Staffan Bergsten , docent i litteraturvetenskap
Ordet kanon är grekiska och betyder måttstock eller rättesnöre och har alltså klang av auktoritet. Vem vill veta av något sådant när det gäller litteratur?
De sköna konsterna ska hållas fria från regler och förordningar uppifrån. Om normer behövs ska de upprättas internt. Eller?
 |
|
Vem ska bort i en svensk kanon? |
|
SCANPIX |
Politiserad kanon
Litterär kanon är ett begrepp som visade sig förvånande aktuellt under den gångna sommaren. Ett utspel från partipolitiskt håll – eventuellt inspirerat av ett liknande utspel i Danmark häromåret (se länk nedan) – ledde till en pressdebatt med många animerade inlägg, främst i Dagens Nyheter. Artikelserien övergick efter hand i allmänt tyckande av en rad skribenter som lade fram egna förslag till ”kanon”, i själva verket listor på något tiotal verk som de fann särskilt värdefulla.
Det ursprungliga förslag som diskuterades seriöst gick ut på att skapa en lista om 50 svenska litterära verk som varje skolelev bör stifta bekantskap med för att förkovra sin språkfärdighet och bli delaktig av vårt gemensamma kulturarv. Valet av titlar kunde anförtros något sakförståndigt organ, t.ex. Svenska Akademien. Sedan skulle skolverket se till att denna lista – denna kanon – lades till grund för svenskundervisningen. Förslaget kan vid första påseende tyckas vettigt och var säkert välment. Vad finns då att invända?
Bokbålsrisk
Att stanna för just 50 titlar ter sig godtyckligt men utgör ett mindre problem. Kritikerna riktade främst in sig på två punkter: dels att listan skulle få karaktär av officiellt påbud och därmed inskränka de enskilda lärarnas rätt att välja fritt, dels att den genom begränsning till etablerad svenskspråkig litteratur skulle befästa nationell självtillräcklighet och utestänga invandrare och kulturella minoriteter inom landet.
Somliga debattörer fruktade till och med politisering av ett av skolans centrala läroämnen. Om överheten tar sig rätten att bestämma vad medborgarna ska läsa kan den också anställa bål på de böcker den vill förbjuda. Det kan historien visa flera avskräckande exempel på.
Klassisk litteratur
Om vi för en stund lämnar dagens debatt därhän och riktar blicken bakåt visar det sig att listor på kanoniska verk funnits i ett par tusen år. Mest känd är Bibeln, vilken som bekant består av en lång rad sinsemellan ganska heterogena böcker. Att det blev just dessa och inte flera andra likartade skrifter från den tidiga kristna eran som kom att ingå berodde på ett kyrkomötesbeslut, alltså ett dekret uppifrån.
En annan ungefär lika gammal men på helt andra grunder skapad kanon utgör de grekiska diktare vilkas verk bildar stommen i det vi kallar den klassiska litteraturen. I det fallet kan urvalet inte föras tillbaka på något officiellt beslut utan beror på att dessa verk ansågs så bra eller viktiga att de spreds i talrika avskrifter runt om i det romerska riket och därför bevarats till eftervärlden. Troligen användes de också i undervisningssammanhang redan i antiken och utgör då en tidig motsvarighet till det nu aktuella svenska förslaget.
Nationallitteratur
En svensk kanon utformades successivt under 1800-talet och fick sin mest inflytelserika form i Folkskolans läsebok, som med början 1868 utkom i en lång rad delar och innehöll allt från geografi och naturkunskap till historia och fosterländska dikter. Så fick alla svenska barn och ungdomar stifta bekantskap med ett urval skönlitterära texter som bedömdes centrala för vår nationella kultur.
Jämsides med denna begränsade för skolan avsedda kanon tog en annan successivt form på akademisk nivå. Den uppsaliensiske professorn P.D.A. Atterbom svarade för ett brett urval i sitt magistrala verk Svenska siare och skalder, som utkom i sex volymer under 1840-talet. Några decennier senare bidrog lundaprofessorn Gustaf Ljunggren med flera omfångsrika verk i samma genre.
I början av 1900-talet inleddes utgivningen av en svit i 26 delar med den samlande titeln Sveriges nationallitteratur som sträcker sig från reformationstiden fram till sekelskiftet 1900. Ur detta stora verk utkristalliserades en rad antologier för skolbruk. Ända fram till och med andra världskriget låg tonvikten på den äldre litteraturen och endast sporadiskt fick gymnasisterna stifta bekantskap med diktare som kom efter nittiotalisterna.
Så långt kan man tala om en allmänt accepterad, om också inte i detalj reglerad kanon för den svenska litteraturens del. Utomnordiska diktare förekom ytterst sparsamt och då inom ämnena klassiska och moderna språk, inte i modersmålsundervisningen. Det var först efter förra seklets mitt som internationell litteratur började vinna insteg i skolundervisningen.
Borgarkanon mot vänsterkanon
En litterär kanon i vid och lös bemärkelse har alltså funnits i vårt land i ett par hundra år, men aldrig klart avgränsad och ständigt öppen för strykningar och tillägg. Det kan låta idylliskt och var det på samma sätt som Sverige i kulturellt och socialt hänseende utgjorde en idyll fram till mitten av 1900-talet. Då började portarna ut mot stora världen att öppnas kort efter det att modernismens genombrott raserat vedertagna begrepp om smak och stil.
Ännu större blev verkningarna av det sena 1960-talets kulturpolitiska omvälvning. Hela den traditionella ”borgerliga” kulturen ifrågasattes, estetiska värderingsnormer underordnades ideologiska, och ren ”oengagerad” litteratur misstänkliggjordes. I den mån man då befattade sig med en nationell kanon var det i syfte att förinta eller revolutionera den. Dessa excesser blev emellertid kortlivade och fram på 1980-talet var det åter rumsrent att knyta an till traditionen och bedriva konst för konstens egen skull. Den nu rådande postmodernismen vill inte göra sig av med den gamla kanon utan förhåller sig gärna ironisk till den.
Uthålligare och mer framgångsrikt än det allmänt vänsterpolitiska angreppet blev det specifikt feministiska, vilket snarast breddat sin front under de senaste decennierna. Så är också mansdominansen bland våra äldre författare överväldigande. Det gäller i synnerhet lyrikerna: fram till första världskriget kan de kvinnliga poeterna av klass räknas på ena handens fingrar. Att retroaktivt rätta till detta förhållande är givetvis omöjligt men desto viktigare är det att bereda alla nya kvinnliga författare potentiellt tillträde till kanon. Därvidlag pågår ett målmedvetet arbete vid flera universitet liksom på de stora tidningarnas kulturredaktioner.
Survival of the fittest
Hur går det då till när en ny författare upptas i – den ständigt reviderade – kanon? Man kan beskriva det som en sållningsprocess på flera nivåer. För den första står förlagen och de litterära tidskrifterna som avgör vad som över huvud taget ges ut i en form som når en större publik. Nästa nivå är dagskritiken som inte bara anmäler det nya utan även sätter betyg, antingen genom klart uttalade värderingar eller genom recensionernas omfång och placering.
Därefter dröjer det i allmänhet många år. I lyckliga fall ges en bok ut i ny upplaga och författaren tas med i boklexika och översiktsverk. Men även diktare som var högt uppburna under sin levnad faller lätt i glömska under en tid efter sin död. Flertalet stannar för gott i denna glömska men det fåtal som återuppstår i nya upplagor och finner nya läsare har en chans att leta sig in i kanon.
Så som vägen dit här beskrivits liknar kanon det mönster som gäller för den biologiska evolutionen, där de starkare och livskraftigare överlever på bekostnad av de svaga. Det är inte mycket ideologiska proklamationer och politiska utspel kan göra åt den saken. Det är heller inget att sörja över. Evolutionens blinda lagar må styra skeendet i stort. De individuella valmöjligheterna återstår – för såväl skolans lärare och elever som för alla vanliga bokläsare.
Extern länk
(Artikeln publicerad 2006-09-07)
Kanondebatten: En historisk kanon
http://www.ne.se/rep/kanondebatten-en-historisk-kanon
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
