Kinas väg in i mörkrets hjärta

Anders Hansson, frilansjournalist och NE-medarbetare

Den närmast explosionsartade ekonomiska tillväxten i Kina gör sig gällande på olika områden. Att den tidigare slumrande jätten nu börjat röra på sig på allvar ses med ofta oro från västerländskt håll. Det gäller kanske inte minst Kinas allt större engagemang i Afrika. Hårdast kritik riktas mot kinesernas förbindelser med ökända regimer som de i Sudan och Zimbabwe.

Vad ligger egentligen bakom Kinas stora intresse för Afrika och vilka uttryck tar det sig? Är det på sin plats att se detta intresse som ett hot och vad är det i så fall som hotas? Det är frestande att, som så ofta när Afrika är på tapeten, göra svepande generaliseringar och ge enkla svar på komplicerade frågor. I sin bok China in Africa (2007) ger Chris Alden, lektor vid London School of Economics, en initierad och balanserad bild av en av nutidens viktigaste geopolitiska frågor.

Kinas president Hu Jintao tas emot med flaggor och klingande spel när han besöker Liberias huvudstad Monrovia.

christopher herwig/scanpix

Gamla mönster går igen

Först och främst ska det kanske slås fast att det kinesiska engagemanget i Afrika inte är något nytt fenomen. Förutom att Mao Zedong på sin tid gärna ville betrakta sig själv som ledare för hela tredje världen spelade rivaliteten gentemot Taiwan en viktig roll i Kinas intresse för kontinenten. Afrika är den nationsrikaste världsdelen och tenderar att rösta i block i FN och andra multilaterala sammanhang där Kina var och är intresserat av att ha en plats. Så tidigt som 1970–75 byggde Kina en järnväg mellan Zambia och Tanzania efter en direkt fråga från Zambias dåvarande president Kenneth Kaunda. Tanken var att skapa en förbindelse till kusten utan att behöva ta vägen genom det vid den tiden av Ian Smith styrda rasistiska Rhodesia (nuvarande Zimbabwe). Dessutom har Kina gett ett omfattande bistånd till Afrika ända sedan 1950-talet.

Chris Alden ser flera drag som dagens kinesiska Afrikapolitik har gemensamt med 1970-talets. Då många av de afrikanska länderna kan karakteriseras som antingen svaga diktaturer eller icke liberala regimer riktar sig den kinesiska regeringen ofta sig till samhällets elit. Man är beredd att använda den egna statens resurser och kinesisk arbetskraft till infrastrukturella projekt och uppföra stora prestigebyggnader för att markera de goda relationerna till ett land eller en regim.

Svär sig fria

Det hetaste av alla världspolitiska ämnen just nu är kanske oljan. Kampen om jordens krympande energiresurser har hårdnat betänkligt, inte minst i takt med att Kinas industri växer sig allt större och alltmer energiberoende. Angola hör nu till Kinas största leverantörer av olja. Ett annat land där kineserna har stora oljeintressen är Sudan. Det leder oss in på en brännande fråga och en nyckelaspekt av Kinas politik i Afrika – noninterventionsprincipen. Kina har en uttalad vilja att samarbeta med vilken stat som helst, oavsett regimens karaktär eller dess internationella status. Kina lägger sig helt enkelt inte i. Det betyder att Kina har investerat i länder som Sudan och Zimbabwe. Det i sin tur gör att arbetet i FN:s säkerhetsråd försvåras då Kina hotat med veto mot sanktioner mot i första hand Sudan.

Det ska påpekas att den kinesiska noninterventionsprincipen inte är heligare än att det går att bryta mot den om Kinas intressen hotas. Ett exempel på det är när en presidentkandidat i Zambia meddelade att han tänkte inleda diplomatiska förbindelser med Taiwan om han vann valet. Kina hotade att dra tillbaka sina investeringar i Zambia om kandidaten blev vald.

Militärt samarbete och vapenförsäljning är en viktig del av Kinas relationer till vissa afrikanska regeringar. Det handlar framför allt om de länder där inbördeskrig, uppror eller i vissa fall endast inhemsk opposition, hotar eller redan är ett faktum. Det är inte ovanligt att dessa regimer är uteslutna från att köpa vapen från västerländskt håll. Eftersom Kina är villigt att sälja vapen och bygga vapenfabriker till dessa regimer öppnas även andra marknader för kineserna. Samtidigt ska man komma ihåg att inget annat av de permanenta medlemsländerna i FN:s säkerhetsråd bidrar med så många soldater till fredsbevarande insatser i Afrika som just Kina.

Andra delar av den kinesiska strategin i kampen om de afrikanska resurserna är att de kinesiska företagen kan hålla nere kostnaderna genom att såväl kinesiska arbetare som deras chefer är beredda att jobba för betydligt lägre löner än deras västerländska kollegor. Den diplomatiska uppmärksamhet Kina visar afrikanska länder, bland annat i form av statsbesök, sockras med stöd till uppförandet av offentliga byggnader som presidentpalats och idrottsarenor. Dessutom bidrar Kina med utvecklingsbistånd, både i form av lån med låg ränta och rena gåvor.

Kolonialspöket går igen

Kina har också andra konkurrensfördelar jämfört med olika västländer. Historien spelar en stor roll. Kina är inte belastat av att ha varit en kolonialmakt. Tvärtom kan Kina dra paralleller mellan de villkor som västländerna nu ställer på Afrika för bistånd och affärsuppgörelser och de förnedrande avtal med ett antal västmakter som Kina tvingades ingå på 1800-talet. Att många afrikaner känner misstänksamhet, besvikelse och till och med fientlighet gentemot sina gamla europeiska kolonialherrar ska inte heller underskattas. Dessutom upplevs det som krångligt att göra affärer med väst, medan Kina ger färre förmanande föreläsningar och mer praktisk hjälp.

Vilka konsekvenser får då det kinesiska intresset för Afrika? Ofta får Kinas band till regimen i Khartoum felaktigt symbolisera landets hela engagemang i Afrika. För vanligt folk är den viktigaste effekten av kinesisk ekonomisk involvering den våg av förbrukningsvaror till lågpris som nu är tillgängliga för afrikaner. Medan varor som vi tar för givna nu för första gången görs tillgängliga för en stor grupp människor i Afrika innebär situationen ändå vissa problem. Den inhemska afrikanska industrin, främst textiltillverkningen, slås ut av den stenhårda kinesiska konkurrensen.

Dessutom flyttar mängder av kineser till Afrika för att jobba med byggnadsprojekt, men även för att öppna egen verksamhet. Kinesiska butiker och företag som importerar billiga kinesiska varor hotar att slå ut afrikanska företag. Att kineserna generellt sett är villiga att arbeta hårdare för lägre lön gör att afrikansk arbetskraft riskerar att konkurreras ut. Att det gamla handelsmönstret där Afrika exporterar billiga råvaror och importerar förädlade produkter nu går igen är en annan fara. I länder som helst bör komma ifrån beroendet av en enda naturtillgång riskerar råvaruproduktionen att tränga bort annan ekonomisk verksamhet.

Inga hjälplösa offer

Vi ska dock akta oss för att gå i den gamla fällan och se afrikanerna som hjälplösa offer. Det finns flera exempel på hur afrikanska regeringar, fackföreningar och andra aktörer satt press på kineserna, som då inte är dummare än att de kan förändra sitt agerande. Kina har till exempel på eget bevåg satt upp kvoter för sin textilexport till Sydafrika. Man har också lovat att bygga textil- och klädfabriker i regionen och dessutom importera mer bomull från Västafrika.

Det går inte att komma ifrån att kritiken från västländer mot kinesiska företag luktar lite dubbelmoral. Har det inte varit möjligheten att spara in kostnader genom de låga lönerna och bristen på rättigheter för arbetare och lagar mot miljöförstöring som lockat västerländska företag att investera i Kina? Oron över dessa förhållanden och bristen på mänskliga rättigheter har inte lagt hinder i vägen för huggsexan om Kinas "en miljard konsumenter". Enligt Chris Alden beter sig kinesiska entreprenörer i Afrika betydligt bättre än vad västerländska företag generellt sett har gjort i Kina.

Chris Alden avslutar med att konstatera att den kinesiska regeringen trots allt med rätta kan hävda att man är Afrikas nyckelpartner i utvecklingen av kontinenten. Dessutom är man den motpart som är mest mottaglig för afrikanska åsikter och villigast att ompröva sin inställning i ljuset av tidigare erfarenheter. Framför allt är det afrikanerna själva och inte som tidigare västerlänningar som avgör hur Kinas engagemang i Afrika kommer att se ut.