Arne Järtelius, NE-redaktör
Hiroshima och Nagasaki har kommit att stå som två ödesmättade symboler för det sista kriget, för jordens undergång. Det är därför med delade känslor man besöker de båda japanska städerna. På plats känns det som om det är just den här dagen som atombomben släpps och i böcker och i museer finns det gott om vittnesbörd hur det var för de drabbade.
Kärnvapen har stått på vetenskapens, militärens och regeringarnas agenda ända sedan december 1938, då den första fysikaliska förklaringen till fissionen presenterades. Under andra världskriget försökte såväl tyskar som japaner, ryssar, britter och amerikaner att omvandla de vetenskapliga rönen till dödliga bomber. Amerikanerna (with a little help from the British) kom först och talade om det för hela världen genom sprängningen av de båda bomberna över Hiroshima och Nagasaki i augusti 1945. Andra världskriget kom därmed att bli det första kärnvapenkriget i historien.
 |
|
Atombomben fälls över Hiroshima på morgonen den 6 augusti 1945. |
|
scanpix sweden |
Krig utan slut
På atombombsmuseet i Hiroshima är det ett liv och ett kiv. I mindre grupper så stillsamma och hänsynsfulla, svämmar japanerna lätt över alla bräddar när de blir lite fler. I alla fall de många skolklasser som just den här dagen besöker museet. För barnen, många av dem med far- och morföräldrar som på plats kan ha upplevt atombombssprängningen över Hiroshima, blir museet bara ett bra tillfälle att högljutt släppa loss i allehanda lekar och upptåg. Vart tog den annars så respekterade underdånigheten för läraren, sensei, vägen? Det är som om minnet av 200 000 döda atombombsoffer inte var en tillräcklig påminnelse för denna uppväxande generation japaner. För en av själva platsen vördnadsfull västerlänning blir detta lite för påträngande och, för att tala japanska, här hade det sumimasen (’förlåt’) japanen i gemen annars, tyst eller uttalat, har så nära till varit på sin plats.
Den som under några veckor på plats följer engelskspråkiga japanska tidningar som Japan Times, The Daily Yomiuri och International Herald Tribunes japanska bilaga blir snart varse hur levande andra världskriget är i Japan som både minne och historia. Under andra halvan av juni och den första halvan av juli var nyheter återkommande om sådant som den så kallade Nanjingmassakern i Kina 1937 som för Japan innebar starten på andra världskriget, de 200 000 företrädesvis koreanska och kinesiska kvinnor som tvångsrekryterades att sexuellt betjäna japanska soldater, slaget om Okinawa och vilka order som då gavs åt civilbefolkningen och, förstås, atombomberna över Japan. Försvarsminister Fumio Kyuma – som för övrigt sitter i det japanska parlamentet på ett Nagasakimandat – sade i ett tal i början av juli: ”Jag har kommit till den slutsatsen att bombningen av Nagasaki gjorde slut på kriget och att Nagasaki- och Hiroshimabomberna inte kunde undvikas.” Det skulle han kanske inte ha sagt, för några dagar senare såg han sig tvungen att avgå från sin post. Atombomberna över Japan skördar uppenbarligen fortfarande sina offer.
En annan japansk reminiscens av andra världskriget är att landet i dagarna tilläts släppa sin första ”live”-bomb sedan Japan 1947 i sin då nya konstitution fick inskrivet att landet skulle vara pacifistiskt. Den principen har man förvisso redan tullat ordentligt på genom att ha en militär personal som räknar 241 000 man och militärbudget som med sin 140 miljarder dollar är världens femte största. Den förra året tillträdda premiärministern Shinzo Abe har signalerat att han vill skriva om landets konstitution, men det dåliga resultatet för hans parti vid valet till parlamentets första kammare i slutet av juli kan sätta käppar i det hjulet.
Atombomber med skilda syften
Synen på atombombningen av Japan har gått i cykler. De första 20 åren efter händelsen såg historikerna, ”de ortodoxa”, förvisso på bomberna som ett nytt och för mänsklighetens framtid livshotande vapen, men att de varit nödvändiga för att få snabbast möjliga slut på de allierades krig med Japan. 1965 fick en annan grupp historiker tolkningsföreträde. De leddes av amerikanen Gar Alperovitz och kom att sorteras in under benämningen ”revisionister” eftersom de menade att bomberna inte varit nödvändiga i någon annan mening än att sätta Sovjetunionen på plats i det då redan i det tysta inledda kalla kriget.
Sedan dess har den enorma litteratur som utkommit i ämnet klassificerats efter om den tillhört de ortodoxas eller revisionisternas läger. Revisionisternas tolkning kom att vara den rådande fram till i början av 1990-talet, men sedan dess har de ortodoxa stått för dagordningen, möjligen med en liten backlash i samband med utgivningen av Tsuyoshi Hasegawas Racing the Enemy: Stalin, Truman and the Surrender of Japan (2005), men det var nog bara en kort tids lycka för revisionisterna.
För dagen ser det ut som om det är traditionalisterna som har överhanden i denna historikerstrid. Det är inte minst två under våren tungt vägande bidrag som fått vågskålen att tippa över i deras riktning. Det är dels den av Robert James Maddox redigerade antologin Hiroshima in History: The Myths of Revisionism, dels Michael D. Gordins Five Days in August: How World War II Became a Nuclear War. Här ska vi först titta lite kort på den förra, mer polemiska skriften för att därefter lite mer ingående presentera den senare som har en hel del nytt att komma med i ämnet, inte minst när det gäller tidsperspektivet på händelseförloppet.
Kapitulationsvillkor
Det är två bidrag som sticker ut i Maddox antologi: Gian Petri Gentiles om bedömningen av resultatet av de strategiska bombningarna av Tyskland och Japan och Sadao Asadas om atombombernas chockeffekt på den japanska regeringen och dess beslut att kapitulera. Gentile diskuterar den av krigsminister Henry L. Stimson 1944 etablerade United States Strategic Bombing Survey (USSBS). Den hade till uppgift att undersöka effekterna av bombningarna i Europa och den utvidgades senare på uppdrag av president Truman att även undersöka vilken effekt bombningarna av Japan hade. Medan revisionisterna menar att effekten – moraliskt och materiellt – av de strategiska bombningarna fuller väl räckt för att Japan skulle kapitulera, menar Gentile att materialet från USSBS inte är tillräckligt för att stödja ett sådant påstående.
Asada använder sig huvudsakligen av japanska källor, något som är mindre vanligt inom det här forskningsområdet, och ger med deras hjälp ett antal intressanta inblickar i hur den inre cirkeln av den japanska regeringen, ”the Big Six”, såg på kriget och hur det skulle avslutas på ett för Japan så ”ärorikt” sätt som möjligt. Asada noterar inledningsvis att forskningen snedvridits av att amerikanska historiker till största delen undersökt motiven bakom användandet av atombomben, men att de inte tittat på effekterna av desamma. Asada kommer fram till att det utan Hiroshimabomben inte hade blivit någon villkorlig japansk kapitulation 10 augusti. Nagasakibomben däremot menar han vara onödig i det sammanhanget. I stället var det enligt honom Sovjetunionens beslut att förklara Japan krig 8 augusti som slutgiltigt fick den japanska militären att se slaget förlorat.
Som en övergång till nästa rubrik kan Asada citeras beträffande beslutet att avsluta kriget: ”Det var inte bomben som ’producerade beslutet’ att avsluta kriget, inte heller satte den igång den politiska process som ledde till Japans kapitulation.” Den processen hade enligt Asada inletts av kejsar Hirohito redan i mars 1943.
Fem augustidagar
Efteråt brukar det finnas gott om kunskapare som i andanom vet hur man borde ha gjort. När det gäller användandet av kärnvapen mot Japan var det få som bara en kort tid efter att atombomberna fällts som ansåg att det var moraliskt sett motiverat (de militära motiven var en annan sak). Men hur var det innan? Innan man fått bevis på att bomberna ens skulle fungera. Innan man insåg vilken enorm effekt atombomberna hade. Innan man visste att Japan skulle komma att kapitulera så snart efter Hiroshimabomben? Det är vad Michael Gordin undersöker i sin bok som har sin fokus på den militära historien under tiden 6 augusti till och med 14 augusti. ”Om man undersöker attityderna mot atombomben innan den detonerade över Hiroshima och efter Nagasaki men innan kapitulationen – fem dagar i augusti – visar historiska fakta att en betydande grupp beslutsfattare inte trodde att bomben skulle ha kraften att få ett omedelbart slut på kriget.”
Ett tydligt tecken på det sistnämnda är att det fanns långt gångna praktiska förberedelser att släppa en tredje atombomb över Japan. Denna gång över Tokyo och med 19 augusti som trolig tidpunkt. Det motsäger vår gängse uppfattning om slutet på världskriget i Stilla Havet att det räckte med två bomber. I stället var det på det viset att man i militära kretsar och även bland vissa vetenskapsmän som arbetade med att utveckla atombomben inte såg den som mycket effektivare än de brandbomber man sedan en tid släppt över Japan (brandbombningen av Tokyo 9–10 mars 1945 är den mest ödeläggande enskilda bombningen i världshistorien). ”Tvåbombsmyten”, skriver Gordin, ”representerar en vanlig tendens att blanda ihop vad som var fallet med vad som skulle ha varit fallet, vilket sålunda skulle ha varit känt i förväg. I stället kan vi nu se att de flesta aktörer antog att det skulle behövas många bomber mot Japan.” Det var inte heller så att man i förväg såg på atombomben som det chockvapen man vid de allierades konferens i Potsdam i slutet av juli 1945 menade sig behöva för att få Japan att kapitulera. Det var något atombomben kom att bli, men inte förrän med facit i handen.
Gordins bok är en spännande redogörelse för vad som hände bakom kulisserna – inte minst på lokal nivå med den lilla ön Tinian, där atombomberna monterades ihop och sändes iväg mot Japan från, som centrum – i samband med Japans villkorslösa kapitulation 15 augusti 1945.
Reportage på NE.se
(Artikeln publicerad 2007-08-21)
Kärnvapen: Att atombomba eller inte atombomba
http://www.ne.se/rep/kärnvapen-att-atombomba-eller-inte-atombomba
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
