Journey of a generation
av Peder Gravlundfrilansjournalist
Tidigt stod det klart för dem att det fanns tydliga förväntningar från omgivningen. Det fanns gränser för vad en kvinna fick vara. Carole King lärde sig i tonåren att man inte fick lov att överträffa pojkarna. Joni Mitchell tvingades lämna bort sitt nyfödda barn för att inte låsas fast i den skam som var ödet för gravida, ogifta kvinnor. Carly Simon fick falla ur sin samhällsklass för att kunna återuppfinna sig själv. Alla tre tvingades överskrida de fastslagna gränserna för att kunna följa sina önskningar om ett liv de kände var möjligt.De föddes i en efterkrigsgeneration vars kvinnor drömde om att vara annorlunda än sina mödrar. De längtade efter den frihet som männen tog för given och de tänkte inte nöja sig med de alternativ som stod till buds. Den längtan som förtryckts hos tidigare generationers kvinnor kom nu till uttryck hos de efterföljande. Ett samhälle som var i förändring erbjöd möjligheten att själv förändras. I Sheila Wellers bok Girls Like Us and the Journey of a Generation (2008) speglas denna resa i tre framgångsrika kvinnors liv och musikaliska verk: Carol King, Joni Mitchell och Carly Simon. De raserade en gräns mellan det privata och det offentliga som öppnade för en mer personlig identifikation, framförallt hos de kvinnliga lyssnarna. Musiken reflekterade både den individuella önskan till självförverkligande och den kollektiva strävan mot en ny ordning.
GenerationsresorCarole King föddes i ett judiskt hem i Brooklyn, New York. Hennes musikaliska begåvning och ambition var tydlig från unga år. Redan när hon var sjutton år hade hon och hennes pojkvän Gerry Goffin jobb som låtskrivare för hitfabriken Aldon Musik. Att hon blev gravid och gifte sig hindrade henne inte från att jobba dygnet runt och efter hand producera listettor som "(You Make Me Feel Like) A Natural Woman" och "The Loco-Motion". När musikvärlden förändrades med Bob Dylan och The Beatles flyttade hon till Kalifornien för att börja om. Mitt i den gryende hippie-eran fann hon sig själv som soloartist. Hennes genombrottsalbum, Tapestry (1971), skulle komma att bli den tidens mest sålda album och stannade på Top 50 i inte mindre än sex år. Joni Mitchell kom från en konservativ medelklass i en småstad i Alberta, Canada. Hon kände tidigt att hon var ämnad för något annat än det liv hennes far- och mormödrar hade påtvingats. Hon såg det som att deras orealiserade begåvningar nu landat i henne och att det var hennes plikt att ta vara på deras arv. Hon fick möjlighet att studera konst på universitetet, men hoppade av och drog till Toronto med sin tillfällige pojkvän. Snart därpå fann Joni sig själv ensam och gravid i den nya staden. Hon uppträdde på klubbarna i bohemkvarteren Yorkville samtidigt som magen växte. Hon födde en dotter, men insåg att hon stod inför ett avgörande val: antingen behöll hon barnet eller så följde hon sina ambitioner att bli musiker. Hon valde att lämna bort sin dotter och det skulle plåga henne under alla de år av framgång som sedermera följde. Låten "Little Green" på hennes mästerverk Blue (1971) är tillägnad hennes dotter. Carly Simons bakgrund var mer glamorös. Hennes far drev ett framgångsrikt bokförlag, Simon & Schuster, och hennes mor höll bjudningar för New Yorks intellektuella adel. Men familjen var splittrad genom faderns kärlek till en annan kvinna, vilket ledde till en rad underliggande spänningar och sexuella intriger som kom att färga Carlys barndom. Hon var den yngsta av tre systrar och sökte ständigt uppmärksamhet och bekräftelse från en fader som inte såg henne och som dog innan hon lyckats försäkra sig om hans kärlek. Något som skulle prägla henne djupt. Hon hoppade av college och bodde en tid med sin stora kärlek i Frankrike. Medan han skrev på en roman skrev hon låtar och plågades av nattlig ångest. Hon längtade efter en publik. Hon lämnade förhållandet som hon visste skulle låsa henne i ett äktenskap. Men hennes överklassbakgrund visade sig vara en nackdel när hon försökte slå sig fram som artist. Först när kvinnorörelsen avancerat i början av sjuttiotalet fann Carly sin publik: de nyligen frigjorda medelklasskvinnor som kunde känna igen sig i hennes texter om den svåra balansen mellan frigjordhet och trygghet. 
J.Traver/liaison/gamma/ibl, © neal preston/corbis/scanpix, © neal preston/corbis/scanpix Joni Mitchell, Carole King och Carly Simon – sin generations kvinnor.
Frihet och feminismDet moraltyngda 50-talets strikta normer utmanades av män som Jack Kerouac, James Dean och Elvis Presley. Men några kvinnliga motsvarigheter stod knappast att finna. Kvinnors mål i livet ansågs fortfarande vara att finna en lämplig make och hålla fast vid honom. Men 60-talets olika frihetsrörelser skulle komma att ändra dagordningen och efter hand skapa möjligheter för kvinnor att bryta sig ur de mönster i vilka de tidigare varit låsta.
Mot slutet av årtiondet gled folkmusikrörelsen över i rockmusik. Den hippiefärgade drogkulturen växte fram och den politiska radikalismen tilltog samtidigt som synen på sex genomgick en fundamental liberalisering. Föreställningen om hur man skulle leva sitt liv överlämnades i allt större utsträckning till individen att själv bestämma. Detta gällde även kvinnorna.När det blev 70-tal närmast exploderade feminismen. Varje tidningsmagasin presenterade en artikel om den framväxande rörelsen. Termen "Ms" introducerades och ersatte "Mrs/Miss", vilket lösgjorde den kvinnliga identiteten från dess äktenskapliga status. Företrädare som Kate Millett prydde tidskriften Times förstasida, medan den politiska författaren Gloria Steinem ledde demonstrationer för barnomsorg, fri abort och jämställdhet inom arbets- och utbildningssektorn.
Carole Kings Tapestry representerade erfarenheten av att ha funnit lycka och stabilitet, ett "nytt hem" i den spirande frihetskulturen hon funnit Kalifornien. Joni Mitchells Blue undersökte istället en annan, mer rastlös och sökande sida av friheten. En erfarenhet som också såg de mörka sidorna av det existentiella ansvar och de personliga ärr som frihetskampens uppoffring kunde orsaka.
Carly Simon fick äntligen ett musikaliskt erkännande för sin musik, som berättade såväl om sexuell och personlig frigjordhet som om den smärta och det lidande som varit priset. Hennes klassbakgrund blev irrelevant i en tid där motsättningen rik mot fattig hade förbytts i kvinnor mot män. Hon visade att en kvinna kunde vara respektabel och seriös samtidigt som hon hade ett rikt och emanciperat sexliv. Ett exempel på det är hennes första album från 1971 That´s the Way I've Always Heard It Should Be.DetaljfrossaMen friheten till trots var det långt till jämställdheten. I Wellers bok är det främst sångaren och låtskrivaren James Taylor som får representera hur de tre kvinnorna, trots att de i själva verket ofta var mer framgångsrika, ändå tvingades in i männens skugga. Joni märkte det både då hon turnerar med Taylor och Crosby, Stills & Nash. Carly Simon fann sig tvungen att tona ner sin framgång under äktenskapet med Taylor. Hans karriär och prestige var självklart det viktigaste. Ännu tydligare blir ojämställdheten i de kvinnliga musikernas relationer med män som var mindre framgångsrika. Männen hade svårt att acceptera en position som den stöttande parten i förhållandet.
Weller har skrivit en omfattande berättelse om tre kvinnliga artister i en tid av övergripande förändring. Dessvärre försvinner den djupare analysen i skuggan av en överväldigande detaljexposé. Författaren förmår inte kliva tillbaka och ordentligt distansera sig från sitt material, utan verkar snarare slukas upp av det. Resultatet ligger närmare en hyllning än en analys, vilket också bokens dedikation – "To the women of the 1960s generation (were we not the best?)" – antyder. Weller har vidare en benägenhet att överskatta musikernas inverkan på sin tid. Hennes associationer lutar ibland åt en tendentiös – snarare än symboliserande – strävan att finna ett sammanhang. Dessutom förefaller jämförelsen mellan de tre kvinnorna aningen ytlig. Den framträder tydligast genom det faktum att de alla stått James Taylor nära. En man får alltså ironiskt nog en indirekt huvudroll i historien om tre självständiga kvinnor. Troligtvis hade boken blivit en god del skarpare om detaljfrossan dämpats och mer tid och kraft istället lagts på att förklara den resa som generationen faktiskt gjorde. Det är välkommet att lyfta fram kvinnors erfarenheter från en tid som i mycket dominerades av män, men det gör inte skvallret mer intressant. Weller lägger mycket mer tid på att nysta upp de amorösa associationerna inom den celebra eliten än på att förklara det samhälle som lyssnade och kände igen sig i musiken. Tyvärr kämpar slutresultatet med att riktigt motivera sin relevans. Wellers bok blir därför en överbelastad och ofta lite långtråkig utsaga som inte lyfter som helhet. Det är svårt att se skogen för alla träd. Och det är synd. Tidens kvinnor och epoken i sig saknade knappast relevans.
(Reportaget publicerat 2008-10-15)
Journey of a generation
http://www.ne.se/rep/journey-of-a-generation
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
