Magdalena Stiernstedt, frilansjournalist
Små nävar kan också göra nytta. I alla tider har det varit självklart att barn på landet har hjälpt sina föräldrar i deras arbete. Med vad har de arbetat och i vilken omfattning gjordes det? Hur har arbetet förändrats över tiden?
För att få svar på bland annat dessa frågor anordnade Kungl. Skogs- och lantbruksakademien, Nordiska museet och Sveriges Lantbruksuniversitet år 2001 en konferens med rubriken ”Jordbrukets barn. Barns och ungdomars arbete och fostran i agrara miljöer”. Som ett resultat av konferensen har en antologi getts ut i serien Skrifter om skogs- och lantbrukshistoria. I den ger en rad forskare sin bild av barnarbetets utveckling i Sverige och utomlands.
 |
|
Barnarbete i betåker hösten 1942. |
|
OTTO OHMS SAMLING/IBL |
Barnarbete genom tiderna
Förr var jordbruksarbete det arbete som klart dominerade bland barn. Med dagens i västvärlden högmekaniserade jordbruk har barns möjlighet att utföra ett reellt arbete drastiskt minskat. De arbetsuppgifter som inte fordrar speciella färdigheter har ofta rationaliserats bort och barnets uppgift har nu reducerats till att titta och att lära.
Historikern Mats Sjöberg går i sin antologiartikel ”En källa till välmåga och framgång” igenom hur barnarbetet har utvecklats över tiden. Under medeltiden var det självklart att barn skulle arbeta efter sin förmåga. Redan som små följde barnen föräldrarna i arbetet. Vid sex–sju års ålder började barnen kunna göra nytta. De första egna arbetsuppgifterna kunde vara att gå ärenden eller att valla mindre djur. Så småningom kunde barnen börja hjälpa till i skördearbetet, utfodra djur och passa småsyskon. Med tilltagande ålder började pojkar och flickor få skilda arbetsuppgifter. Flickorna lärdes upp i ”kvinnliga” sysslor som vävning och matlagning, medan pojkarna lärde sig bygga och plöja och anförtroddes vallningen av större djur.
Varsammast inskolning i vuxenlivet fick barn till självägande bönder. Dessa barn började med att se hur föräldrarna arbetade, fick sedan gradvis pröva på själva, för att så småningom helt kunna ta ansvar för en arbetsuppgift. Helt klart innebar arbetet i detta fall också att barnen skulle utbildas för sitt framtida liv. Värre var situationen för barn till jordlösa och lantarbetare. Dessa barn fick söka sig till främmande arbetsgivare och utsattes därmed för betydligt hårdare arbetsvillkor. Här handlar det mer om ett utnyttjande av barnen än om att lära för livet.
Detta det medeltida jordbrukets grundstruktur levde i grova drag kvar ända till den agrara revolutionen på 1700- och 1800-talen.
Skolan först
Först när skolan började konkurrera om barnens tid uppmärksammades barnarbete i hemmet. År 1842 infördes allmän skolplikt i Sverige och då började också barns frånvaro från skolan registreras. Detsamma gäller i en rad andra europeiska länder och tack vare undersökningar från denna tid kan man bilda sig en uppfattning om hur mycket och med vad barn arbetade.
Jämfört med det offentliga intresset för barnarbete inom industrin finns det förvånansvärt lite dokumenterat om det agrara barnarbetet. Troligen ansågs barns arbete inom jordbruket som någonting självklart och i grunden sunt. Undersökningar från början av 1900-talet visar att det var ovanligt att barn var fast anställda inom jordbruket, däremot var det mycket vanligt med säsongsarbete. De vanligaste arbetsuppgifterna för barn var rotfruktsskötsel, skördearbete och vallgång.
Ännu på 1940-talet arbetade barn på små och medelstora jordbruk 2–5 timmar per dag utöver tiden i skolan. Vid denna tid kan man emellertid märka ett trendbrott. Ökad skolplikt, jordbrukets mekanisering och därmed förändringar av arbetets karaktär, samt ändrade värderingar bidrog till att barnens jordbruksarbete blev allt sällsyntare. Jordbruket rationaliserades, småbruken försvann och därmed också barnens arbetsuppgifter.
Unga odlare
En särskild aspekt på barnarbete tar Kent Waltersson upp i uppsatsen ”Med kunskap och redskap ska jorden odlas”. I den berättar han om verksamheten i några ”Unga odlare”-klubbar.
För medlemmarna i Jordbrukarnas ungdomsförbund (JUF) var sambandet självklart mellan eget arbete och eget ansvar, men också stolthet och glädje över ett eget resultat. JUF hade sin storhetstid under 1930-, 40- och 50-talen. Utflyttningen från landsbygden hade tagit fart och det var inte längre självklart att barnen skulle följa i sina föräldrars fotspår. Genom att väcka intresset för lantbruk och sprida nya idéer till de unga försäkrade JUF sig dels om att hålla de unga kvar på landsbygden, dels om att föra ut ny kunskap.
Inom ”Unga odlare” erbjöds bland annat kurser, läger, tävlingar och gemensamma sammankomster. I dessa unga odlares egen tidning fanns återkommande redogörelser för läsarnas växtodlings- och djurhållningsmödor. Genom att arrendera en bit mark, företrädesvis från sina föräldrar, sköta denna efter alla konstens regler och noga bokföra vad som gjorts, kunde förhoppningsvis ett odlingsår avslutas med vinst. Kanske länskonsulenten kom ut för att bedöma odlingen och ge tips och goda råd.
Att driva en egen liten rörelse, halvt på lek, halvt på allvar, förberedde ungdomarna för den dag då de själva skulle ha ansvaret för ett lantbruksföretag.
Exploatering eller fostran
Begreppet barnarbete uppkom egentligen först när det började betraktas som ett problem. Före industrialiseringen diskuterades eller ifrågasattes i princip aldrig att barn arbetade. I slutet av 1800-talet blev barndomen ett begrepp och en i tid mer begränsad barndom växte fram. Attityderna till barnarbete förändrades och arbetande barn var inte längre en självklarhet.
Det var främst förhållandena för arbetande barn inom industrin som uppmärksammades. Arbete inom lantbruket sågs mer som en social fostran. Engelska forskare har valt att skilja mellan begreppen ”child work” och ”child labour”. Det första begreppet skulle då innefatta det goda barnarbetet, det som fostrar och förbereder för vuxenlivet. ”Child labour” skulle å andra sidan stå för en exploatering av barnet, ett barnarbete som sker av ekonomisk nödvändighet och som hindrar barnets utveckling i stället för att främja den. I den svenska forskningen har bland annat Mats Sjöberg gjort en distinktion mellan socialiserande och instrumentellt barnarbete.
Historikern Britt Liljewall har genom att gå igenom självbiografiska berättelser av män födda före 1850 försökt att fånga deras bild av barndomens arbete. Hon har följt både män som vuxit upp i bondemiljö och män från en mer obesutten miljö, som torpare och soldater. Skillnaden mellan det fostrande och det nödtvungna barnarbetet blir här väldigt tydlig. Medan männen från bondemiljön entydigt talar om ett arbete anpassat efter ålder och förmåga, är bilden från de obesuttna hemmen en helt annan.
I det fattiga hemmet var arbetet ofta en nödvändighet, planeringshorisonten var kort och det var inte ovanligt att barnet bröt upp från hemmet redan i tioårsåldern för att ta valltjänst på annan ort. Bondsönerna talar för sin del om frihet och lek, om hur man först i 10–12-årsåldern fördes över till manssfären för att sedan få gå som lilldräng – hela tiden med målet att en dag själv bli husbonde på gården. Skillnaden mellan det socialiserande och det instrumentella barnarbetet blir på så sätt väldigt tydlig.
Från självklarhet till symbol
Födda på 1900-talet är de bondbarn som Iréne Flygare har intervjuat. Tre generationer har fått berätta om hur det varit att växa upp på ett lantbruk. För barnen födda i början på 1900-talet var arbetet hemma fortfarande något självklart. En orsak till det arbetet var det praktiska lärandet som var en viktig del av uppfostran. Det sociala skyddsnätet kunde vara svagt och en saknad förälder innebar ofta att ett stort ansvar fick tas av barnen. Med konfirmationen tog barndomen slut och det var vanligt att barnet skickades ut för att arbeta.
I mitten av seklet vann mekanisering och rationalisering allt större insteg. Arbetsuppgifter försvann och andra kom till. Familjejordbruket var som viktigast och även barnens arbete koncentrerades till familjen. Kanske betydde barnarbetet att man slapp att ha anställda. Trots att skolan tog allt mer tid så förväntades barnen att engagera sig hemma. Flera timmars arbete per dag var inte ovanligt.
Mekaniseringen har sedan fortsatt att driva undan ”barnsysslor”. I dag är barnens arbete på gården ofta vad Iréne Flygare kallar symboliskt. Genom att delta i sysslorna orienteras barnen, eller ofta ett av barnen, mot att en dag ta över gården. När barnet tar aktiv del i gårdens skötsel vinner – som det oftast är frågan om – han också rätten att en dag bli gårdens ägare.
Även om barn i dag inte är viktiga för att arbetet på de svenska gårdarna ska bli utfört så har de betydelse för hur optimistiskt brukarna själva ser på sitt lantbruksföretagande. Om gården saknar barn eller om barnen är helt ointresserade avtar investeringsviljan. Däremot kan även små företag växa och bli livskraftiga om en arvtagare är identifierad.
Sammanfattningsvis kan sägas att visst arbetar barn i lantbruket även i dagens Sverige. Men det var länge sedan arbetet var en ekonomisk nödvändighet. Också förr, när det var tvunget att alla i familjen bidrog med arbete, sågs barns arbetsinsats som en del av deras fostran. Det är främst barn från fattiga miljöer som har tvingats att ta tjänst utanför familjen och därigenom också blivit kortsiktigt utnyttjade.
(Artikeln publicerad 2006-04-05)
Jordbruk: Barnarbete
http://www.ne.se/rep/jordbruk-barnarbete
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
