Julafton

Julafton

Så här skriver Jan-Öjvind Swahn om julaftonen i sin omfångsrika Den svenska julboken (1993): ”Om vårt julaftonsfirande kan man med en lätt generalisering säga att det är den gamla bondska familjefesten som har gjort en klassresa och erövrat också slottsgemaken och direktörsvillorna.”

Den äldsta kända tavla som skildrar ett svenskt julfirande är inte mer än två hundra år gammal. Den målades av Pehr Hörberg i början av 1800-talet och heter Småländsk jul. På den saknas både gran och tomte och där finns varken julklappar eller skinka.

Trots att kanske både dagens jul och julfirandet känns som uråldriga traditioner är de högst 150 år gamla. ”Tomten är”, för att åter citera Swahn, ”med andra ord inte stort äldre än han ser ut".

Julfirandet tog länge sin början först på juldagen. Inte minst julfastan, som varade till och med den 24 december, lade hinder i vägen för att göra julaftonen till en festdag.

Julgranen kom ganska tidigt i bruk. I Tyskland finns prydnadsjulgranar omtalade redan mot slutet av 1500-talet. Den uppfattades tidigt som en protestantisk symbol, och tyska katoliker kallade föraktfullt lutheranismen för ”julgransreligionen”. En svensk julgran finns första gången omnämnd 1741 i ett brev där grevinnan Christina Wrede-Sparre berättar hur helgen firats. Hon berättar att det mitt i salen på det stora godset Stora Sundby vid Hjälmarens strand stått ett stort träd, prytt med ljus, äpplen och saffranskringlor, och runtom trädet låg julgåvorna uppradade.

Första gången som ordet jultomten finns i svenskt tryck var 1864. Det året utkom en humoristisk jultidning med det namnet, men till gagnet var det en helt annan gubbe än senare tids mysgubbe. Den svenska förstlingstomten var i stället en gubbe som var på jakt efter de stygga barnen. Mystomten föddes först 15 år senare med Viktor Rydberg som fader och Jenny Nyström som moder. Tillsammans gjorde de honom odödlig med text och bild till Tomten (1871).

(Artikeln publicerad 2002-12-13)