Arne Järtelius, aktualitetsredaktör
Vilka könsord fick du med dig av mamma och pappa som barn? Själv fick jag som liten på 1950-talet lära mig att det heter sådant som pillesnopp, kisspinne och – Hold your horses! – hingst. Det senare använt i uttrycket ”Stäng gylfen för annars hoppar hingsten ut!” Det gjordes förmodligen i det välvilliga syftet att jag skulle lära mig att stänga gylfen, men det gav samtidigt en spännande antydan om vilka krafter som dolde sig bakom mina byxors, som det heter i NE, knappförsedda sprund.
När det var dags att förmedla samma kunskap till min lilla dotter på 1990-talet hade jag, om man så säger, tur. Vid den tiden hade ordet snippa så smått börjat göra sitt segertåg över landet, och jag vill minnas att jag inte var sen att anamma det. Med snippan hade snoppen fått en i mitt tycke jämbördig och jämlik kompis för dottern att upptäcka världen med (att jag besparades de lätt generade kindernas rosa färg i sammanhanget var ju bara ett plus).
Snippans historia
Lanseringen av ordet snippa kan ses som uttryck för en feministisk språkplanering. Det menar språkforskaren Karin Milles i boken Kung Karl och kärleksgrottan: Lek, lust och ideologi i de svenska könsorden. Vad den lanseringen handlade om var att försöka etablera ett neutralt och vardagligt ord för kvinnors kön. Detta i akt och mening att förbättra kvinnors och flickors villkor i samhället. Det låter kanske inte som det lättaste, men om man ser på en del andra delar av vårt samhälle – inte minst då politiken – hittar man gott om ord som medvetet etablerats för att skapa andra klanger och associationer. Dit hör exempelvis rullstolsburen, person med funktionsnedsättning, mångfald, skattetryck, solidaritet och utanförskap.
Att det blev just ordet snippa som gick segrande ur könskampen var från början inte givet. Det var inte ens sagt att det borde skapas något nytt ord för det kvinnliga könsorganet – ord för det finns som bekant i överrikt mått. Men den feministiskt sett mer medvetna tid som randats sedan 1960-talet hade på 1990-talet så sakteliga lett fram till att det behövdes ett nytt, ett erotiskt och sexuellt oladdat ord för kvinnans könsorgan. Men vilket? Förslag kom att använda redan etablerade ord som vulva, vagina, slida eller fitta. Det anordnades tävlingar för att få fram förslag. Vid en RFSU-tävling 1992 vann muff. Aftonbladet korade snippa till vinnare 1998, och samma ord vann i tidningen Förskolans tävling 2002. Kosmetikföretaget ACO Intims tävling 2005 vanns av smulan. Det som till slut fick det att väga över till förmån för snippa var enligt Karin Milles att RFSU:s förbundsstyrelse i maj 2002 uttalade sig till förmån för just det ordet. År 2003 kom det med i Svenska språknämndens nyordslista, och 2006 hittade det in i den trettonde upplagan av Svenska Akademiens ordlista. Snippa således (i sammanhanget bör sägas att ordet är ett samlingsnamn för kvinnans yttre könsorgan).
Enligt Karin Milles var det främst tre faktorer som gjorde lanseringen av snippa till en succé: tid och plats, de centrala aktörerna och ordets formella egenskaper. För att hålla oss till den sista faktorn så är ordet snippa i linje med hur vi vanligtvis förstår det här med manligt och kvinnligt. Den som hör snippa för första gången brukar utan översättningshjälp förstå vad ordet står för. Milles skriver: ”Snopp och snippa bildar ett symboliskt ordpar. (…) Som ett heterosexuellt kärlekspar med äktenskapstycke.”
Metaforernas könskamp
Efter denna ordkamp i könets och jämställdhetsideologins tecken är det hög tid att grotta ned oss i det som enligt författaren är könsordens kung och drottning – kuk och fitta således – och alla de tänkbara (och några svårtänkbara) synonymer de har i vårt (och alla andra) språk. Detta eftersom, som Karin Milles skriver: ”Könsorden är en arena för förhandlingar om vad det innebär att vara kvinna och man idag.”
I sin bok har Karin Milles en lista på hela 203 ord för kvinnors kön och 223 för mäns kön. Kärt barn har som bekant många namn, men saker och företeelser som uppfattas som känsliga eller rentav tabubelagda har om möjligt ännu fler namn. Könsorden hör definitivt dit, och de är av många olika slag. Det kan röra sig om omskrivningar (den där mellan benen), det kan vara eufemismer (kärleksgrottan, USB-minnet och familjejuvelerna) och det kan vara dysfemismer (stinkpinne och rännstenen). Som Milles uttrycker det: ”Könsorden är laddade med vår kulturs tolkning av kön och av kvinnlig och manlig sexualitet.”
Könsorden kan samtidigt ses som metaforer, det vill säga ord som hjälper oss att förstå en sak genom en annan. Det som Karin Milles i sin bok undrar över och letar efter är vad vi kan förstå om synen på sexualitet och kön i vårt samhälle i dag med hjälp av de metaforer som just könsorden är bärare av. Den som beskriver de kvinnliga könsorganen med ord som blomman, kärlekstunneln och smultronstället har förmodligen en annan syn på sexualitet än den som ser dem som knullhålet, mördarsniglarna och springan. Den som i ord klär mötet med sin käresta som att han sätter på eller drar över henne har förmodligen en annan inställning till det motsatta könet än den som säger sig vilja beträda hennes daggvåta ängsmark. Milles igen: ”Könsorden påverkar hur vi förstår kvinnlighet och manlighet, och kvinnlig och manlig sexualitet.”
I sin analys av könsorden kommer Karin Milles fram till att de ger en bild av två överdrivet olika kön med det kvinnliga skildrat som en växt eller en plats och det manliga som ett verktyg eller en individ. Den bilden leder i sin tur vidare till att skapa ännu större skillnader mellan kvinnor och män. Milles menar vidare att könsmetaforerna tydligt speglar det större sexuella manöverutrymme som män har. Hon skriver sammanfattningsvis: ”Genom att metaforer hjälper oss att tänka och ordna den kaotiska verkligheten för oss bidrar de också i förlängningen till att vidmakthålla denna skillnad.”
Könspolitiskt
Man föds som bekant inte till kvinna (eller man), man blir det. Det var en sanning som redan fransyskan Simone de Beauvoir förmedlade i sin bok Det andra könet från 1949. Med andra ord: snarare än en biologisk kategori är kön framför allt att se som en kulturell och social konstruktion. Med det synsättet är, skriver Milles i bokens genusteoretiska inledning, ”kön någonting som finns mellan människor lika mycket som inuti dem”.
Av det ser man väldigt lite i könsmetaforerna. De verkar fungera som döljande slöjor i stället för att lyfta slöjan från de egenskaper som de ger uttryck för. Det är till och med så illa att av samtliga uttryck för det kvinnliga könet som Karin Milles letat upp endast två – knoppen & springan och snäckan & pärlan – involverar klitoris – ”den kvinnliga sexualitetens epicentrum” – i sitt bildspråk.
Det leder fram till Milles lätt nedstämda slutsats av sin studie: ”Jag menar att könsorden fungerar som effektiva genussymboler som är med och skapar uppdelningen och orättvisorna mellan män och kvinnor i vårt samhälle.”
Kan det inte vara hög tid, frågar Karin Milles avslutningsvis, att sluta se tillvaron i svart och vitt, att dualistiskt dela upp den i manlig–kvinnlig, aktiv–passiv och över–under? Vi människor är väl mycket mer komplexa än så?
(Bilderna till texten är av Jens Magnusson och hämtade från omslaget till Kung Karl och kärleksgrottan.)
Könsord med lek, lust och ideologi
http://www.ne.se/rep/könsord-med-lek-lust-och-ideologi
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
