Peder Gravlund, frilansjournalist och NE-medarbetare
Det är något särskilt med söndagen. Det är en dag då vardagen liksom upphör och vi får möjlighet att ägna oss åt andra saker. Vissa väljer att besöka en kyrka, andra ger sig ut i naturen. Någon vill tillbringa dagen i vilsam stillhet, någon annan vill bjuda hem vänner på middag.
En del uppfattar dagen som sorgsen och ödslig, medan andra gläds åt ledigheten. Oavsett om man betraktar söndagen som en helig dag eller en ledig dag – eller bådadera – har den erhållit en särskild roll i den västerländska kulturen.
 |
|
Söndagsskolans dag firas i Landskrona 1952. |
|
SANDGREN-PETERSSON/LANDSKRONA MUSEUM/IBL |
Söndagsfirandet
I The Peculiar Life of Sundays (2008) berättar Stephen Miller söndagens historia ur ett framför allt anglosaxiskt perspektiv. Han lyfter fram den dystra bild av söndagen som framträder ur Billie Holidays sång, Emily Dickinsons penna och Edward Hoppers pensel. Men för de allra flesta har söndagen ändå en positiv klang. Ord som söndagsmorgon, söndagspromenad, söndagsmatch och söndagsmiddag representerar saker vi ser fram emot att göra.
I första hand har söndagen naturligtvis präglats av kristendomen. Dagen framträder som ett symboliskt slagfält för en kamp om hur dagen ska firas. De radikala krävde att dagen skulle vigas åt sträng dyrkan; de moderata lyfte i stället fram glädjens budskap; de skeptiska begav sig hellre ut i naturen; de flesta, allmänheten, betraktade helst dagen som en tid för ledighet och nöje.
Tvärtemot mångas uppfattning är söndagen för övrigt inte den sjunde dagen i veckan. I Gamla Testamentets Första Mosebok är den i stället den första. Inom den judiska traditionen firas följaktligen sabbaten (vilodagen) på lördagen. Att söndagen blev sabbat inom kristendomen beror på berättelsen i Nya Testamentet om Jesu återuppståndelse.
Den hedniska soldyrkan
Under kristendomens första århundraden fördes kampen inom det romerska riket mellan kristna och hedningar. Söndag betyder ”sol-dag” och namnet härstammar från denna tid. Soldyrkan var den kristna gudens främsta rival. Många betraktade också Jesus som en ny version av solguden Apollo.
Trots påtryckningar från de kristna företrädarna om att dagen borde benämnas Guds dag lät den romerske kejsaren ”sol-dagen” bestå. Denna strid återfinns i de romanska och germanska språken, där de förra oftast kallar sabbaten för Guds dag, medan de senare i huvudsak benämner den soldagen.
Även om söndagen fick status som religiös vilodag kämpade kristna företrädare vidare för att det hedniska skulle överges. Den kristna tideräkningen infördes och kyrkans företrädare uppmuntrade till gudfruktighet och avhållsamhet under söndagarna. Men trots att hedningarna kristnades fortsatte de att besöka tävlingar och spel om söndagarna och i jordbruket behölls länge de gamla skörderiter som riktade sig till solen.
Konflikten mellan religiösa dekret och folkets ovilja att fullt ut rätta in sig i ledet skulle komma att spegla ordningen också framöver.
Statskyrka och puritaner
Reformationen delade kyrkan. I England såg kung Henrik VIII en möjlighet att utöka sin makt. År 1534 bröt han med Rom och grundade i stället en anglikansk statskyrka. Följden blev att kyrkorna rensades på katolska symboler, samtidigt som katolicismen förbjöds. Nu var det staten som reglerade omständigheterna kring söndagens gudstjänster. Det gjorde att detaljerna kring ritualerna ständigt debatterades och skiftade beroende på vem som regerade landet. Söndagsmässan övergavs först till förmån för bibelläsning. Senare blev det i stället obligatoriskt att närvara vid söndagsgudstjänsten.
Lagen upprätthölls emellertid inte med någon större noggrannhet. Det retade puritanerna, som stod för den mest radikala tolkning av sabbaten. De förespråkande en ordning som på söndagarna endast tillät studerande av skrifterna, kyrkobesök eller välgörenhetsarbete. De kämpade även för att teater och dans skulle förbjudas den dagen. Men den politiska makten hade andra prioriteringar. I början av 1600-talet uppmuntrade kung Jakob I till förströelse på söndagarna eftersom han ansåg att det höll folket borta från att kritisera staten.
Den ödsliga söndagen
En lag om religionsfrihet inom protestantismen 1689 desarmerade en stor del av kyrkans interna stridigheter. Även om den dogmatiska synen på söndagen levde kvar i förbudet mot att bryta sabbaten kom inskränkningar att rikta sig mot främst handel och arbete. Voltaire klagade över söndagarnas ödslighet under ett besök i London. Men trots den stränga lagstiftningen betraktade mot mitten av 1700-talet de flesta britter söndagen som en ledig dag vigd åt nöje.
Denna tendens fortsatte emellertid att möta motstånd. Puritanen William Law underströk att sabbaten inte handlade om en läpparnas bekännelse under gudstjänsten utan om en allvarlig livshållning som gällde alla veckans dagar. Gudsfruktan skulle förvandla människan till en ödmjuk tjänare. Essäisten Joseph Addison beskrev den gemensamma gudsdyrkan som en positiv, civiliserande kraft. Oavsett anledning till kyrkobesöket utgjorde det ett socialt kitt för det allmännas bästa.
Doktor Samuel Johnson plågades av religiöst allvar. Han fruktade Gud och skärskådade sin kristna själ om söndagarna, men förmådde inte gå i kyrkan eftersom han avskydde dess predikan. Hans vän, författaren James Boswell, bedövade paradoxalt nog deprimerande minnen av sin puritanska barndom med, i tur och ordning, gudstjänstbesök, alkohol och kvinnor.
Söndagsskolan
Vid 1700-talets slut var visserligen de flesta britter troende, men många hade förlorat intresset för traditionell gudsdyrkan till förmån för en vidare uppfattning som ville återbörda den religiösa upplevelsen till naturen. Evangelismens framväxt utmanade denna syn och ville bekämpa vad den såg som romantisk primitivism.
Evangelister, likaväl som metodister, representerade en radikal gren av den anglikanska kyrkan. De betraktade söndagen som en viktig bastion gentemot den ökade sekulariseringen. Med införandet av söndagsskolan ville de motverka synen på söndagen som en ledig dag.
Kampen om sabbaten fortsatte. År 1858 demonstrerade över hundratusen människor i London mot ett förslag att inskränka handelns och pubarnas öppettider om söndagarna. Under andra halvan av 1800-talet bildades flera rörelser – med företrädare som John Stuart Mill – vilka motsatte sig sabbaten och strävade efter en privatisering av religionen. Sabbatförespråkarna gjorde länge motstånd och inte förrän 1932 kom en lag som tillät söndagsunderhållning.
Naturens andlighet och söndagspoesi
Många brittiska puritaner valde att emigrera till Amerikas Förenta Stater. Kyrkomän som väckelsepredikanten Jonathan Edwards kom att betona sabbatens betydelse, särskilt i New England, under 1600- och 1700-talen. Men trots att sabbaten hade en stark ställning och att antalet kyrkoanslutna i USA fortsatte att växa, var samhället alltför pluralistiskt för att styras av en specifik tolkning. Den protestantiska kyrkan hade många olika inriktningar och de katolska invandrarna från den europeiska kontinenten betraktade för sin del söndagen som en dag för ledighet.
Mångfalden inspirerade också en friare tolkning av den religiösa känsla som under 1800-talet pekade mot en mer abstrakt spiritualitet med förankring i naturen. Filosofen Ralph Waldo Emerson motsatte sig traditionell dyrkan. Han ville individualisera religionen och frigöra religionsutövandet från söndagen, då Gud i hans ögon var något man fann inom sig själv. Författaren Henry David Thoreau vände på de kristnas resonemang och kallade dem för otrogna eftersom de inte dyrkade solen om söndagarna. För honom var naturen det högre väsendet och han framstod som något av en hednisk puritan.
Naturens andlighet kom till uttryck också i poesin. Walt Whitman besjöng solen, naturen och jaget i sina episka dikter. Söndagen var för honom speciell endast av den anledningen att den var fri från arbete. Wallace Stevens hade en positiv inställning till kyrkan, men saknade religiös tro. I stället gick han på söndagspromenader i naturen och skrev dikter om söndagsmorgnar. Robert Lowell utgick också från ett hedniskt förhållningssätt, men lockades senare av katolicismen i ett försök att undkomma den andefattiga söndagstristess som präglat hans barndom.
En kristen fråga
När man läser om söndagens historia är det slående vilken betydelse barndomens upplevelser av predikan och gudstjänster haft för dem som kritiserat religionens ställning. Det är nästan så att man kan tro att ritualernas tristess var den huvudsakliga anledningen till att kyrkan ifrågasattes. Men givetvis bottnar åsiktsskiljaktigheterna i fler motsättningar: avståndet mellan maktens påbud och folkets önskemål; splittringen inom kyrkan; den traditionella gudsdyrkan mot alternativa uttryck av andlighet; motstridiga politiska agendor.
Det enda alla varit överens om är egentligen verklighetsbeskrivningen kring söndagens särskilda betydelse. Ett tecken på detta är att dagen har behållit sin särställning också utifrån ett sekulärt förhållningssätt. Den har således varit en brytpunkt och en symbol både för dem som velat stärka religionens ställning och för dem som velat luckra upp den.
Frågan om söndagen måste givetvis förstås i relation till kristendomen. I takt med att ett ökat antal förhållningssätt och livsåskådningar nu ryms inom en och samma nation har söndagens position förlorat i betydelse.
I USA har det historiska frihetsarvet gett upphov till en mängd religiösa och andliga uttryck, och även formerna för den kristna söndagsgudstjänsten varierar kraftigt: från blygsamma hemmakyrkor till megakyrkor som rymmer tusentals besökare. Predikan har även frigjorts från kyrkorummet och kan numer upplevas digitalt över Internet.
I Storbritannien har både ökad sekularisering och inflyttning från främst forna brittiska kolonier underminerat alla anspråk på ett homogent religionsutövande om söndagarna.
En dag i högen
I dag kan man förmodligen säga att kampen om söndagen har upphört. I första hand är det en dag för ledighet samtidigt som religionsfriheten tillåter söndagens helgande för den som så önskar.
Men även statusen som ledig dag är på upphällningen. Underhållning och sport har sedan länge förekommit på söndagen. Och på en global marknad i allt mer mångkulturella och religiöst pluralistiska samhällen är det besvärligt att stänga ned en dag helt och hållet – det är ju exempelvis inte söndag samtidigt överallt.
Det blir världen över allt vanligare att affärer håller öppet också på söndagar. Följaktligen verkar det som att Ralph Waldo Emerson är på väg att få sin vilja igenom: söndagen håller på att bli en dag som alla andra.
Kampen om söndagen
http://www.ne.se/rep/kampen-om-söndagen
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
