangeliet i efterhand.
Tortyr och korsfästelse
Jesus blev utsatt för det mest bestialiska av sin tids avrättningssätt, korsfästelse. Korsfästelsestraffet hade förvisso inte uppfunnits av romarna, men de använde det flitigt vid avrättning av individer som ansågs vara farliga för rikets säkerhet, såsom rövare och upprorsmakare. Korsfästelsen var avsedd att skrämma och avskräcka. Den makabra hanteringen kring den kan studeras i ett väldokumenterat arbete av Martin Hengel (Crucifixion in the Ancient World, 1977).
Den till korsfästelse dömde fick normalt själv släpa tvärbjälken till korset till avrättningsplatsen. Han kläddes av och fästes vid korset med rep eller spikar. Jesu korsfästelse gick i det stora hela till på det sätt som var brukligt. Det behövs inte mycket fantasi för att föreställa sig de oerhörda smärtor som alltid var förenade med en sådan hantering.
Korsfästa brukade dö efter några dagar. Ibland påskyndades döden genom att man slog ihjäl offren, till exempel genom att krossa benen. Jesus dog ovanligt snabbt, redan efter några timmar. Det tyder på att han redan innan hade torterats svårt – men hur svårt går historiskt inte att avgöra.
Gibsons råa och utdragna tortyrscener, med upprepad och systematisk massakrering av Jesu kropp, överskrider med råge vad som är nödvändigt för att förklara hans snabba död. Filmmakaren verkar vilja säga att ingen har lidit fysiskt så svårt av hanteringen kring en korsfästelse som Jesus. Det saknas det historiskt sett dock fog för att påstå. För kristna brukar inte heller det viktiga i Jesu lidande vara själva mängden av fysiska plågor.
Varför Jesus avrättades
Vi närmar oss den i sammanhanget centrala frågan vems skuld man bör anse det vara att Jesus utsattes för den grymma avrättning han led. När man diskuterar det gör man förmodligen bäst i att skilja mellan två frågor. Det är dels frågan vad som var den faktiska bakgrunden till Jesu avrättning, dels frågan vem – om någon – som borde känna sig bära skuld till det som skedde.
I bakgrunden låg oomtvistligt de konflikter som hade uppstått mellan Jesus och hans tids judiska ledarskap i Jerusalem. Motsättningen gällde Jesu sätt att uppträda och att betrakta sig själv. Ur ledarskapets synpunkt förgrep han sig på det som var okränkbart. Tecken på att han var en hädare var ur deras synvinkel tydliga. Jesus hade med ett provokativt uppträde på tempelplatsen ifrågasatt basen för offerkulten i templet och kanske även antytt att han ansåg att templet hade spelat ut sin roll. Han hade fällt gåtfulla yttranden om att han skulle riva ner det och ersätta det med en annan byggnad. Klara bevis ansåg sig rådet få när han svarade jakande på frågan om han var Guds son.
Historiskt obestridligt är att Jesus dömdes till döden av den romerske ståthållaren Pontius Pilatus och att domen gjordes på politiska grunder, för anspråk på att vara ”judarnas kung”. Att han överlämnades till Pilatus berodde troligen på att Stora rådet vid den här tiden fråntagits sin rätt att effektuera dödsstraff. I samband med överlämnandet omvandlades de religiösa anklagelserna till politiska för att vinna ståthållarens gehör: Jesus hade uppträtt som ett hot mot den romerska överhögheten. Pilatus dömde Jesus men utan att vara övertygad om att han innebar någon reell politisk fara. Skulle han ha bedömt saken annorlunda hade han säkert gett order om ingripande även mot Jesu anhängare.
De omständigheterna är korrekt framställda i filmen.
Skuldfrågan
Kan man säga att judarna bar och fortfarande bär skulden till Jesu död? En djupt inrotad kristen antisemitisk tradition har sagt det. Det är en tradition som inte kan frånkännas ansvar för det judiska folkets ohyggliga öde.
Med tanke på hur historien sett ut måste den som i dag dramatiserar Jesu död göra det i medvetande om sitt moraliska ansvar. Judarna framställs i Gibsons film knappast som mer osympatiska och mer brottsliga än romarna. Kanske tvärtom; de torterande romerska soldaternas djuriska flinande etsar sig fastare på åtminstone min näthinna än t.ex. den judiske översteprästens uppsyn. Men frågan är om det räcker för att man ska kunna säga att risken för antisemitiskt utnyttjande av berättelsen är eliminerad.
Av den som i dag för en stor publik återberättar historien om Jesu lidande och död måste man kräva att vederbörande gör något för att aktivt motverka den feltolkning som går ut på att dåtidens judar i gemen eller det judiska folket som sådant skulle ha en större moralisk skuldbörda för Jesu död än någon annan. En film ger rika möjligheter att göra detta, utan att man behöver undvika att återge de faktiska omständigheterna.
Mel Gibson begår en allvarlig försummelse när han inte, i ord eller bild, problematiserar skuldfrågan. Ur den synpunkten är The Passion of the Christ en överraskande naiv film.
Intrycket av livsåskådningsmässig naivitet bekräftas också av slutscenen. Filmen utmynnar i en obegripligt troskyldig antydan till skildring av Jesu uppståndelse. Ljus faller in i gravkammaren, det fladdrar i liksvepningen – och så sitter Jesus där livs levande, fri från i stort sett alla spår av tortyren från i förrgår, frisk och brunbränd. Riktigt så barnsligt är ändå inte det som avses med den kristna tron på uppståndelsen.
(Artikeln publicerad 2004-03-30)
Jesu sista timmar
http://www.ne.se/rep/jesu-sista-timmar
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
