av Arne Järtelius, nyhetsredaktör
Snacka om att känna sig förd bakom ljuset! Och detta av ingen mindre än kyrkan själv. Hur lyder egentligen det åttonde av tio Guds bud: Du skall inte bära falskt vittnesbörd mot din nästa. Men det är precis vad den officiella kristendomen har gjort mot Judas de senaste snart 1700 åren – i alla fall om man får tro religionshistorikern Jörgen Magnusson, aktuell med boken Judasevangeliet: Text, budskap och historisk bakgrund.
Det är nämligen på det viset att kristendomen, när den blev officiell religion i romarriket omkring 380, valde och vrakade bland evangelierna och andra texter som skulle kvalificera sig för Nya Testamentet. Totalt stannade man för att ta med 27 skrifter och av dem är som bekant fyra evangelier: Matteus, Markus, Lukas och Johannes. Det gjorde att ett antal andra evangelier inte bara ströks från listan. Det gjordes även försök att helt omintetgöra deras hela existens.
 |
| BRIDGEMAN ART LIBRARY/IBL |
| "Förräderiet mot Kristus" tolkat av Giotto di Bondone under tidigt 1300-tal. |
Gnostiska evangelier
Ordet gnostiko är grekiska och betyder 'som har samband med insikt och vishet'. Omkring 100 år e.Kr. växte det fram en kristen rörelse, gnosticismen, enligt vilken gnosis, 'kunskap' och 'vishet', var en nödvändig förutsättning för frälsning. Gnostikerna, som menade att även helt vanliga människor – inte bara Jesus således – kunde få kontakt med Gud och uppnå frälsning, hade som sitt religiösa rättesnöre ett antal evangelier. Innehållet i dessa var ända fram till vår egen tid okända. Det skulle nämligen dröja ända till 1945 innan fyra av dem påträffades – Tomasevangeliet, Filipposevangeliet, Egypterevangeliet och Sanningens evangelium – och ytterligare 60 år innan ett femte, Judasevangeliet, publicerades. De skrevs samtliga 150 till 200 år e.Kr. och är samtliga författade på koptiska (till skillnad mot "våra", dvs. Nya Testamentets evangelier, som är författade på grekiska).
När det specifikt gäller Judasevangeliet fördömdes det, tillsammans med de gnostiska lärorna, av biskop Iraeneus i Lyon, som då låg i det romerska Gallien. Han kallade Judasevangeliet för en "uppdiktad historia". I samband med det kan det vara på sin plats att påpeka att ingen av vare sig Matteus, Markus, Lukas eller Johannes någonsin hade träffat den historiske Jesus när de 65–95 e.Kr. nedtecknade det som skulle bli deras respektive evangelium.
Biskop Irenaeus gick grundligt tillväga när han ville sopa igen spåren efter Judasevangeliet. I sin bok "Mot heresierna", som skrevs omkring 180, angrep han alla vars synpunkter på Jesus och dennes budskap avvek från den tidiga kyrkans. Bland dem han angrep fanns en grupp som hyllade Judas och som, fortfarande enligt Irenaeus, skapat en "uppdiktad historia" som de kallade Judasevangeliet. Således: vid den här tiden fanns det evangeliet att läsa, men det ville inte Irenaeus att någon skulle göra. För honom var ju gnostikerna en farlig konkurrent till den institutionella kyrka som höll på att bildas vid den här tiden. Mystiker – och dit räknades gnostikerna – säger sig ju ha förmågan att höra Guds röst inom sig själva, och vad ska man i det läget ha präster till!?
Förrädaren blir fullbordare
Det var 1978 som någon hittade resterna av det som skulle visa sig vara Judasevengeliet. Det låg i en katakomb vid Nilens östra flodbank i Jebel Qarara i Egypten. Därifrån till att det 2000 fann en slutlig köpare – Frieda Tchacos Nussberger – och till det att koptologen Rodolphe Kasser 2006 kunde presentera en första preliminär textutgåva av skriften på National Geographics hemsida, hade det runnit mycket vatten under Nilens broar.
Men det var det värt eftersom vi med Judasevangeliet i vår hand får en helt ny bild av Judas Iskariot. Från att i Nya Testamentet framställas som den som med sin kyss förrådde Jesus (Markus 14:44) och som mot 30 silverpenningar överlämnade honom att dömas av Stora rådet under ledning av översteprästen Kajafas, spelar Judas Iskariot i Judasevangeliet rollen av den ende av lärjungarna som riktigt förstod Jesus och som var den som hjälpte honom att fullborda sitt verk. Vem ska man tro på egentligen?!
Den svenska forskare som förmodligen är bäst lämpad att svara på den frågan är Jörgen Magnusson. Förutom som religionshistoriker verksam vid såväl högskolan i Dalarna som vid Uppsala universitet är Jörgen Magnusson verksam som översättare av koptiska texter. År 2006 disputerade han på en avhandling om det gnostiska Sanningsevangeliet (Rethinking the Gospel of the Truth, 2006) och 2008 utkom han med Judasevangeliet. Utöver en översättning från koptiska av själva evangeliet innehåller hans bok en nytolkning av Jesusgruppen och Judas Iskariots roll i densamma. Boken ger även en religionshistorisk bakgrund till den text som bär Judas namn.
Vore det inte för Jesus skulle vi förmodligen ingenting veta om Judas Iskariot, och för att få veta mer om honom måste man ta (om)vägen via Jesus. Den som vill ha en mer fullständig presentation av Judasevangeliet läser självklart Jörgen Magnussons bok. Här tar vi genvägen att intervjua författaren som vi träffar på ett café i Uppsala.
Judas Iskariot som förmedlare
För att få en bild av Judas gick Jörgen Magnusson först tillbaka till de texter som kan stamma direkt från Jesusgruppen eller från väldigt tidiga traditioner. Förutom i Apostlagärningarna nämns Judas Iskariot i de fyra nytestamentliga evangelierna. En annan framgångsväg för Magnusson – och för de flesta andra som arbetar med frågor av det här slaget – är att undersöka texter som har ett liknande innehåll men som genom tiden fått lite olika framställningar av ett skeende. Det är en princip där man tänker sig att sådant kan stå Jesus och hans grupp nära som är begripligt utifrån texter som tillkom före Jesus och hans tid.
– Jag försökte att lägga mig i mittfåran när jag valde ut det som kan sägas vara det vi vet om Jesus och hans grupp. När jag läste de källorna, antingen de nu var på grekiska eller koptiska, kom jag fram till att både forskare och troslärda i många fall översatt olika ord och begrepp fel. Man kan väl säga att många av dem gjort en mer andlig än bokstavlig tolkning av det som är känt om Jesus och Jesusgruppen.
När det specifikt gäller Judas Iskariots roll som förmedlare och medlare mellan Jesus och översteprästerna under påsken menar Jörgen Magnusson att det ord som förekommer i sammanhanget, grekiskans paradidomi, INTE ska översättas med förråda. "Det är kort och gott fel!" Det finns, enligt den grekiskkunnige Magnusson, inga belägg i den grekiska litteraturen för att det ordet skulle kunna betyda förråda. I stället står ordet för sådant som anförtro, förmedla och överlämna.
Judas Iskariot som förrådd
Att det var just Judas Iskariot bland lärjungarna som valdes till uppgiften att ta kontakt med översteprästerna menar Jörgen Magnusson kan avläsas i hans namn. Iskariot står nämligen för "mannen från staden" och som den ende av lärjungarna med det ursprunget var förmodligen han den mest lämpade att skicka fram. Betalningen – de 30 silverpengarna – då? Enligt Magnusson var det helt naturligt i sammanhanget att någon fick betalt för att skapa och upprätthålla den här kontakten. I sammanhanget kan noteras att Judas Iskariot skildras som girigare och girigare ju längre fram i kyrkohistorien vi kommer.
– Det var absolut inte några blodspengar och något förräderi mot Jesus från Judas Iskariots sida var det verkligen inte fråga om.
Efter att Jesus gripits, dömts och korsfästs begick Judas Iskariot som säkert bekant självmord. Hur ska då det tolkas?
– Jag tolkar det som att han var förtvivlad över det inträffade, men att det absolut inte var ett uttryck för att han, som demoniseringen av honom - velat hävda, gjorde det för att han hade felat. Tvärtom. Han gjorde bara vad Jesus hade bett honom om.
Det här var inga slutsatser som Jörgen Magnusson trodde att han skulle komma till när han påbörjade sin rekonstruktion av vem den historiske Judas Iskariot var. Nu skriver han: "Att följa Judasgestalten genom historien är i mångt och mycket att läsa groteskerier. Den person som sannolikt stod Jesus nära och av honom utsetts att vara en av Israels befriare ersätts snart av bilden av ett monster."
– Jag var mycket förvånad över mina slutsatser.
Jörgen Magnusson avslutar sin välskrivna och även för lekmän lättillgängliga bok med att hoppas att Judasevangeliet nu ska tillåtas att tala ostört. "Allt annat vore att ge det Irenaeuskyss."
Externa länkar: Understreckare i SvD: Rättegången mot Jesus höjd i dunkel (24/3/2005) och Rättegången mot Jesus en juridisk härva (20/3/2008)
(Artikeln publicerad 2009-04-02)
Judas himmelska kyss
http://www.ne.se/rep/judas-himmelska-kyss
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
