Lennart Hultqvist, NE-redaktör
Himmelsobservatören Tycho Brahe och teorisnillet Johannes Kepler möttes år 1600 i Prag. Samarbetet som följde trots gräl och konflikter herrarna emellan ledde till att naturvetenskapen fick en väldig skjuts framåt.
Historien om detta möte med alla dess förvecklingar berättas i en nyutkommen bok. I den boken är den i våra dagar så högaktuella planeten Mars en annan viktig huvudaktör.
Uppbrott från middagsbordet
Brahe var högadlig, rik och förnäm och sin tids överlägset främste observatör av stjärnor och planeter. Kepler kom från fattiga förhållanden och blev en av epokens främsta teoriskapare, synnerligen uppslagsrik i sin strävan att förstå himlens fenomen.
De båda vetenskapsmännens första möte ägde rum i februari 1600 på slottet Benátky några mil utanför Prag. Där försökte Brahe efter sin landsflykt från Danmark bygga upp ett nytt observatorium för att få tillbaka något av skimret kring hans sagolika anläggningar på ön Ven i Öresund.
Brahe behövde hjälp med att ta hand om alla observationer och välkomnade därför varmt den matematiskt inriktade Kepler. Men Kepler kände snart besvikelse under vistelsen på slottet. Brahe hade inte mycket tid över för sin teoretiker utan var fullt upptagen med att få i gång de astronomiska instrumenten. Dessutom var inte Brahe omedelbart beredd att visa Kepler alla observationsjournaler.
Vid ett tillfälle uppstod ett gräl vid middagsbordet, varvid Kepler lämnade både matbord och slott. En kort tid därefter var dock herrarna försonade. Kepler vågade som ytterst få trotsa den bombastiske Brahe, som dock förstod att Kepler var unikt värdefull för vetenskapen.
Alla tiders planet
Mars, vår grannplanet, har varit brännande aktuell genom vetenskapshistorien. För inte så länge sedan var det gott om tidningsartiklar om de nya rymdsonder som hade landat på Marsytan. En betydelsefull fråga är om det finns spår av liv på Mars och om det finns vatten där. Planeten är aktuell även genom USA-presidenten George W. Bush och hans tankar om bemannade rymdfärder dit.
För antikens astronomer för några tusen år sedan handlade det om att begripa varför planeten under sin vandring bland stjärnorna kunde vända om och börja röra sig tillbaka. Ack, vad den tidens astronomer missade den rätta förklaringen!
Tre olika världssystem
För Tycho Brahe och Johannes Kepler var den rödlysande Mars det kanske viktigaste att grubbla på. Det handlade om inget mindre än valet av världssystem. Var det jorden som låg orörlig och orubblig i världens centrum? Detta trodde Brahe och antikens astronomer, men Brahe utformade ett egensinnigt världssystem som på andra punkter skiljde sig från antikens, det tychoniska systemet.
Eller var det solen som låg i centrum? Detta hade den polske astronomen Nicolaus Copernicus djärvt hävdat femtio år tidigare. Han kunde i och med denna hypotes ge den rätta förklaringen till de ovannämnda slingorna i rörelsen hos Mars. Det fanns alltså inte mindre än tre olika världssystem att hålla reda på. Kepler tog parti för Copernicus, men de avgörande bevisen saknades.
Mars ger besked
Om jorden låg i världens mitt enligt antikens recept skulle Mars oavsett tidpunkt i huvudsak befinna sig på ett visst, bestämt avstånd från jorden. Men i Copernicus världssystem så skulle Mars vid vissa tillfällen under året befinna sig betydligt närmre jorden.
Varför inte i detta läge ta reda på hur långt det var till Mars och sedan – under stor triumf – berätta för omvärlden vilket världssystem som gällde? Så resonerade Brahe och hade under åren på Ven ägnat mycket kraft åt att observera Mars. Hur mycket kraft stod egentligen klart först för några år sedan, då ett par amerikanska vetenskapshistoriker ingående granskade alla observationsjournaler.
Kepler fann efter träget arbete med Brahes observationer att planeterna färdas runt solen i vackra ellipsbanor, där solen ligger i den ena av ellipsens två s.k. brännpunkter. Därmed förpassades antikens och Brahes världsbilder med jorden i centrum till källararkiven. Men när Kepler var färdig med beräkningarna låg Brahe redan i graven. Samarbetet mellan herrarna avbröts hösten 1601 av Brahes död.
Observationer av olika slag med den nyuppfunna kikaren bidrog också till att antikens och Brahes uppfattningar raserades.
Newton tar över stafettpinnen
Att planeterna färdas på just detta vis i ellipser använde sig sedan den berömde fysikern Isaac Newton av för att fastlägga naturlagarna kring tyngdkraften. Newton fick fatt på kraftspelet inom planetsystemet. Detta skedde i slutet av 1600-talet.
Man kan skönja ett spår från Brahes observationer av Mars via Kepler till Newton. Framgången blev utmärkt reklam för den framväxande naturvetenskapens förmåga att kunna förklara komplicerade sammanhang.
Skönt bokmyller
Den som vill veta mer om detta viktiga vetenskapsmöte gör klokt i att läsa boken Tycho Brahe och Johannes Kepler: Ett möte som revolutionerade naturvetenskapen (2003). Boken är skriven av Kitty Ferguson, som är uppväxt i Texas och utbildad till musiker. Men så slog hon om och började skriva om vetenskap och har bland annat skrivit en bok om den kände fysikern Stephen Hawking.
I hennes bok, som närmast är att betrakta som en dubbelbiografi, kommer man nära människorna Tycho Brahe och Johannes Kepler. En kavalkad av vardagsbestyr flimrar förbi. Fergusons bok är ett skönt myller av människor, vetenskap, historia, politik, sjukdomar, gamla slott, bönder och hovintriger. Samt förstås en underförstådd hyllning till att mötet mellan två människor till och med kan få världsbilder att rubbas.
(Artikeln publicerad 2004-04-14)
Kepler och Brahe: Revolutionerande möte
http://www.ne.se/rep/kepler-och-brahe-revolutionerande-möte
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
