Carlhåkan Larsén
Hur länge kan man fortsätta skriva årskrönikor om musik? Så mycket av musiklyssnande och även musicerande och musikskapande försiggår nuförtiden på ett privat plan genom Internet och annan datoranvändning att man inte kan finna relevanta möjligheter att spegla det på traditionellt vis.
Det saknas inte skivsatsningar av kolossala mått. Inför årets Bach-jubileum kunde ett bolag presentera Bach 2000 med 153 CD-skivor på ett bräde. Skivmarknaden överflödas av populära sammanställningar i de tre tenorernas efterföljd eller återutgivningar av de stora gamla artisternas efterlämnade tolkningar. För att inte tala om klassiskt skval att bara slappna av till.
Vid sidan om de nytillkomna tekniska formerna med oöverskådligt vittomfattande perspektiv fortsätter enligt sedvanan det institutionella musiklivet att erbjuda levande musik av levande musiker. Lyssnarsiffror och besöksfrekvenser ligger här på blygsamma nivåer, men visst kan man hävda att kvantitet inte ska förväxlas med kvalitet.
Man ska vara klar över att de beräkningar som publiceras angående den svenska musikexportens hastigt växande potential nästan uteslutande gäller rock- och popscenen. Man kallar detta fenomen för musikindustrins framgångar. Den ”klassiska” musiken faller utanför, eftersom den ju inte är någon industri utan hantverk.
Också inom det klassiska hantverket erbjuder Sverige internationellt gångbara ”produkter” i form av högklassiga artister och ensembler. På sångkonstens område är den inhemska kvalitetstraditionen obruten sedan sekler. Den visar sig inte minst inom körsången. Just i år är det på sin plats att framhäva Radiokören, eftersom denna firat sitt 75-årsjubileum och fortfarande står stark som på Eric Ericsons tid. Stefan Parkman är satt att förvalta det arvet, och han innehar den nyinrättade professuren i körsång vid Uppsala universitet.
Malena Ernman – årets svenska stämma i världen
Ett bevis på hur stark även de svenska tonsättarnas vokala produktion står i ett historiskt perspektiv gavs i två CD, Som ett silversmycke och Under eviga stjärnor, med romanser från förra sekelskiftet, där sångare som Malena Ernman, Karin Ingebäck, Olle Persson och Gabriel Suovanen medverkat.
Det tillkommer ständigt nya sångarnamn. I år kan man utvälja just mezzosopranen Malena Ernman som årets svenska stämma i världen. Med raketfart har hon stigit från startnivån till en global omloppsbana med sin sensuella utstrålning och ett artisteri med mångsidiga förgreningar: klassiska operaroller och kabarérepertoar.
Gunilla Stephen-Kallin är ett annat nyare svenskt röstfenomen. Efter en omsorgsfull uppbyggnadsperiod blommar denna dramatiska sopran nu ut i de allra mest krävande operapartierna. Hon har sjungit Elektra (Richard Strauss) och Wagnerroller som Brünnhilde i Göteborgsoperans ambitiösa endagssammandrag av Ring der Nibelungen och, sist men inte minst, Isolde i Värmlandsoperans sensationella Tristan und Isolde, iscensatt av Wilhelm Carlsson, där även Lars Clevemans Tristan infriade alla löften.
Om något ska utnämnas till årets svenska operauppsättning får det bli Musikteaterns i Karlstad mot all normal rimlighet genomförda prestation med Cecilia Rydinger-Alin som dirigent och, det ska inte glömmas, teaterchefen Hans Hiort som inspiratör.
Svensk musikkultur utomlands
Att också andra yngre svenska dirigenter börjar röra sig, om också hittills i skuggan av sina finländska generationskolleger, är ett nytt och hoppfullt tecken. Patrik Ringborg har gjort sig ett namn som operakapellmästare i Tyskland (numera är han därtill förste gästkapellmästare vid Göteborgsoperan), och Eric Solén har erövrat ett förstapris i en tävling med internationell (EU-anknuten) konkurrens i italienska Spoleto.
I den europeiska gemenskapens anda tilldrar sig andra spektakulära initiativ uppmärksamhet. Hit hör EU:s ungdomsorkester, rekryterad från olika länder och anförd av den ena ryktbara maestron efter den andra sedan den startade 1978, under årets turné Vladimir Ashkenazy.
Svensk musikkultur utomlands förknippas kanske mestadels med framgångsrika artister, men det finns också inslag av kompositörer med vidare spridning. Operatonsättarna Daniel Börtz och Hans Gefors är goda exempel. Den förres Marie Antoinette gavs i Oldenburg och den senares Clara i Bern under 2000. Till det ska läggas gästspelet med Sven-David Sandströms Staden under Kungliga Operans gästspel i Hannover under världsutställningen där, som för övrigt hugnades med omfattande svenska musikbidrag av skilda typer, från modern opera till den musikarkeologiska Ensemble Mare Balticum.
Den produktive Sandström, numera professor i komposition i Bloomington, Indiana, kunde glädja sig åt uruppförandet av sin första symfoni i Göteborg vid årets början. Pär Lindgren fick erkännande då både Kungliga Filharmonikerna och Sveriges Radios Symfoniorkester tog upp hans Passaggio medan Malmöbaserade Rolf Martinsson upplevde en stor framgång med sin trumpetkonsert Bridge i Håkan Hardenbergers tolkning i både Sverige och USA, eftersom Göteborgssymfonikernas mångårige chefdirigent Neeme Järvi fattat tycke för styckets anslående kvaliteter och jämnat vägen för dess lansering.
Plantskola för svensk konstmusik
En ny plantskola för återväxten inom den svenska konstmusiken tillkom 1995 och har hittat en nisch: Gotlands tonsättarskola. Där sker antagningen på andra premisser än vid musikhögskolornas kompositionsutbildning och på så sätt har nya typer av kreativa talanger flutit upp. De som efter Gotlands tonsättarskola sökt sig till de äldre högskoleutbildningarna har sedan antagits där. Det betyder att man inom kort kanhända kommer att möta annorlunda kreativa profiler bland de nya medlemmarna i Föreningen Svenska Tonsättare.
Att de mest kända musikerna gästar Sverige är inte någon självklarhet med nuvarande gageanspråk. Så mycket mer anmärkningsvärt att en centralgestalt i det samtida musiklivet som Karlheinz Stockhausen intog elektronmusikfestivalen i Skinnskatteberg, vilken formade sig till en porträttfestival. På 1950- och 60-talen var Stockhausen välsedd i Sverige men besöken har glesnat. Nu kallas den 72-årige Stockhausen ”Elektronmusikens Strindberg” och bemöts med den vördnad som tillkommer en avdammad ikon.
Musikfestivaler från Arjeplog till Jordberga
Västmanländska Skinnskatteberg är inte den enda orten i vad som kallas periferin som blommar upp årligen. Musikfestivalerna har sin givna plats, från Arjeplog till Jordberga. Särskilt kan man hålla ögonen öppna inför fenomenet Dalhalla, det gigantiska stenhålet norr om Siljan, där Margareta Dellefors och hennes stab iscensätter en sommarsäsong med tonvikt på opera. Besök från Lettiska nationaloperan har visat vägen och nu vidtar ett samarbete med festspelen i Nyslott/Savonlinna. Stora utbyggnadsplaner verkställs allteftersom finansieringen klarnar. Målet är att göra spelplatsen mer oberoende av väder och vind och komforten för publik och artister större.
Sommaropera, det är också Vadstena, i år bl.a. Hertig Magnus och sjöjungfrun av Ivar Hallström. Hädanefter ävenledes, förhoppningsvis med regelbundenhet, Läckö slottsopera, där årets Haydnpremiär, Den öde ön, uppvisade en frisk spelstil för utomhusbruk och goda sångarinsatser.
Låt oss för den skull inte glömma vare sig Drottningholmsteatern med Mozarts Così fan tutte och Händels Tamerlano på programmet eller Confidencen med bl.a. Trollflöjten.
I Stockholm uppnådde Folkoperan en välbehövlig succé med Staffan Valdemar Holms La Traviata, där nattsidorna och dekadensen kring Kameliadamen kom till synes i en tät atmosfär. Vid Kungliga Operan växlade lyckan i de nya uppsättningarna men Carl Johan Falkman stod stark, både som Wozzeck i Götz Friedrichs regi och som Papageno i Lars Rudolfssons Trollflöjten. Aribert Reimanns Strindbergstycke Spöksonaten kom äntligen till Stockholm och Vasateatern i Kungliga Operans produktion.
Göteborgsoperans största framgång under året var väl Barberaren i Sevilla (regi David Radok) med den oerhörde Peter Mattei i titelrollen och nytända Camilla Tilling som Rosina. I Lohengrin glänste framför allt Hillevi Martinpelto som Elsa. Musikalsuccén Les misérables övertog Göteborgsoperan från Musikteatern i Karlstad och samma iscensättning fortsatte sedan till Malmö musikteater med Jan Kyhle som Jean Valjean.
Malmö musikteater kännetecknades som vanligt av oro i ledningen, ekonomiskt trubbel och operor som gärna liknar operetter. En stilfull Tosca (regi och scenografi: John Lloyd Davies) och en pampig Aida (regi: Marianne Mörck) hörde till säsongens glädjeämnen.
Därmed är årets klassiska axplock slut. Det finns övermåttan mycket att skörda, än så länge. Om man förblir optimist eller pessimist i det nya millenniet är en ren temperamentsfråga.
Temaartikel ur Nationalencyklopedins årsbok 2000
Klassisk musik 2000: Klassiskt hantverk ger god skörd
http://www.ne.se/rep/klassisk-musik-2000-klassiskt-hantverk-ger-god-skörd
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
